Hej, jag heter Malin...

Tar ett långt djupt andetag...

- Hej, jag heter Malin och jag är en beroende.

Det har tagit väldigt lång tid för mig att samla mod att skriva det här inlägget. Men nu känner jag mig redo. Eller ja, så redo jag nog kan bli. Redo att äga min egen sanning istället för att behöva försvara mig från rykten och lögner. Redo att stå upp för mig själv, ta ett stort steg i mitt tillfrisknande och sluta gömma mig i rädslor. Jag vet inte vad jag är mest rädd för egentligen. Att ni ska döma mig kanske? Att ni ska se ner på mig? Att ni ska prata om mig? Skratta åt mig bakom min rygg? Vad är det värsta som kan hända..?

Jag har behövt landa i den här insikten själv vilket har tagit mig flera år. Jag gick på mitt första AA-möte för lite mer än tre år sedan och då var jag absolut inte där mentalt. Jag tyckte bara att det var ett gäng alkisar som satt i den där sunkiga källaren och höll varandra om ryggen och pratade en massa om Gud och annan skit. Och sån var ju INTE jag, haha. Jag var absolut inte en av dem. För så illa var det ju faktiskt inte? Jag hade ju både mina barn, mitt arbete, mina tänder och mitt hem kvar. Jag hade mitt skrivande, mina följare och mitt sociala liv hyfsat fungerande. Jag kunde driva debatter, slåss för min dotter, synas i media och bråka med politiker. Jag hade "lite problem" men absolut inte SÅ mycket som alla de där alkisarna som jag dömde ut en efter en. 

Men jag fortsatte gå - varje dag i ett par månader. För någonstans visste jag ju ändå att jag var jävligt farligt ute. Och att jag behövde hjälp. Men jag var inte redo då och gav upp. Hela min kropp skrek efter paus och konstgjord andning. Jag nådde hela tiden en ny personlig "botten". Jag berättade för mina två närmsta vänner som ju inte alls blev förvånade. Det var mer jag som blev förvånad över att de INTE var förvånade, haha. Förnekelsen alltså... Den har släppt nu och jag har insett att jag står helt maktlös inför mitt beroende men att jag faktiskt har all makt i världen över mitt tillfrisknande. Och det är trots allt en fin insikt. Och den är jag oerhört tacksam över. Gör jag det jag ska varje dag så kommer jag kunna fortsätta leva. Slutar jag göra det jag ska...varje dag...överlever jag inte.

Jag har behövt rasa till botten och resa mig upp - om och om igen. Jag har svikit och ljugit för en massa människor. Jag har sårat dem jag älskar mest och det finns ingen tillit kvar. Och det får vara okej. Sakta sakta ska jag bygga upp den tilliten igen - en dag i taget och bara för idag. Jag kan inte ta tillbaka något och jag kan inte ångra något. Jag kan önska att mycket vore ogjort men jag kan aldrig ta bort det. Jag kan bara acceptera det, göra annorlunda och ta bättre beslut. Jag kan inte säga förlåt mer för de orden betyder inget när man fått höra dem i flera år. Men jag kan visa att jag vill och att jag försöker. Jag kan ge alla omkring mig tid att förlåta och sakta sakta bygga upp någon slags tillit till mig igen. Tid är allt jag har. Och en jävla vilja!

Ni som följt min resa genom småbarnsåren, bloggandet, debatterna, sorgerna och relationerna känner också till alla operationer, sjukhusvistelser och smärtor jag kämpat med. Här - för snart sex år sedan fastnade jag i ett opioidberoende. Och detta övergick sedan i ett alkoholberoende. Jag hade hyfsad kontroll på det under några år och ingen misstänkte något. Än idag är det väldigt få personer som känner till det. Så att skriva och publicera detta inlägg är otroligt läskigt. Människor som inte känner mig kommer att läsa detta och lägga värderingar i detta. Men det kommer också min familj att göra, släktingar, vänner, barnens kompisar och deras föräldrar, lärare, rektorer och gamla klasskamrater. Gamla pojkvänner, ovänner...alla. Men jag tror att jag är så redo jag någonsin kommer kunna bli att möta detta nu. Och jag vet att ärligheten är min största och viktigaste styrka framåt.

Jag har alltid velat vara den där (h)ärliga bloggaren. Hon som säger som det är, bjuder på sig själv och står upp för sig själv. "För sån é jag!"...ju. Jag har alltid varit ärlig - men jag har inte berättat allt. 

2023 var min botten. Orosanmälningar, avgiftningar, inläggningar på psyk, hjärtstopp av abstinensen och total kollaps av livet. Behandlingshem, efterbehandlingar, uppsägning, återfall efter återfall och nya avgiftningar. En ny botten. Djupare för varje gång. Mer skam. Mer ångest. Flytten till Halmstad blev min räddning. Jag har bett om, fått och tagit emot massor med hjälp. En del "hjälp" har varit fruktansvärt jobbig. Som det där samtalet på jobbet ifrån barnens rektor som gjort en orosanmälan till socialen. När hela ens värld fullständigt rasar samman av skam så stark att man kan ta på den. Men en jävla knuff i rätt riktining så även om det är mitt vidrigaste samtal någonsin så är jag tacksam över det. Veckorna i Skåne på behandlingshemmet utan barnen, kollapsen på avgiftningen när hjärtat stannade och jag hamnade på intensiven. Pang. Då valde jag att berätta för min pappa och mina syskon. Sen har jag sakta tagit mig upp. Och fallit igen. 

Jag har skadat människor jag älskar. Och jag har skadat mig själv och min kropp. Jag har varit nära döden flera gånger och mitt nästa återfall blir med stor sannolikhet mitt sista. Så jag ger mig själv gåvan att ta min sjukdom på allvar, att ha en oerhörd respekt för den och att varje dag göra det jag måste göra för att överleva. För mina barn behöver sin mamma. Och för att jag vill leva - inte längre bara överleva.

Det finns mycket sorg att ta hand om och bearbeta. Mycket skam och skuld. Många rädslor. Sorgen efter min mamma och min oförmåga att hantera den. Skam och skuld över lögner och svek. Rädslor för att bli lämnad, att bli sjuk, att inte räcka till...har gjort att jag lämnar, gör mig själv sjuk och otillräcklig. En ond spiral som aldrig tar slut om jag inte bryter det mönstret och gör annorlunda. 

Jag heter Malin och jag är en beroende. Jag tar ansvar för det. Inte för min sjukdom men för mitt tillfrisknande och det är jag stolt över idag. Jag går på minst ett möte varje dag och jag omger mig med människor som förstår mig, som gjort min resa och som vill mig väl. Mina barn är stolta över mig. Min familj är stolt över mig. Varje dag behöver jag påminna mig om konsekvenserna av mitt sätt att leva och påminna mig om att ta nya bra beslut. Och att handla därefter. 

Halmstad blev min räddning. Tack. Här andas jag ända ner i magen. Här är jag Malin. Här har jag för första gången på många år riktigt nära vänner. Här gömmer jag inte mig bakom fasaden "Meekatt". Här är jag Malin. Jag pratar om min mamma. Min skam. Mina lögner. Här får jag varje dag fler kramar än jag förut kunde få sammanlagt på ett år, haha. Älska gemenskapen i NA och all ovillkorlig kärlek som finns i våra rum. Här är jag trygg. Tack.

//Malin.