Tack!

Tack! Tack för all er kärlek, förståelse och fina ord. Tack för alla kommentarer, mail, sms, kramar och telefonsamtal. Jag känner en helt otrolig lättnad samtidigt som jag vill låsa in mig i badrummet och aldrig komma ut igen. Det tog mig nästan tre år att våga skriva det där inlägget och blotta mig inför allt och alla. Även om jag någonstans hela tiden vetat att det kommer vara det som krävs för att jag ska bli fri. Jag vet egentligen inte vad jag fruktade mest. Jag är ju ganska van vid att det pratas och spekuleras kring och om mig. Så det var kanske inte det värsta. Skammen är det värsta. Att vara mamma och ha ett beroende. Att dessutom vara en "offentlig" mamma och ha ett beroende. Jag har byggt upp så mycket skuld och skam de här åren att det är den jag möter i spegeln varje dag. 

Och om jag berättade...och alla fick veta...försvann också många möjligheter att fortsätta mitt beroende och jag skulle bli tvungen att handskas med konsekvenserna och livet. Nu vet ju alla. Lögnerna och bortförklaringarna är liksom förbrukade. Det är ju det där ständiga förhandlandet inom en. Man VET att man är fel ute, att man sakta tar livet av sig och att man sårar alla omkring sig. Det vet man om. Och man är jätterädd. Jag har varit livrädd för att dö många gånger. Mitt hjärta har stannat av abstinensen, jag har vaknat på ett toalettgolv med en sköterska över mig i full gång med HLR, jag har fått delirium och slitit sönder mina armar tills blodet forsade. Jag har varit så rädd att dö ifrån mina barn. Att de ska hitta mig livlös och att jag själv gjort detta mot min kropp - och mot dem. Ångest. Så många år av ångest. Ångest över att folk ska få veta, över vad jag gjort mot mina barn och vad jag gjort som jag inte ens kommer ihåg. 

Imorgon tar jag min 60-dagarsbricka. Men det är imorgon och är det något jag har lärt mig på den här resan så är det att bara idag räknas. Bara idag kan jag lova mig själv att inte plocka upp, inte falla och att ta rätt beslut. Imorgon kan jag lova mig själv samma sak. Och nästa dag. Och varje dag i resten av mitt liv. Alla de där samtalen med barnen om att "aldrig mer" är bara luft. Det finns inget "aldrig mer". Idag finns. Och idag ska jag visa mina barn att jag vill leva, finnas för dem och göra rätt saker. Löften, ursäkter och förklaringar betyder ingenting för de runt omkring mig. Jag vet det. 

Det händer något alldeles fantastiskt när man blir nykter och drogfri. Lika jobbigt som det är - lika fantastiskt är det att kamma hem alla de där små sidovinsterna som kommer. Framförallt nu i början. Bara att vakna utan ångest och dåligt samvete. Största vinsten varje morgon! Att barnen tar hem kompisar utan att "kolla läget" innan. Att man kan säga till en vän att man ska ses om tre dagar och veta inom sig själv att man faktiskt kommer dyka upp och inte komma med en kass ursäkt. 

Idag har jag en STOR vinst att njuta av. Idag spelar Malmö FF semifinal mot Halmstad här i stan och Alice och hennes pojkvän vill ha med MIG på matchen. De vill ha med mig på stan, gå med mig i supportertåget mot arenan och stå med mig i klacken. Och jag har fått med mig ett par fina vänner ifrån NA som betyder mycket för mig. Sakta sakta bygger jag upp tilliten igen. Och jag slås hela tiden av tacksamheten över att jag har mina barn och deras kärlek kvar. Och att min och Alice relation är så stark och fin som den är. Och min fina svärson med sitt himmelsblåa hjärta! 

//Malin

 

Idag klappar hjärtat för himmelsblått!