Ny vecka, Studier & Tacksamhet!

Måndag och solen skiner i Halmstad. Utvilad och glad efter en jättefin helg. Jag vaknade tidigt och trots förkylning och lite stress över mina studier och en massa annat så är det ändå otroligt skönt att få vakna utan den där jävla ångesten. Det är så många år som jag kastat bort på att må dåligt. Att varje morgon vakna med extrem ångest, dåligt samvete, minnesluckor och ont i magen. Att få slippa det där är värt ALLT jobb jag lägger ner varje dag på att hålla mig nykter och drogfri. Skam och skuld finns det massor av. Men jag kan hantera det, prata om det och leva med det. Jag behöver inte fly ifrån det och jag behöver inte försöka dämpa de där känslorna. Heller inte försöka förhöja de bra känslorna. Jag har lärt mig att det är både okej och befriande med ett "lagom" av livet. 

Självklart finns det stunder (varje dag!) som mitt beroende flåsar mig i nacken och vill att jag ska ta fel beslut. Som vill att jag ska fly och ta den "enkla vägen" ifrån känslorna. Som att det sitter en ond kraft på min axel och viskar i mitt öra hela tiden att "Det finns en lösning Malin!". Men den där lösningen som jag tagit till i alla år - har bara lett till elände. Och till döden. Och om nu alkohol och droger är lösningen - vad fan är problemet då? Det är ju faktiskt precis tvärtom. Det som jag tidigare såg som "problemet" som jag så gärna ville fly ifrån - det är ju precis DET som är lösningen! Rädslorna, känslorna, sorgen och ilskan. Där finns min lösning. Att konfrontera de där känslorna, prata om dem och sätta fingret på exakt vad de där känslorna betyder istället för att skapa ännu mer utav dem...genom att fortsätta fly och skapa mer ångest och skam. 

Jag tjatar om tacksamhet men det är så mycket av det i mitt liv just nu. Framför allt tacksamhet över att jag har överlevt. Det var absolut inte självklart. Tacksam över att jag kom till min egen personliga botten och bad om hjälp. Tacksam över att hjälpen fanns och finns där. Tacksam över ett fantastiskt fint stöd ifrån min läkare på Viktoriakliniken, över min älskade Elviz som legat tryggt vid min sida genom ångest, sorg och förtvivlan. Tacksam över den kärlek som finns i mitt liv varje dag nu. Tacksam över den gemenskap jag hittat i Anonyma Narkomaner och i "Våga Va" och det fina liv det har gett mig. Och tacksam för Majsan som släpade med mig till mitt första möte och har funnits där genom det vidrigaste.

 

Tacksam för lyxig frukost och för personen som gjorde den!

  

Och för den HÄR brickan!! 60 fucking dagar! HEJA mig!

Idag ska jag till skolan för studier i klassrum istället för på distans. Sjukt läskigt! Känns som att jag är 12 år gammal och rädd för att ingen ska tycka om mig, för att jag inte ska fatta något eller för att jag i ren skräck och nervositet ska säga "Hej, jag är en beroende som heter Malin!" under presentationsrundan, haha. Men ja - sån é ju jag!

Wish me luck!

//Malin