Handsprit, Smaskare & Blod?

Jag VET (hoppas iaf) att jag inte är ensam om att ha konstiga saker för mig. Vi har väl alla våra små egenheter och tramsiga rutiner för oss? En del har små saker...andra (som jag då) har kanske lite mer. Det går i perioder det där för mig och just nu är jag inne i en ganska jobbig period...tycker mina närmaste. JAG mår dock inte speciellt dåligt över det. Sån här är ju jag.

Först och främst: Handspriten. Den är ju en ganska viktig ingrediens (och utgift) i mitt liv som ni alla vet. Jag är fullt medveten om (och får det påpekat VARJE dag via mail ifrån omtänksamma läsare) att det är bättre med tvål och vatten om man tänker på bacillerna. Dock är det doften av handsprit som jag förknippar med något speciellt. För mig är det doften av sterilt, rent...och överlevnad. När mamma låg på Intensiven i Helsingborg efter sin operation var den doften det enda vi kände. Jag inser ju att det är därför jag inte kan vara utan handspriten...och tänker att det är en "jobbig egenskap" som folk helt enkelt får stå ut med. Doften är liksom den där sista biten...som jag inte vill släppa. Som att jag ska fortsätta plåga mig själv med att påminnas om det som krossade livet. Jag känner doften ett par sekunder...och i just de sekunderna bearbetar hjärtat en liten liten liten del av det som jag inte ens vågar prata om. Så lite bearbetning åt gången klarar jag. Sen försvinner doften...och tankarna. Är jag stressad eller mår dåligt går det åt mer. I vissa situationer glömmer jag helt bort det. Jag dränker inte mina vänner i handsprit...men erbjuder ofta en skvätt, haha. I vissa situationer...känns det lite tryggt att ta fram den. Som när man åker tåg. Då kan det gå åt en hel flaska. Och jag tänker att om folk ser att jag sitter med handspriten framme så vågar de inte hosta på mig eller göra andra äckliga saker. (En helt sund tanke, jag vet. haha) Den här gången hade jag GLÖMT handspriten hemma vilket gjorde min tågresa lite jobbig. Börjar jag tänka på baciller kan jag nästan se dem krypa runt. Jag nästan sprang av tåget och in på Apoteket på centralen och bunkrade upp med ny handsprit. Andra tar ett bloss...jag handspritar. Sån é jag.

Bacillerna. Dörrhandtag, hissdörrar, disktrasor, kranar, otvättad frukt, den där filten vid fotändan på hotellsängar, spolknappen, allmänna toaletter, allas händer och andras ungar, haha. Det där går ju absolut i perioder men nu i februari-april är det extra jobbigt. Freddy blir tokig på mig men jag är verkligen livrädd för magsjukebaciller och jag är övertygad om att de finns överallt. Hör eller ser jag någon spy så ligger jag inom ett dygn med självmordstankar på badrumsgolvet. Inte helt friskt kanske...jag vet. Om ni visste hur mycket vitpepparkorn som har intagits av den här mamman, haha. Kilovis! Jag öppnar helst inte dörrar, jag är expert på att vänta in rätt ögonblick och trycker på hissknappar med nyckeln eller mobilen. Den rör jag i och för sig sen...men det känns bra för stunden.

Folk som smaskar. Men skjut mig! Det där är ju inte MITT problem. Det där är ju smaskarnas problem. Hur kan en vuxen människa inte veta om att man ska äta med stängd mun? Det är totalt obegripligt för mig att man kan leva hela livet utan att någon informerar om det! JAG är en flitig informatör när det handlar om självklara saker och har (till Freddys stora olycka) bett folk stänga munnen och spotta ut tuggummin när vi varit på bio. Sån é jag. Det kryper i hela kroppen på mig och jag får fullständig panik inombords. Som om jag plötsligt ska förvandlas till en styckmördare...typ. Helt normal känsla väl?

Folk som äter äpple. Här kommer samma massmördarkänsla fram. Det där är ju uppenbarligen inte helt okej. Det förstår ju till och med jag. Men man måste inte äta äpplen och morötter på offentliga platser!? Gör det hemma...eller i garaget? En gång fick jag frispel på min chef och skrek åt henne att hon skulle riva moroten om hon tvunget skulle äta skiten på jobbet. Inte jätteuppskattat men det hjälpte. Hon bytte till banan.

Nagelfilar. Skjut mig hellre. Fila aldrig naglar i närheten av mig. Ljudet får mig att vilja dö. På riktigt. Det samma gäller damen på badhuset i Laholm som filar sina fötter i bastun. Då vill jag också dö.

Sörplare. Jag har ju förstått att det där är en åldersgrej. Ju äldre man är desto mer sörplar man när man dricker varma drycker. En del andas in sitt kaffe. Varför väntar man inte tills det svalnat? Varför köper man inte en Fanta om man inte kan hantera en varm dryck på ett bra sätt? Varför andas man in kaffe?! Sluta med det för fan.

Blod. Ja, det där är ju egentligen ingen konstig sak att inte tycka om. Man behöver inte tycka om blod. När Alice står förväntansfullt med en tand som hänger på en liten tunn tråd och med blod i mungipan vill jag lägga mig ner och dö. Jag misshandlar mig själv inombords samtidigt som jag ler mitt mentalt störda leende och säger "Dra själv gumman! Det är MYCKET coolare om man gör det själv!" När den lossnar vill jag spy. Men jag ler och hämtar glas till tandfén...som ju är JAG. Alltså måste jag fiska upp tandhelvetet några timmar senare. Just nu är Alice inne i "gluggåldern" och det slår aldrig fel. Har en kompis en lös tand - nog fan ska den lossna hemma hos oss! På akuten förra veckan misslyckades en sköterska med att stänga nålen i min arm och det sprutade blod överallt. Jag vände mig bort och sa "Åh fy fan! Jag HATAR blod!" Han svarade "Det gör jag med!" Hahaha. Underbart!

Ja, det var lite småsaker som jag hänger upp mig på. Vad har ni för fobier och egenheter för er? Bring it on! Lämna mig inte ensam i skamvrån nu, haha.

over and out.

//Meekatt...