Så föll jag. Pang. Botten. Det var hit jag inte skulle. Jag skulle aldrig falla. Jag skulle inte känna efter. Inte nu. Inte någonsin. Jag skulle klara detta i alla fall. Fortsätta leva. Aldrig stanna upp. För om jag känner efter så kanske jag aldrig reser mig igen. Om jag andas nu går hjärtat i en miljon bitar och det kommer aldrig aldrig gå att laga igen. Så jag andas inte. Jag kan hålla andan lite till...några minuter till. Några år till. För man kan inte leva om hjärtat går i en miljon bitar.
Allting föll på en sak. Och det är ingen stor sak. Men för mig...var det allt. Jag hade bara ett fokus för att överleva. Allting som jag varje dag kämpar med hade jag lyckats linda in i en ömtålig bubbla. Allting var där inne. Om den bara håller så klarar jag det. Fokus. Andas inte Malin. Det finns där inne. Känn inte efter. Fokus. Släpp inte fokus. Skriv listor. Bocka av. Överlev för fan. Har du en lista hinner du inte tveka. Känn inte efter Malin. För om du känner efter går hjärtat i en miljon bitar...och då kan man inte leva. Man kan inte laga det. Aldrig.
Men så föll allt. På mållinjen liksom. Någon petade på bubblan med en nål idag och jag rasade. Månaders förberedelser. Förberedelser för att slippa känna. År av sorg så stark att man ibland glömmer att finnas. Så stark...att kroppen skriker efter någon som kan rädda den. Fokus. Känn inte efter Malin! Känn inte efter hur oerhört mycket hon fattas dig. Hjärtat går i en miljon bitar då. Det blir aldrig helt igen.
Stressa. Stanna inte upp. Le. Var stark. Kämpa på. "Jag kan allting!" Håll fokus. Känn inte efter. Stanna på motorvägen och spy när det försöker komma ifatt dig...och fånga dig. Spotta och kör vidare. "Vad är du rädd för? Att du ska komma ut på andra sidan och må bättre? Att du ska glömma saker? Hennes röst?" Orden gör så ont att jag vill försvinna. Jag vill inte prata om det. Sluta fråga! Jag. Kan. Inte. Åtta år snart och jag kan fortfarande inte ta orden i min mun. För något blev fel. Mamma skulle inte dö. Någon gjorde fel och de kommer ju att rätta till det. Och då blir allt bra igen och då är jag kvar precis där vi lämnade varandra. Jag väntar ju här. Jag går inte vidare utan dig mamma. Ni andra kan bearbeta, minnas och glömma. Komma ut på andra sidan. Starkare. Men inte jag. Jag...väntar här. För något blev ju fel?! Mamma...skulle inte dö. Någon gjorde fel och snart upptäcker de ju det. Att det var fel person. Och då...är jag kvar...precis här...där vi var. Mamma, du fattas mig. Och mitt hjärta är i en miljon bitar idag och jag vet inte hur jag ska laga det. För någon petade på bubblan med en nål idag. Man kan inte leva med ett trasigt hjärta.
Jag hör rösten. Skrattet. Rädslan. Kärleken. Jag hör ju den. Men jag kan inte ta fram den. Jag kan inte berätta om den, beskriva den eller visa den. Jag hör den. Men den finns inte. Jag behöver få fram den! Jag blundar och känner din hand. Jag minns ju den. Men den finns inte. Jag behöver den! Här. Nu. Men den finns inte och det är fel. Jag är inte stark nog. Jag skulle inte falla. Inte nu. Inte någonsin. Jag kan inte falla. För du finns inte här för att fånga mig.
over and out.
//Malin.
Finaste, goa Malin! Önskar att jag vore närmare, så jag kunde stötta dig.
SvaraRaderaVarma tankar och en önskan att din sorg ska få mildras lite, lite
Kramar ♥♥♥
Du skriver inte under med Meekatt. Så naket och personligt inlägg att jag får ståpäls över hela kroppen. Du berör med dina ord så oerhört starkt och skickligt.
SvaraRaderaOch vet du? VI fångar dig! Vi som följt dig i flera år och älskar dig och allt du ger. Vi fångar dig när du faller. Andas ner i magen. Släpp garden. Du överlever. Jag lovar.
Älskade!! Du går rakt in i hjärtan. Naket och utelämnande. Kära du, du måste gå professionellt hjälp att bearbeta detta. Care sig du vill eller inte tro dig behöva det, så behöver du det. Nu, snarast. Du kommer aldrig att bli hel annars. Vare sig som människa, dotter, Malin, mamma eller Meekatt.
SvaraRaderaStor stor kram från en medmänniska och sjuksköterska <3
Fina katten. Jag vill fånga dig och säga att allt blir bra. För det har jag lärt mig av dig. Men även den starkaste måste få falla. Det går inte att rusa vidare mer för nu kom smällen och nu måste du igenom. Du ser det inte nu men jag lovar att du kommer upp igen! Styrkekramar!
SvaraRaderaDu skriver det som jag känner för min bästa vän. Saknaden blir inte mindre. Hon skulle ha funnits här med mig, min familj och hennes familj. Det skulle ha varit vi för alltid
SvaraRaderaKramar ❤❤
SvaraRaderaFina fina Malin jag vet så väl känslan av total hjärtkrossande sorg. Fysisk smärta och andnöds gripande sorg. Men jag känner inte din sorg den är bara din. För två år sedan på lucia dog min pappa, det var han och jag han var allt. Jag kom inte upp ur vattnet jag såg ytan underifrån, men kom inte upp. Jag fick ta hjälp att bearbeta min sorg av psykolog. Jag var en pöl på golvet en spillra med sakta men säkert återvänder jag. Det går, jag överlever men på ett nytt sätt i ett nytt liv utan honom. Det går Malin jag lovar. Tack för att du gav mig stöd med dina ord mitt i min värst period. ❤️
SvaraRaderaChristina
SvaraRadera<3 bara kärlek <3
💜 💕
SvaraRaderaDet är ju det här som är så jäkla jobbigt, man packar ihop, försöker sluta känna och tror att man är safe.. men likt förbaskat så spricker det förr eller senare och man klappar igenom och det kommer ikapp, big time. De säger att man måste sörja färdigt. Men man får ingen handbok utan man får försöka överleva så gott man kan. *Styrkekram*
SvaraRaderaÄlskade underbara.
SvaraRaderaVi finns. Jag finns här. Du är inte ensam och du har oss. Du har barnen som fångar upp dig.
Du är inte ensam
Du Malin? (Älskar att du skriver under med Malin. Modigt att våga blotta dig och dina känslor för alla oss!) Du finns och har funnit här för oss i så många år och hjälpt oss igenom vardagen, kaoset, sorgen och livet. Nu finns vi här för dig. Det är okej att falla. vi fångar dig i fallet! Gråt, sörj, skrik, var arg och skriv. Skriv dig igenom det är det är där du har din styrka. I dina ord.
SvaraRaderaMassor med kärlek till dig fina Malin!
Ord som träffar rakt in i hjärtat och får allt att stanna upp. Skulle vilja sätta mig i bilen och köra hela vägen ner ifrån Uppsala bara för att ge dig en varm kram och säga att allt blir bra. Men jag känner inte dig och du gillar inte att kramas med främlingar. Men jag skickar lite muskelkraft!
SvaraRaderaÅh älskade mamma katt! Det är okej att falla. Du har folk omkring dig som inte släpper taget. Det är nog din tur nu att släppa.
SvaraRaderaKärlek och styrka till dig!
SvaraRadera❤️❤️❤️
SvaraRaderaEtt naket och rakt inlägg som verkligen beskriver dina känslor. Men låt dig falla, finns många armar som tar emot dig. Som är där i din sorg. För dig, när du behöver det som mest.
SvaraRaderaDet gick rätt i hjärtat på mig. Älskade goa Malin. Din sorg gör ont även för mig. Skulle så gärna vilja ta den åt dig. Men jag kan inte. KRAM.
Ljus och värme.
Kärlek och styrka till dig Malin <3
SvaraRaderaKramar!
Precis så är sorgen efter min lillasyster. Du sätter så rätta ord som berör så djupt. Sorgen efter den man älskar läks aldrig av någon tid som många säger. Man lär sig att leva med den men den läks aldrig, aldrig. Kämpa vidare, ett steg i taget. Ibland faller man och så får det vara. Då känns det som de är nära, man vill ju inte glömma trots allt. <3 Linda
SvaraRaderaMin älskade pappa gick bort 1992, jag hör och känner fortfarande ibland att pläden fixas till om natten, "frys inte, flickan". Alla kramar till dig, kämpare- Malin! /Piafia
SvaraRadera♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
SvaraRaderaMalin, du måste söka professionell hjälp...nnågon som vet hur de ska lindra ditt fall, som ger dig redskap att ta emot dig själv. Och låt de runt omkring dig vara med och rädda dig när du faller.
SvaraRaderaDu kommer inte att glömma henne, hon kommer alltid att finnas kvar inom dig, men du måste kunna leva med sorgen. Inte stänga in den för då faller du så mycket hårdare när den kommer. Och du kan aldrig förbereda dig och skydda dig, för du vet aldrig vad som lockar fram dina minnen. En doft...en sång...
Stressa inte ihjäl dig...det blir jul oberoende vad man har hunnit med innan. Fokusera på det som är viktigast och skit i resten. Och be och ta emot hjälp. Annars kommer dina barn att sakna dig som du saknar din mamma....du är det viktigaste för dem.
Erica
♡♡ lilla mamma av stiftelsen♡♡ styrkekramar till dig så fint skrivet det gör ont att tänka på att även jag en dag ska mista min lilla mamma kram
SvaraRadera❤❤❤❤❤❤
SvaraRadera♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
SvaraRadera<3<3<3
SvaraRaderaVi som har förlorat vår mamma har ett mammaformat hål i hjärtat hela livet. Det enda som ändras (och behöver göra det) är att kanterna runt hålet blir lite mjukare. Kom ihåg att det är okej att känna sorgen lite starkare kring den tiden på året då hon dog (för mig är det början av juni). Som flera kommentarer här säger, hitta en klok, proffessionell "prat-människa" som kan hjälpa dig att leva med sorgen. Vi läsare kan vänta, om det behövs. Massor av kramar från en som vet hur det känns <3
SvaraRadera<3<3<3 Ja Malin, jag tror också att du behöver få hjälp med att bearbeta sorgen. Den äter dig inifrån och fullkomligt förgör dig! Gör inte så mot dig själv! Man måste få sörja, vara ledsen och arg, men du kan inte hålla andan! Någonstans kommer det att pysa ut, och då blir det oftast ännu svårare att hantera. Jag tror inte att din mamma skulle vilja att du mår så här! Och du, bara du, kan göra något åt det! Heja dig! Massor av kramar!
SvaraRaderaMaja