Här kommer alla känslorna...

Så var Påskafton förbi och jag hade en riktigt bra dag omgiven av fina människor och kärlek. Att starta dagen på Våga Va med morgonmöte, kaffe, skratt och allvar är som att ha en familj att gå till. Förra året spenderade jag Påskafton på ett behandlingshem nere i Skåne. Fem veckor på Nämndemansgården i Blentarp. Där var jag också omgiven av jättefina människor men SOM jag saknade mina barn!

Jag har insett att jag saknar min familj väldigt mycket. Inte bara mamma som jag hängt upp mycket av alla mina känslor på de senaste åren utan hela min familj. Min pappa och mina fyra syskon. Vi träffas alldeles för sällan och är så utspridda. Även om vi har mycket kontakt (nästan dagligen) via telefon och att jag vet att de alltid finns där...så är det inte samma sak som att faktiskt ses och umgås. Jag har tagit avstånd och backat ifrån alla jag älskar under väldigt lång tid. Mest av rädsla för att bli "påkommen" och för att mitt beroende-jag styrt om mina prioriteringar helt. Och av skam. Massor av skam. Skam över att jag är "familjens svarta får", "alkisen" och "hon som aldrig gör något vettigt med sitt liv" när alla andra har fungerande liv med fina jobb, hus och pengar. Och jag har stressat runt som en idiot i många år. Av och på - hela tiden. Nya jobb, nya förhållanden, nya bostäder. Flykt, panik och stress. Men det är ju mig själv jag försökt fly ifrån...har jag insett. Och det kan jag inte. 

Vi samlade ihop ett gott gäng igår och cyklade upp till Galgberget här i Halmstad där vi grillade och hängde någon timme. Sen kollade vi premiären av allsvenskan, hejade på MFF och slutligen blev det Påskmiddag här i Meekatt Casa för "närmast sörjande", haha. En riktigt mysig dag! Saknade Elton bara men han firade med pappa. Jag har fortfarande inte fått upp gardiner eller saker på väggarna och jag har inget köksbord. Jag brukar ALLTID göra klart en flytt på mindre än ett dygn (har ju vanan inne) men här blev det inte så. Kanske är det ett bra tecken? Att jag den här flytten fokuserat på att landa mentalt och inte materiellt? Att jag sätter nykterheten först - varje dag. Och att gardiner kan vänta. Att det inte är de fina sakerna som gör ett bra hem...

 

 Jag vaknade med världens ångest idag och har legat kvar i sängen hela dagen. En viktig påminnelse i att allt inte blir enkelt bara för att man blir nykter och drogfri. Mycket löser sig bara genom det. Men livet fortsätter ju ändå. Människor sårar en, man blir arg, rädd och besviken. Man saknar och sörjer. Man är misstänksam, har tillitsbrist och dålig självkänsla. Man stöter på problem med pengar, jobb och allt annat. Skillnaden nu är att jag inte flyr ifrån det genom att bedöva det och därigenom förskjuta det. Jag måste stanna i de där jobbiga känslorna och andas igenom dem. Och det är ovant och läskigt. Jag är inte van att stanna i känslorna. Men jag lär mig sakta men säkert att göra det och inser att de går över. Att försöka identifiera vad det egentligen handlar om. Är jag egentligen förbannad eller är jag bara rädd? Oftast är det rädslor. Rädslor för att bli ensam, inte duga, inte räcka till... 

Gårdagens löp på Hallandsposten gav lite ångest. Samtidigt en varm och bra känsla i magen. Och alla fina mail värmer mitt hjärta. Men det är blandade känslor att gå ut offentligt såhär såklart. Det är stort och jätteläskigt! Jag är rädd för skitsnacket, ryktena, lögnerna och skvallret det kan medföra. Samtidigt inser jag ju att det där ligger inte hos mig och är inget jag kan påverka. Väljer människor att prata illa om mig, skratta åt mig eller hitta på egna sanningar så får det ligga hos dem. Jag är rädd för blickarna på stan. Men där har jag ju också landat i att det bara ligger hos mig. Det är min skuld och skam jag är rädd för. Det är min syn på mig själv som är rubbad. Inte andras. 

Läkerol...makes people talk? 

 

Jag har tänkt igenom och övervägt mitt beslut att gå ut offentligt väldigt noga. I många år. Jag har skapat mig en stor plattform som jag alltid försökt att värdera och använda till bra saker. Att få folk att skratta, känna igen sig, känna tillhörighet och engagemang i olika saker. Jag inser ju att igenkänningen i detta ämne är enorm och att jag öppnar upp mig i ett ämne där alla i vårt samhälle känner sig träffade på ett eller annat vis. Och det är fint. Att kunna våga stå för vem jag är även om det är läskigt. Att våga vara stolt över min resa och mina insikter på vägen. Att våga blotta mig och därigenom kanske så ett frö hos någon annan. Att det finns hjälp att få - bara man ber om den. Det är väldigt tabubelagt att vara mamma och beroende. Mycket skam. Och det är ofta anledningen till varför vi inte ber om hjälp. För det är det ultimata sveket mot våra barn...tror vi. Ett misslyckande. Dålig karaktär och allt det där skitsnacket vi matats med. Det handlar INGENTING om dålig karaktär. Det är en sjukdom. Och det FINNS hjälp att få. 

Många skriver till mig. Några har tagit livsviktiga beslut efter att ha läst mina inlägg. Några ska följa med mig på NA-möte. Några behöver bara skriva av sig...och sakta börja sin egen resa mot insikten att vi står maktlösa inför vårt beroende. Och att få vara en del av någon annans resa är magiskt. Magiskt!

Men ja, en sämre dag idag. Med verklighet, ångest, saknad, lite sorg och rädsla. Och de här dagarna kommer ju med. Så idag ska jag inte ta en massa stora beslut. Jag har tagit ETT beslut. Jag ska hålla mig nykter idag. I övrigt är det kaffe i stora muggen, mjukisbrallor, Netflix och choklad som gäller. Alice är hemma och är lika lat som mig idag så jag har bra sällskap. En viktig sak jag har lärt mig är att mår jag dåligt ska jag inte vara ensam. För när jag är ensam umgås jag med en beroende. Och det är inget bra sällskap för mig.

Och imorgon kommer min storebror med familj och hälsar på mig! Äntligen!

//Malin