För sån é jag!

Jag kände ju att jag ville börja skriva igen för att jag mår som bäst när jag skriver. Och mycket av det handlar om att ventilera mina känslor, få utrymme att vara arg och ledsen och att bearbeta saker. Inte bara vara rolig. Så jag tänker att för min egen skull...så ska jag göra det. Använda bloggen lite som en dagbok och hoppas på att få lite feedback i kommentarerna, lite bra diskussioner och utbyte. Man kan ju alltid välja att kommentera som anonym om man inte vill "lämna ut sig" med sina innersta känslor...men visst är det viktigt att dela med sig av dem?!

Jag är inne i en jättekonstig period i livet just nu. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på och det är så många olika faktorer som påverkar mig och mitt mående just nu. Jag känner mig förvirrad och splittrad. Ledsen och förbannad. Besviken. Men jag borde vara glad, lycklig och nöjd. Jag är sambo med en fantastisk man, mina barn älskar mig, jag bor i ett fint hus och kroppen samarbetar mer ofta än sällan.

Alice högstadietid knäckte mig på riktigt. Hot, mobbning, trakasserier, hot om våldtäkt, pistolhot, slag... Alla polisförhör, samtal med rektorer, skolinspektion, skolverket, all media, TV mm. Kändes som att jag kämpade för mitt liv. Och det gjorde jag ju. Alice är ju mitt liv!  Jag har alltid varit en mamma som "kämpat" men det har handlat om andra saker. Sorgen efter min mamma som dog en vecka efter att Alice föddes har varit oerhört svår för mig att hantera. Nästan omöjlig. Jag har haft jättesvårt att acceptera att det som hände faktiskt hände och jag har genom åren tackat nej till all hjälp jag erbjudits. Om jag erkände för mig själv att mamma var död...så blev det ju på riktigt...och jag ville inte det. Så jag pressade mig själv att leva vidare, vara en bra mamma, skribent och fru. Mamma skulle liksom komma tillbaka...för att något hade blivit fel... Jag har skrivit detta hundratals gånger. "Du skulle inte dö. Något blev fel!" Och jag har inbillat mig att den som gjorde fel...ska rätta till det. Det hände aldrig. Snart sexton år nu... Fan. Jag måste släppa taget. På riktigt. 

Jespers mamma dog nyligen. Min "nya mamma" och som barnen kallade henne "nya farmor" lämnade oss efter en tids sjukdom. Vi tog hem henne, jag pysslade om henne, duschade henne, hade djupa samtal med henne och skrattade med henne. Och hon påminde SÅ mycket om min mamma! Och jag är alldeles iskall, praktisk och vidrig...för Jesper. Jag kan liksom inte gå tillbaka dit och känna igen. För jag hanterar inte det. Jag tog på mig ansvaret för begravningen, jag ringde anhöriga och vänner och jag gjorde blomsterkransar och spellista. Men jag kände inte efter. Och jag orkar/klarar inte att trösta Jesper. För om jag stannar upp...bryter jag ihop. Och jag vill inte det igen. Jag var ju liksom på väg upp...

Känner att jag borde stötta, trösta och finnas mycket mer. Men jag måste hålla mig över ytan. Och ja, jag måste antagligen ta tag i de där känslorna en dag...som jag i så många år stött undan. Jag vill ju trots allt lära mina barn hur man hanterar saker som är jobbiga. Och då måste jag först lära mig det själv....

over and out.

/Meekatt...