Känslan, Mellanakten & Insikten...

När bra känslor sköljer över en. När man får den där känslan i hjärtat…att allt är bra. Som sockervadd inombords. Som nyckelpigor i handflatan, nyklippt gräs, kärleksbrev och som doften av nyfödd bebis. När man kommer på sig själv sitta och le…mot ingenting. När man tar sig tid att rota längst in i skåpet efter den finaste kaffekoppen för att man liksom är värd det bästa. När man kramar barnen lite hårdare än vanligt och när man somnar utan mobilen i handen. Känslan man får när man ligger på stranden och halvsover i värmen och vet att den man älskar ligger alldeles intill. När hjärtat slår trippla slag när någon tar din hand och när bästa tröjan är nytvättad och doftar sköljmedel. Nya lakan, lagom varmt kaffe och ett sms ifrån någon man saknar. Sol i ansiktet och vårkänslor på en trappa på Götaplatsen. Alla de där bra känslorna…som man ibland glömmer. Eller trycker bort. För att andra känslor får ta över…

Saknad, längtan…sorg. Förtvivlan, hopplöshet, ilska och känslan av att man aldrig någonsin kan bli lycklig igen…på riktigt. För att livet svek dig. Någon tog allt det där som var bra…och spottade på det. Skrattade åt det och krossade det. Bara för att man kan… Jag visste inte att man kunde. Och jag kan aldrig komma över det där sveket. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. Helvetes fans jävla skit. Någon gjorde fel. Någon pekade på fel person och kvar står jag…och väntar på att få trycka på knappen som spolar tillbaka tiden. För jag VET ju att det blev fel. Snart kommer någon att komma på det. Som ett bokslut som inte är riktigt färdigt i en annan värld…där det där förlorade kvittot snart dyker upp…och allt rättas till. Då kan jag släppa det. Innan det kan jag inte gå vidare. Jag kan inte svika…för jag är ju den enda som vet att det blev fel. Och om jag släpper taget….finns ingen här som kan trycka på knappen.

Jag saknar varje dag. Jag saknar varje känsla. Jag saknar dofterna, irritationen, tjatet, kramarna, skrattet och jag saknar rynkorna kring ögonen. Jag saknar ljuden. Stekspaden som skrapar i stekgrytan, hårfönen, prasslet i handväskan när du letar halstabletter, knackningarna på min ytterdörr och jag saknar ditt ”Men MAAALIN” varje gång jag säger eller gör något dumt. Det saknar jag och jag behöver det. Vem ska nu hålla koll på att jag gör rätt? Hur ska jag veta när jag går för långt eller säger fel saker vid fel tillfällen? Vem ska få mig att inse att det jag gör är bra nog? Vem ska fira alla små saker med mig? Vem ska köpa de där första penséerna på våren till mig och vem ska skicka kort till mig på namnsdagen? Vem kommer ens ihåg vad jag heter i andranamn eller vilken dag jag tog mitt körkort? Vem köper balsam till mig för att min bästa sort är på extrapris och vem tar usla bilder på mig och barnen med en kamera så omodern att den blir rolig? Du kom ihåg alla de där dagarna. Du satt med all kunskap. Allt. Allt om mig…fanns ju i dig och nu vet…ingen.

Lite mer än sju år har gått och även om det blir lättare…så blir det svårare. Det blir lättare för att vardagen ofta tar över och kroppen glömmer bort att sakna dig. Det blir svårare för att när kroppen väl kommer ihåg…så blandas saknaden med förtvivlan…över att man glömt. Att man emellanåt lever vidare…som att allt var okej. Som att det ska vara såhär. Jag vill inte acceptera det. Jag vill inte gå vidare och jag vill inte ge upp känslan av att allt kommer att bli rätt igen. Att det som blev fel…ska bli rätt. Som om all den här tiden är en slags mellanakt i mitt liv.

Svårare…för att den känslan är så fel. Mellanakt? Väntan? Rätt och fel? Livet är ju nu… Inte då…och inte sen. Livet är ju nu – idag. Varje dag. Den jag så förtvivlat saknar och fattas…den personen är ju jag. Den jag varje dag behöver och längtar efter – den personen är ju jag…för Alice och Elton. Så jag måste vidare. Jag måste släppa taget. Jag måste sluta vänta på att allt ska bli rätt igen. JAG måste vara den som skapar minnen för dem. Den som skrapar stekspaden i stekgrytan och den som doftar Extra starka halstabletter. Den som sjunger falskt och säger ”Men ALICE!”. Jag måste vara den som firar namnsdagar och bakar släta bullar med pärlsocker på och som stryker kläder som egentligen inte behöver strykas. Det jag saknar…måste jag sluta sakna och istället ge. 

Insikten av att jag är den viktigaste för någon. Av att jag är skyldig mig själv och den som fattas mig…att vara den bästa jag kan vara. Om jag försvinner…vad minns de då? Vem var jag? Vilka små obetydliga saker som jag har gjort eller gör…blir de som utmärker mig? Minnen. De skapar jag ju nu. De viktigaste åren av alla…är ju nu. Jag måste släppa pausknappen. En insikt som kommer som en spark i magen och får mig att vilja hålla andan i all evighet…och som samtidigt får mig att vilja andas ut och släppa taget. Men kan man ens det? Vad händer nu? Vad suddas ut och vad kommer aldrig tillbaka? Den där knappen…kommer aldrig den då? Insikten av att det som blev fel…bara blev så. Och det är punkt efter det. Att det inte går att ta tillbaka. Den insikten. Fy fan för den… 

over and out.

 

//Meekatt...