Anonymt, Modigt & Bacillfritt?

Vi åkte till Busfabriken...som ni kanske minns? Jag bloggade om det här. Sen kom en massa mail och kommentarer. Och i vanlig ordning en del mindre positiva, vilket jag såklart hade räknat med. Idag kom en eftersläntare:

"Att du är så pass bitter i kombination med att du inte väljer ditt barns lycka (som du uttrycker i början av ditt egocentriska inlägg) skrämmer mig något enormt.
Jag hoppas verkligen att du blir kallad hitlers barnbarn och att du blir förföljd av elaka kommentarer i resten av ditt patetiska liv. Stackars barn. En anonym soc anmälan kommer att göras. Texten är sparad och kommer att skickas med i anmälan. Att skriva att man hatar barn kan nog kosta dig dyrt. /Anonym"

Hej "Anonym"!

Tack för ditt mail och din omtanke om mina stackars barn. ♥ Jag vet att de lever ett fruktansvärt hårt liv där de ibland blir jagade med handsprit på Busfabriker, Filmpremiärer och utlandsresor. Stackars stackars barn. Renlighet är den nya agan. Shame on me.

Det skrämmer dig något enormt att jag inte väljer mina barns lycka? Det faktum att vi faktiskt åkte till Busfabriken, att ungarna hade skitkul och inte ville åka hem - det var inte alls ett medvetet val för deras skull. Nej, jag ville helt enkelt bara plåga mig själv. För sån é ju jag. Jag gick såklart in och slickade på toaringarna med bara för att utmana mig själv lite. Living on the edge liksom. Om jag INTE hade valt mina barns lycka...hade vi nog stannat hemma va?

Haha, jag blir kallad mycket värre saker än "Hitlers barnbarn". Jag får ofta höra att jag är brutalt ärlig och på gränsen till oförskämd. Jag tar det som en komplimang i denna värld full av "anonyma" människor med mycket åsikter. Det är väldigt enkelt att ha en massa åsikter idag. Det är uppenbarligen mycket svårare att stå för dem. Jag skriver ner många av mina i bloggen och jag står för dem allihop. För SÅN é jag. Jag tycker mycket och jag uttrycker det gärna. Jag går aldrig till personangrepp, jag lämnar aldrig ut människor och jag är väldigt väldigt noga med att våra vänner och vår familj hålls utanför mitt "offentliga" liv som bloggare. Min man åker såklart med emellanåt och får sig en dänga - men han är liksom gift med mig så han har redan gjort det valet.

Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv. Just nu mår jag bättre än jag gjort på många år och det är mycket tack vare all den fantastiska feedback, uppmuntran och kärlek jag får ifrån mina läsare. Så att det emellanåt trillar in en bitter människa rör mig inte i ryggen. Tvärtom är det ganska underhållande och en bekräftelse för mig att jag faktiskt lyckas röra upp lite känslor. Jag gillar ju det. Jag gillar att få igång debatter och diskussioner och få folk att känna. Positiva känslor, jobbiga känslor, skratt och gråt. Det är fantastiskt att man kan beröra...med bara ord.

Jag hoppas innerligt att du tänker på alla de barn som faktiskt behöver socialens hjälp...på riktigt. Det är ett skyddsnät för de viktigaste människorna på jorden - allas våra barn och vår framtid. Barn med föräldrar som missbrukar, misshandlar och som inte reder ut sin situation av olika anledningar. Inte barn med föräldrar som använder osunda mängder handsprit. Barn som lägger sig hungriga på kvällen, går till skolan med trasiga kläder och som gömmer sina blåmärken och förtränger sin sorg och rädsla. Barn med ont i magen. Barn som inte får lära sig vad kärlek är. De barnen - de behöver någon som ser dem. Ta inte ifrån dem den möjligheten för att du är bitter eller avundsjuk.

Till soc: Jag vet ju att ni är jättemånga som hänger här inne och det är jag jätteglad över. Jag får massor av mail och hejarop även ifrån er. Är det så att ni får in en anmälan så vet jag ju att den måste utredas. Säg till i god tid då så kanske vi kan göra ett litet event av det. Jag bjuder på vin och Geisha och vi tar in Elefanten som underhållning?

Nu ska jag fortsätta städa barnens rum. Under Alice säng hittade jag tre mackor, en halv skog, fyra handdukar, ett tiotal strumpor och en kiwi. Man kan ju bara älska 7-åringars städtekniker!

 over and out.

//Meekatt...