Lögner, Manipulation & Tabun

Så var det redan torsdag. Veckorna bara flyger iväg känns det som. Alice har sovit hos pojkvännen inatt så det känns tomt här hemma. Jag är van vid att hon alltid är här och mitt eviga tjatande på mornarna om att "nu måste du gå upp!", haha. Hon har varit sjuk i några dagar men igår lyckades jag få upp henne hyfsat tidigt och hon följde med till "Våga Va" och lyssnade på en föreläsning. Vi har föreläsningar där varje onsdag kring beroende/tillfrisknad och det är så fint när hon är med. Hon känner ju nästan hela gänget där och känner sig "hemma" med gruppen. Även hon mår bra av en massa kramar och av att se mamma må bra och skratta i det sällskapet. 

Jag får så många fina mail hela tiden och det är fantastiskt. Människor som vågar öppna upp sitt "hemliga" liv, spräcka hål på skammen och vågar vara ärliga. Jag blir hela tiden påmind om att jag inte är ensam. Tvärtom - vi är så många som sitter i det dolda med en beroendesjukdom (och en BIB i garderoben) men skuld och skam gör att vi stannar i det. Även om det emellanåt är oerhört läskigt att jag outat mig och min sjukdom såhär offentligt så är det en enorm lättnad. Att inte längre behöva ljuga och manipulera. Inte bära på den jävla ångesten. Att ha en normal puls när jag vaknar. Att kunna titta mina barn i ögonen. Att kunna vara en tillgång istället för en belastning. Att få lov att vara någon som man vill vara med - och inte bara skämmas över eller vara orolig för. Så många vinster hela tiden i att bara hålla mig nykter och drogfri! Ett enda beslut varje morgon från mig gör skillnad för alla i min närhet. Idag väljer jag livet. Oavsett tankar, känslor och händelser ska jag hålla mig nykter idag. "Godmorgon - nu skallar vi den här dagen" - beroendeepersonligheten och jag, haha. 

Jag hade lite kontakt med Hallandsposten i samband med flytten och tanken var (är!) att jag ska komma tillbaka som krönikör där. Lite av en "The cat is back in town", haha. Men så backade jag. Det kändes inte ärligt att skriva roliga krönikor när jag mådde som ett arsle och vibrerade av abstinens och ångest. För mig har det alltid varit viktigt att det jag skriver är ärligt. Även om jag inte berättar allting såklart...så är det jag väljer att dela med mig av ärligt. Har valt bort skrivandet många gånger på grund av just det. Som i skilsmässan. Det blev för personligt och handlade inte bara om mig utan om hela familjen. Men nu behöver jag skrivandet! Jag mår som bäst när jag skriver. Och jag behöver dela mina tankar och känslor för att komma vidare och framåt. Att jag dessutom kanske kan hjälpa någon på vägen är en enorm bonus. Så jag tog mod till mig att skriva till Hallandsposten nyss att "NU är jag redo!". Ska bli fint att komma igång med det och att ärligt få dela med mig av vem och vart jag är.

Ärligheten är min stora nyckel till tillfrisknandet. Min viktigaste insikt hittills. Så många år av oärlighet och manipulation och det är så mycket ångest som skapas av det. Och ångesten leder bara till mer missbruk. För hur bryter man den onda cirkeln? Bara genom att våga vara brutalt ärlig och be om hjälp. Men det är så jävla svårt att lägga sig platt. Att vifta med vit flagg och erkänna allt det man i åratal gjort ALLT för att dölja. Både för sig själv och alla andra.

Det bästa jag gjort är att ta steget att berätta detta såhär offentligt. Nu finns det liksom inga hemligheter kvar. Inga lögner som kan avslöjas. Ingen som kan "komma på" mig eller spekulera. Nu äger jag min egen sanning och jag står för den. Även om det emellanåt känns som att jag vill göra mig osynlig och aldrig komma fram igen. Men nu kan jag inte backa eller ta tillbaka något. Nu vet ja. Nu vet ni. Nu vet vi!

Och kan jag använda min plattform till att spräcka hål på tabun och skammen över beroendesjukdomen så är det ju helt fantastiskt! Kanske var just detta meningen med mitt bloggande i alla år och det som kommer rädda mig?

//Malin