Attack, Problematik & Gemensamt ansvar!

För mig är det inte kontroversiellt alls. För mig handlar det om sunt förnuft. Det är alltid samma personer som skriker högst i debatten. Alltid samma argument och alltid samma idiotiska attacker via mail. Man blir kallas för Hitlermorsa, man mordhotas, man är en jävla idiot, fitta och man har ingen förståelse för någon annan eller för andras barn. Rör man i grytan med ouppfostrande ungar får man såklart förvänta sig en massa kritik ifrån föräldrar (som uppenbarligen själv också fått en kass uppfostran) som vill försvara sig. Äpplet faller inte så långt från trädet kanske? Jag vill bara klargöra en sak. Jag är ingen supermorsa. Vi har också konflikter. Mina barn gör inte alltid som jag säger. Men jag lägger ner hjärta och själ i att de ska lära sig rätt från fel och jag anser att det är mitt förbannade ansvar att uppfostra dem med både kärlek och regler så att de vet vad som gäller där ute i världen. Att jag har regler och konsekvenser betyder inte att jag skrämmer eller skriker på mina barn. Det där plockar ni ifrån luften för att ha argument. 

Alla ni som har barn med diagnoser: Det är inte ni eller era barn som är problemet. Det är inte era barn som får samhället att rasa. Det är inte er problematik som är roten till att dagens generation inte har respekt för någon annan än sig själv och det är inte ert fel att skolorna misslyckas med att utbilda barn och att hela samhället förslappas. Det är inte ert fel att folk är så jäkla egocentriska att de går förbi en människa som misshandlas eller fryser ihjäl i en snödriva. Det är inte ert fel att lärare idag väljer att sluta sina arbeten för att de inte orkar med mentaliteten i skolorna. Det vet ju både ni och jag. Ni behöver inte gå i motattack och försvara er för jag förstår. Vi har nära vänner som både själv har diagnoser och barn med diagnoser av olika slag. Här har man såklart en helt annan förståelse och tolerans som utomstående. Regler måste man ha i alla familjer. Våra vänner säger till oss att "Vad skönt att ni vågar säga till våra barn. Alla andra är rädda för reaktionen!" Och vet ni vad? I mitt hus gäller alltid samma regler. Vi hoppar inte i sofforna, vi kallar inte varandra för fula saker och de vuxna sätter reglerna. Det är den stora massan jag pratar om och det måste man få lov att göra utan att enskilda personer som inte hör till majoriteten ska gå i taket. Den här debatten är så viktig och så stor att ALLA föräldrar måste engagera sig. Det här är viktigt för oss alla. För vi vill väl att våra barn ska uppfostras till att både ha respekt och empati för vuxna OCH andra barn - då självklart också era barn och deras svårigheter. Allting hänger liksom ihop. Det handlar inte om att jag inte tycker om barn som skriker eller bråkar - det handlar om att jag blir provocerad av föräldrar som inte vågar ta konflikter med sina barn och föräldrar som tar den enkla vägen istället för fighterna. Det skit att vara förälder ibland. 

Sen citerar ni Astrid Lindgrens "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv" och lutar er tillbaka och kallar mig för Hitler. Jag älskar också Astrid Lindgren. Men jag tycker inte det är så enkelt. Det är SKITSVÅRT ibland att vara förälder! Ibland hatar jag det. Men det är okej. För oftast är det bra och fantastiskt. Tänk om det räckte med kärlek? Så enkelt det vore. Men hur ska barnen veta vad som är rätt och fel om vi bara ger dem kärlek och stryker dem medhårs? En oändlig massa kärlek - i KOMBINATION med tydliga regler och uppfostran. Det är ju det det handlar om. Livet är upp och ner. Vi möter motgångar gång på gång och hur ska man lära sig att hantera dem om man aldrig utsätts för motgångar under sin uppväxt? Idag sätter barnen reglerna runt om i hemmen. De behöver inte ta ansvar och det finns inga tydliga konsekvenser. Man tystar ner bråkiga barn med ipads. Mutor och tomma hot. Hur ska folkvettet komma in då?! Det tjafsas om barns rättigheter. Men skyldigheterna då? Jag är så jävla less på den här slappa attityden. Ungdomar idag tror att man bara kan flyta med. Att allt löser sig. Så är det inte. Med tiden kommer skyldigheter och förväntningar. Man blir vuxen och får ett jobb. Man måste leverera och ta direktiv. Ta kritik. Då sitter inte mamma där och matar en med kexchoklad och masserar axlarna. Då får man sparken. Poff. 

Nej, jag tar inte åt mig av dödshot och kommentarer på idiotnivå. Men jag vill ju ha debatt! Ifrågasätt och diskutera istället. Vi måste inte vara överens! Men vi kanske kan komma fram till bra saker om vi vågar prata om det istället för att kasta skit på varandra? Vi kanske skulle kunna lära oss en massa av varandra? För jag hoppas och tror att vi alla (om än långt långt där inne) vill samma sak? Ha ett samhälle som fungerar, en god ton, folk som reser sig upp för äldre på bussen, människor som säger tack och förlåt, vuxna människor som vågar gå emellan bråkande och mobbande barn på skolgården och barn som växer upp till trygga starka individer. Tänk på att den där curlade generationen...som kallar sin mamma och sina lärare för idiot och fitta...det är den generationen som ska ta hand om oss när vi blir gamla och eventuellt behöver omvårdnad. Gud hjälpe oss... 

(Och TACK Camilla Läckberg som lyfte mitt inlägg på instagram och också vågar röra i debatten!)

over and out.

//Meekatt...