Skola, Ångest & Flykt

Tisdag och inte lika soligt idag. Jag har en envis förkylning som inte vill ge med sig riktigt så jag känner mig låg. Tror att kroppen rasade ihop lite efter att jag tog mod till mig att publicera det där inlägget om mitt beroende och all nervositet och spänning släppte. Känns som att kroppen har hållt andan i flera år och att den nu andas ut. Sen hjälpte det kanske inte att stå utomhus allt för dåligt påpälsad och heja på MFF i fyra timmar i lördags, haha. Men det var värt det.

Igår var jag på skolan och började läsa upp Svenska 2. Jag fattas den kursen för att kunna söka in till högskolan och distansundervisning visade sig vara lite för ambitiöst tänkt av mig. Jag kommer liksom inte igång. Jag hade ångest inför att gå till skolan och in i klassrummet men det gick ju bra det där, haha. Jag var som väntat äldst i klassen! Elton tipsade mig om att räcka upp handen ofta för att få bra betyg. Och om jag inte kunde svaren skulle jag räcka upp handen i alla fall för att ge sken av att jag kunde. Bästa tipset! Han är klok min lille grabb. 

Jag försökte smälta in och göra mig osynlig men det är svårt när man ser ut att vara allas förälder. Vi körde ingen presentationsrunda så den ångesten kunde jag släppa snabbt. Nu ska jag bara försöka att inte ge sken av att vara en författare så att förväntningarna höjs på mig. Har ju som sagt inte varit i ett klassrum sedan 1900-talet och då är man ju enligt mina barn "flera hundra år gammal!"...

 

 

Morgonen startade tidigt. Har ju tillfälligt en fin sambo som väcker mig med kaffe och nystädat kök tidigt varje morgon. Hur lyxigt och mysigt som helst. Äckliga skalbaggar (enorma kackelackor!!) försvinner också ifrån badrummet utan att jag eller Alice behöver riskera livet. Fint! Sen var det morgonmöte på Våga Va med bästa gänget. Älskar att starta dagen där och att få ventilera och sätta ord på känslorna. Mitt första möte i den lokalen älskade jag dock INTE. Jag satt och vibrerade av abstinens så att jag fick hålla mig fast i armstöden. Blev erbjuden kaffe men tackade nej då jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ens lyfta koppen utan att hälla ut allting. Och idag höll jag i morgonmötet, kokade kaffe till gänget och läste dagens text. Sen var vi ett gäng som gick vidare till stan och käkade lunch ihop. Det händer så bra saker på 60 dagar!

Men det är ju också sjukt jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det men jag är väldigt medveten om min omgivning när jag lämnar lägenheten. Tänker att ALLA ska veta vem jag är och att många ska döma mig. Nu har ju det inte hänt en enda gång att folk sagt något negativt till mig (tvärtom får jag bara massor av kärlek) men det är ju min egen känsla och mina katastroftankar som spökar. Att någon ska vilja mig illa, inte tycka om mig eller skuldbelägga mig. Men det där sköter jag ju så bra själv. Skuld och skam - i mängder. Varvat med styrka och stolthet över att jag tagit mig ur det och faktiskt aktivt jobbar på mig själv varje dag. Men det är mycket skam i att vara mamma och ha ett beroende. Och alla möten med socialen har ju inte hjälpt mig direkt att känna någon stolthet. Helvete vad de kan få en att känna sig världelös. Sämsta mamman i världen som garanterat kommer att misslyckas...

Men det ska jag inte ge dem. Och jag ska försöka att vara snäll mot mig själv. Och alla motgångar som hopar sig just nu är ju konsekvenser av att jag levt som jag gjort. Jag får bara acceptera det och försöka beta av en sak i taget. Jag vill egentligen bara bryta ihop totalt över att min cykel blev stulen, att min bil är trasig och csn strular och jag lever typ på luft. Men att bryta ihop hjälper ju inte. Inte heller att fly ifrån det...även om det hade varit skönt ibland. Motgångar känns orimligt stora emellanåt när man är van att alltid ha flytt ifrån dem.

Jag fortsätter skriva på min bok. Det känns bra och som en viktig del i mitt tillfrisknande. Förhoppningsvis kan den bli till hjälp för någon annan. Som det så fint heter inom NA - "Vi kan bara behålla det vi har genom att ge bort det" och det är ju sant. Kan jag hjälpa en annan vilsen människa på rätt spår stärker ju det mig i min nykterhet. För jag vill ju göra bra saker - både för mig själv och andra. Den delen av hjärnan har jag inte supit bort, haha. Skönt ändå!

//Malin