När mamma lyssnar...

Vissa dagar...så kommer det bara över en. Som en stor våg av förtvivlan som sköljer över en...och man drunknar. Man får inte luft. Lungorna fylls med vatten och varje andetag känns som det sista. Som att hjärtat stannar upp i bröstkorgen och blir iskallt. Som om livet skrattar åt en och man nästan skäms över att skratta med. Livet...

Det är 13 dagar kvar. Barnen räknar förväntansfullt ner och frågar hela tiden "Hur många dagar är det kvar mamma? Hur många?!" Det är tretton dagar hjärtat. Tretton dagar till julafton. Jippie. 2007 kom likbilen till Cirkelvägen på julaftons morgon och hämtade mamma. God Jul. Jag ler med barnen och vi öppnar adventskalendrar tillsammans och vi räknar ner och kryssar i kalendern. Varje kryss i kalendern är som ett knivhugg i hjärtat. I can do it! Det är barnens högtid. Känn inte efter. Andas inte djupt...för då fylls lungorna med vatten...och du dör. Andas försiktigt...högt uppe, undvik alla som påminner om henne, ta inte mascara på dig, stäng av radion när låtarna spelas, svara snabbt "jättebra" få frågan "hur mår du?" och titta inte någon i ögonen...för då faller allt. Och nu finns det ingen tid att falla. Kramas inte...för du kan inte släppa taget. Alice fångade mig i fallet då. Men vem fångar mig nu? Känn. Inte. Efter.

Alice bad mig läsa lite ur min bok och jag läste förordet för henne. Med en stor klump i halsen kämpade jag mig igenom bokstäverna - en och en. För det gjorde ont att säga dem högt. Jag visste inte det. Har aldrig sagt orden högt förut. Jag skriver av bara farten men när man säger orden...blir de på riktigt. Och det gjorde ont. Efter ett par minuter kände jag en tår trilla ner på min hand. Inte min tår. Alice tårar. Älskade tös. Ibland glömmer jag att du förstår så mycket mer än jag tror. Ibland glömmer jag att hennes hjärta slår i dig och plötsligt kände jag att det var mamma jag läste för. Hennes tårar...på min hand. Alice sa inget utan vände sig bara om och gav mig en stor kram. Tårarna forsade och det gick inte att stoppa dem. Vi kramades hårt och länge. Två meningar...som sammanfattar hela hennes existens och hon förstår. Hon vet. Och mitt hjärta går i tusen bitar för att hon vet. De möttes där...i universum...och bytte plats. De kunde inte finnas här samtidigt. Så fel. Den som hade älskat henne mest i världen...rycktes bort. Den som skulle vara hennes allt. Den som var min viktigaste i livet. Älskade mamma...du fattas mig.

Vi måste ta fram alla de där sakerna igen. Alice frågar efter julpyntet och jag har varit på väg flera gånger. Men varje gång jag kommer ut i garaget så vänder jag. För jag vet känslan. Att öppna den där lådan med alla mammas julsaker...är som att öppna upp hjärtat och låta alla se hur trasigt det är. Stäng lådan. Göm den. Nu finns det ingen tid att falla. 13 dagar kvar. Vi räknar alla ner. Glädje och sorg. Den bästa dagen och den absolut värsta. God Jul.

Jag köpte en påse med mammas halstabletter igår och la i bilen. Jag vågade inte öppna dem. Doften. Som om hon satt bredvid. Sist jag köpte dem öppnade jag påsen. Jag blundade...och andades ut och hela bilen fylldes av doften av Extra starka halstabletter. Som om hon satt där. Så självklart. För att i nästa sekund inse...att hon inte gjorde det. En sekunds känsla av att allt var okej. Att det blev fel och att någon äntligen upptäckt det...och rättat till det. För något blev ju fel. Mamma...skulle inte dö. Jag slängde påsen idag. Jag är inte stark nog och jag kan inte falla nu. För nu räknar vi ner. I can do it.

Hello from the other side... ♥

over and out.

//Meekatt...