Beroendet, Harm & Jävligt förbannad!

Det här med att behöva stanna i känslorna. Att inte kunna fly ifrån dem. Att låta den där jäkla beroendepersonligheten alltid få vara med i leken. Jag kan liksom inte ta bort den - den kommer alltid finnas kvar som en del av mig. Jag har accepterat det men det betyder ju inte att jag tycker om det. 

Vissa dagar och tillfällen blir den mer högljudd än vanligt. Som när något går emot mig, jag blir orättvist behandlad, ledsen eller förbannad. Då skriker den. Andra dagar är den helt tyst. Men den är hela tiden där och vill att jag ska falla. När solen skiner och värmen slår emot kroppen när jag går ut - då sjunger den. Den säger "Titta vad härligt Malin! Snart är Halmstad fullt av glada människor, uteserveringar & prosecco! Härligt va?!" Beroendepersonligheten är en del av mig. Lite som att ha schizofreni. Mitt vanliga jag och mitt "beroende-jag". Den sistnämnda vill mig bara illa och vinner förhandlingarna inom mig VARJE gång. För den är starkare. Därför får jag aldrig börja förhandla med den. Jag har gjort det om och om igen och förlorat varje gång.

Det är läskigt att man på ett par minuter kan gå ifrån tanken att "Jag skulle aldrig kunna såra mina barn på det viset igen" till att parkera bilen utanför systembolaget. Jag tänker att "Jag klarar detta. Jag ska ta hand om mina barn, finnas där för dem och jag ska vara rädd om min kropp." Beroendepersonligheten skriker "Bara ett par glas vin Malin så mår du MYCKET bättre! Du blir gladare, kommer ner i varv, slipper oroa dig över saker!" Och även om jag vet att det är fel...så vinner den. Jag har inte en chans i de där inre diskussionerna. Och när tankarna vill åt rätt håll så kommer det fysiska beroendet in och styr. Kroppen mår dåligt utan. Så man har ingen chans. Lite som att stå laddad på startstrecket på en löparbana...bredvid Usain Bolt...med gipsat ben. Man skulle liksom aldrig anmält sig till det loppet om man inte var en beroende. Men beroendepersonligheten sa ju att jag skulle vinna..?

Det är tufft att känna. Jag har inte riktigt känt på väldigt många år. Jag har skrivit om känslor men jag har inte riktigt kunnat känna dem. Nu känner jag ALLTING. Hela tiden! Och det är sjukt läskigt. Jag vet knappt hur man beter sig när man är arg, ledsen eller sårad längre. Och nu kommer många års konserverade känslor ifatt mig. Och alla konsekvenser av mitt levende. När man nyktrar upp kommer verkligheten och livet som en stor käftsmäll. Jag fäller ut taggarna snabbt. Men jag försöker också att vara snäll mot mig själv. Det tog många år att bli så sjuk som jag faktiskt blev. Det kommer ta minst lika många år att bli "frisk" känslomässigt igen. Frisk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer alltid att vara en beroende. Men jag tillfrisknar - en dag i taget och varje dag lär jag mig att hantera saker på ett nytt sätt. Ibland går det åt helvete totalt, haha. Jag är ju fortfarande Malin och det har ingen tagit ifrån mig. Det är jag också tacksam för. 

Ofta känns NA som en slags sekt och alla i gemenskapen pratar lite av ett eget språk. Det är en jävla massa "tacksamhet", "högmod" och "högre krafter". Man kokar inte kaffe - man "gör service". Man berättar inte saker - man "delar". Man är inte förbannad - man "känner harm". Ibland står det mig upp i halsen. Men så är jag ändå så medveten om att det är precis detta som räddat mitt liv! Att det som sker på de där mötena och i de där rummen räddar liv, varje dag. Och jag kan inte ens förklara hur det fungerar. Och det spelar ju inte heller någon roll. Det viktigaste är ju att det faktiskt fungerar. I de där rummen dömer ingen mig. Där kan jag vara brutalt ärlig om vad jag tänker och känner. Jag älskar människorna i de där rummen. Som familj! Jag kan skratta, gråta, vara förbannad (eller uttrycka harm, haha) och jag kan ibland bara sitta tyst och lyssna. 

Mår jag dåligt behöver jag gå på ett möte. För att lyssna, prata och känna. Mår jag bra behöver jag SPRINGA till ett möte. För det är en farlig känsla. Att jag tror att "Nu mår jag bra. Nu har jag koll på läget". För det är det enda jag vet - att det har jag inte. Men jag sitter ändå på makten över mitt tillfrisknande och tar jag bara ansvar för det varje dag så är detta en fin resa trots allt. Jag lär mig att lyssna, inte döma människor, jag hittar vänner för livet som jag ALDRIG skulle mött annars och jag skapar ett tryggt liv för mina barn. Jag väljer livet varje morgon. 

Jag försöker hitta nya sätt att hantera känslor på. Det är jättesvårt ibland. Och det gör ont ibland. Jag måste låta det ta lite tid. Men jag har ju ingen brådska heller. Ibland är jag skitförbannad. Och det är lite befriande att stanna i det. Vad man än väljer att kalla saker och ting och hur man än svänger sig med flådiga ord - så är man ibland bara jävligt förbannad, haha. Och det är helt okej. 

//Malin