Hjärtat blir en hård knut när jag stannar upp och känner känslan. Det gör ont att andas. Känslan av att servera kall risgrynsgröt med saftsås till mamma. Det var det enda hon fick ner i slutet. Inget annat...än kall risgrynsgröt. Man ska dö snart...och kan inte ens få njuta av ett Geisha? Kall gröt...och morfin.
Åtta dagar efter att mamma dog där i sin vinröda soffa med handen på min stora bebismage föddes Alice. Känslan. Som om någon skrattade åt mitt brustna hjärta...men samtidigt pumpade liv i det igen. Sorg. Förtvivlan. Fullständig kaos. Lättnad. Och lycka. Min Alice. Ingen kan någonsin förstå. Att hon föddes i det ögonblicket...räddade mitt liv. Men ingen...kan förstå.
Lika mycket som hon ibland är en kaxig 6-åring som jag blir fullständigt TOKIG på...lika mycket är hon en fjäril med ömtåliga små vingar. Ibland vill jag packa hennes väskor och köra henne till farmor. Ibland vill jag öppna mitt hjärta och stoppa in henne där. Gömma henne från världen. Verkligheten. Trots och tjat. Jag hör mig själv tjata och gnälla. Hon smäller i dörrar, skriker och beter sig...och jag sjunker till samma låga nivå...istället för att förstå. Eller jag förstår ju. Men jag orkar inte alltid vara den vuxna kloka mamman man ska vara. Jag blir också arg och skriker.
Så kommer vi till maten. Den där JÄVLA maten. Den eviga fighten vid matbordet. Inget kött, ingen fisk, inga grönsaker...inga potatis. Luft. "Gör ingen grej av det!" Jag vet det! Jag har hört det i sex år. Gör ingen grej av det? Ignorera. Hon äter när hon är hungrig. Barn i Sverige svälter inte. Hon får i sig det hon behöver. JAG VET DET. Jag vet att alla säger det. Men ni som säger det - ni har väl inte barn som har matvägrat i sex år!? Som vägrade amma? Som sitter på en restaurang och får välja vad hon vill och säger "Jag vill bara ha lite juice mamma!". Jag VILL att Alice ska tycka OM att äta. Är det så konstigt att önska måltider där alla njuter av maten och där ingen sitter med ont i magen över att det blir tjat?
Vi har ignorerat. Vi har mutat. Vi har hotat. Vi har lagat mat tillsammans. Vi har läst recept och låtit Alice handla, välja och laga mat. Vi har provat servera på spett, i små skålar, roliga fat, vi har format rishelvetet till små hjärtan och fan vet allt. Inget är gott. Hur är det möjligt? Inte ens pizza, Mc Donalds, spagetti & köttfärssås, falukorv, makaroner eller korv med bröd funkar. INGET är gott.
I helgen var vi på Lalandia och jag fotade en massa. På alla bilder ser jag att Alice är svart under ögonen. Ångest. Jag inbillar mig att det är näringsbrist...att hon är sjuk och att jag borde tagit tag i det tidigare. "Gör ingen grej av det Malin!" Min tös ser sjuk ut, äter inte en enda "bra sak" utan bråk och jag ska inte göra en grej av det...för barn svälter inte i Sverige. Men i Danmark kanske de gör? Näringsbrist? Kroppen växer inte som den ska? Ätstörningar? Ångest...panik. Jag skulle gjort något tidigare. Tänk om någon säger det. Varför ringde du aldrig en läkare?! Du ser ju att hon är sjuk!
Idag ringde jag. Vi åkte in till Familjeläkarna i Laholm och Alice fick prata med världens bästa läkare. Sockervadd runt hjärtat. Någon som tar sig tid. Ordentligt med tid. Lyssnar...berättar...frågar. Alice var livrädd på vägen in. Jag hade inte skrämt henne men det här med maten är så laddat alltid...så hon väntade sig såklart skäll. Och när man är en fjäril...med ömtåliga små vingar...tåler man inget regn. Alice lämnade läkaren med ett plåster på fingret, en fin ring på ringfingret, ett klistermärke, bra värden och ett STORT leende. Tack. ♥
Det är ingen fara. Alice mår ju bra. Hennes kropp tar ingen skada. Det kommer bli bra såklart. Vi ska fortsätta försöka få i henne kött och fisk...som vi gjort hittills. Men jag kan släppa massor av alla jobbiga tankar. När vi gick till Cecilias (fiket) efteråt...som vi alltid gör efter läkarbesök så köpte Alice en korvmacka och te. "Mamma, jag tror att korv är bättre för mig nu." Hjärtat slår trippla slag av lycka över en sketen korvmacka! Stort steg...för en liten tös. Och för mig. Oron finns ju alltid där. Det får inte bli stort och jobbigt. Det får inte bli en "grej" i tonåren. Mat ska vara positivt. Inte ångest.
Innerst inne vet jag ju. Alice....och mamma. Så nära varandra...men ändå så oändligt långt ifrån varandra. Och ibland exakt samma. Ingen förstår. Men vi vet. Ingen kan titta på mig med samma varma blick. Ingen kan se rakt in i mitt hjärta som hon. Som om mammas hjärta slår i hennes kropp. Och jag är så rädd att förlora henne...att jag glömmer andas. För sån é jag.
over and out.
//Meekatt...
Fina fina Meekatt. Sitter med tårar över mina kinder och känner hur mycket du älskar din dotter. Du är stark och en bra mamma som oss flesta och som oss flesta behöver vi påminnas om det ibland.
SvaraRaderaGoa, rara Malin! Jag sitter och ler lite, och känner igen mig.
SvaraRaderaDu ska inte, och behöver inte vara orolig. Du ser ju, värdena är bra.
Jag vet precis hur det är, för jag hade en dotter som matvägrade. Hon växte upp på Findus Kolja i dillsås och Findus Spaghetti, båda burkmat och så mannagrynsgröt. Så småningom blev det ICA risgrynsgröt på korv. Rultig blev hon ändå. Hennes lillebror åt allt, hur mycket som helst, mager som en sticka och ringar under ögonen.
Fick alltid höra av "folk" att jag inte gav barnen bra mat, och var jätteledsen. För jag visste ju att jag gjorde det. Men jag hade turen att ha min kloka mamma, som påminde mig hur det var med mig. Mager som en speta, blev i tvingad grädde med ägg i - trots att jag åt som en häst hela uppväxten. "URK"!!!!!
Nu är mina barn stora, över 20 båda två, dottern äter allt, sonen lite mer kräsen, och jag är en tjockis xD
Det visade sig senare att båda mina barn utvecklade glutenintolerans, men det var först när de var ca 10 år så det är en annan historia..
Din dotter är en jättesöt, alldeles vanligt jättejobbig tjej som har turen att ha fått en kanonmamma.
Det kommer att bli bra! ♥
Kramen
Tänkte precis föreslå glutenintolerans, innan jag läste slutet. Min syster var precis likadan, men som tur var fick hon tidig diagnos. Men nu är hon 21, äter som ett par hästar och är smal som en sticka... Men hon mår bra!
RaderaTack fina! ♥
RaderaÅh vad jag känner igen de där med mat. Min son (idag 25 år) Han tyckte inte om mat alls. Inte ens pannkaka, makaroner eller korv, alltså ingenting. Vid 1 år började han hos dagmamma. T.o.m hon hade problem i början. Hon var helt förtvivlad ibland. Efter ett tag började han äta lite grann, jippi. Vi var glada bara han stoppade i sig en makaron eller en lite bit falukorv.
SvaraRaderaKommer ihåg att jag fick fråga dagmamman hur hon kokade sin makaroner en gång. Och vi gjorde precis lika, Men ändå så åt han dom inte hemma.
Kom ihåg en gång i affären, när han bad om att vi skulle köpa vaniljyoghurt, jag jublade. Och självklart så köpte jag det. Men tror du att han åt den då?
Nä, den var ju för tusan köpt i fel affär. Inte alls den affären som dagmamman köpte den, så det var inte alls samma yoghurt. Tokmamma där,
Det var inte första gången han gjorde så.
Vet att BVC tyckte att han var för smal, hans kurva följde *normala* kurvan, utan den gick under sträcket. Usch och fy vilken dålig mamma man kände sig då.
Dom sa att jag måste få honom att gå upp i vikt. Hur fasiken skulle jag kunna få honom att gå upp i vikt, när han inte ville ha något att äta hemma.
Han är den envisaste killen som finns. Åh vad jag fick kämpa med honom.
Senare under hans och dotters uppväxt. när han åt vissa saker. Fick jag laga 3 olika rätter till middag, bara för att bägge barnen skulle äta de som tyckte om, det satt i efter BVC
För det ville inte alltid äta det som jag ville ha,,
Nu är sonen 25 år, dottern 32 år, bägge har normal vikt idag. Nu äter han sådan som han ratade som barn.
Jag har levt ensam med mina bägge barn under deras barnaår...Så livet var tufft mellan varven.
De enda man kan göra, det är. Äter dom inte, så låt dom vara bara. Det är bara att utgå från en själv. Vi äter ju när vi är hungriga, inte annars.
Kan bara säga, ta det lugnt och älska dina barn så som du gör. De är det bästa man har gjort i livet. Du är en underbar mamma. Kom ihåg det.
Älskar din blogg.
Tack snälla för dina ord! ♥
RaderaHej Malin.
SvaraRaderaMin bror var likadan på sätt och vis.Han åt nästan inget och det han åt bestod av fläsk,bacon,kräm,mariekex.
Ingen pasta,inget ris,ingen potatis,inga grönsaker.Han var smal som en sticka..detta höll på i flera år,tills han var vuxen.
Jag vill absolut inte skrämmas(jag lovar)men han tog lite skada av detta.För när han opererades akut för 2 år sen så förlorade han 1,5 liter blod ur titthålen och det berodde på hans usla kosthållning,han saknade K-vitamin och det gjorde att hans blod inte koagulerade som det skulle.
Så med denna vetskap så skulle vi krävt hjälp,vi gjorde det också men läkaren sa,,Inga barn svälter,han kommer att äta.
Det tog bara 20 år innan han nu äntligen äter ordentligt,men det krävdes ett skrämskott för att det skulle hända.
Ja, jag vill ju gärna tro att kroppen BEHÖVER variationen för att må bra. Så jag fortsätter truga...
RaderaLäkarbesöket var bra för Alice. Hon förstod att jag menade allvar med mitt tjat och tog till sig det läkaren sa. Idag åt hon en hamburgare...igår en fiskpinne och ärtor. ♥
Vet inte om de här hjälper men jag känner igen mig väldigt väl. När jag var liten så blev de en supergrej bara för att jag inte gillade mat. Alla tjatade och vissa klagade över hur smal jag var som barn(poff där växte bla. kroppskomplexen fram, innan va jag inte alls medveten om min kropp. Jag va 7, och jag fick lära mig att jag var för smal och fel.) men grejen är att ju mer folk bjöd och höll på desto tröttare blev man på att äta. Jag blev direkt provocerad som liten, de kändes som om alla bara analyserade mig. Ville bara bli lämnad ifred. Jag fick också besöka läkaren, som visade matpyramiden och predikade om all tråkig mat som man måste äta... De hjälpte inte. Och visst jag var skitsmal(29 kg när jag var 10) men jag mådde bra! Jag va pigg som fan. Idag är jag 28 och gillar mat och svalt inte ihjäl haha. Inga ätstörningar, inga sjukdomar. Känns som att de där e rätt vanligt, de lär förhoppningsvis gå över med tiden precis som de gjorde med mig.
SvaraRaderaJa, det är säkert vanligare än man tror. Alice är ju inte alls underviktig utan väger som hon ska. Det är mest jag som tänker att hon utvecklas fel om hon inte får i sig rätt saker...
RaderaMen jag är lugnare efter vårt läkarbesök och Alice tyckte nog det var bra att prata med någon om det. Vi tjatar inte mer utan försöker uppmuntra när hon själv väljer att ta något.
Skönt att höra att det gick bra för dig trots att det var jobbigt med maten när du var liten. :)
❤️ Den här jäkla maten... Den ställer mest till skit...
SvaraRaderaEn stor kram till dig vännen! ❤️
Kram! ♥
RaderaJag har aldrig skrivit här förut, men läser alltid. Oftast får du mig att skratta, men idag fick jag bli tårögd. Tack för båda känslorna.
SvaraRaderaAll lycka till dig och din familj,
Frida
Tack för att du kikar in! ♥
RaderaKram!
Ville bara göra dig uppmärksam på att jag skrivit ett (två) långa inlägg under länken till inlägget på din facebooksida. I snart 8 år har jag kämpat för att få min son att äta och jag kämpar vidare. Jag vet så väl hur du känner och du ska veta att du inte är ensam <3
SvaraRadera♥ Tack för kloka ord på Fb!
RaderaHej Malin, jag var ett sådant barn som Alice. Avskydde mat, inget var någonsin gott. På den tiden, stenåldern, tvingade mina föräldrar mig att sitta kvar till jag hade ätit upp det lilla de lagt på sidan av tallriken. Det kunde ta tre timmar och ju längre tid som gick ju kallare blev maten...och äckligare. Jag älskade väl egentligen bara en sak, pannkakor. Vilket fortfarande är min älsklingsrätt :)
SvaraRaderaI tonåren blev det lite bättre, jag var aldrig mager, aldrig sjukare.
Den stora vändningen kom när jag blev gravid, oj vad allt smakade gott...och hungrig var jag. Efter det har jag fått kämpa med att inte älska mat så mycket ;)
Jag vet att det är svårt att göra en grej av det, det vet jag nu när min mellanson är väldigt lik mig men för Alice skull så måste du försöka. Hon vet er oro och hon ser era försök men för vissa är inte kärlek till mat självklart. Din dotter ser sund och lycklig ut, även i ögonen och det kommer lösa sig. Kram
Tack! ♥
RaderaMen nu grinar jag på jobbet igen... <3
SvaraRadera♥
RaderaÅh herregud Malin! Här sitter jag med frukostgröten i halsen och tårarna bara rinner över mitt nysminkade ansikte. Jag kan inte överhuvudtaget tänka mig hur det känns. Att mista sin mor och i samma veva få en dotter. Ångesten över att dottern inte vill äta.
SvaraRaderaMen jag känner en sån otrolig lättnad över att ni gick till läkaren och över att ni fick så bra bemötande. Och framförallt över det positiva svaret. Hon är ju så stor så hon förstår säkert allvaret, nu när ni fick lov att åka iväg till doktorn. Det var säkert därför som hon åt korvmackan. Och kanske, kanske, kommer hon sakta men säkert äta lite mer. Jag tror det bara kommer bli lättare nu. Jag håller alla tummar för det.
Mina barn springer fram och tillbaka mellan köket och sina rum. Jag märker hur jag själv sitter här med hög och gäll röst. "Kan ni inte låta mamma äta frukost i lugn och ro? Gå och klä på er!" Men får direkt lite dåligt samvete. Tänker på dig. På att vi alla ändå bara är mänskliga. Ibland måste man tjata. Men man älskar ändå. Alltid!
Stor kram till dig!
Ja, jag tror att läkarbesöket var bra både för mig och Alice. Jag behövde höra att allt var bra och ALice behövde höra från någon annan att det är viktigt.
RaderaJa, vi är bara människor. Vi tjatar, skäller och beter oss. Men älskar. Alltid! ♥
Stor kram!
Jag känner igen mig i den kärlek du beskriver. Jag och min man fick kämpa i många år innan vi blev gravida med hjälp av IVF. Under den tiden fick min älskade svärmor cancer. Jag minns än den dagen vi berättade för henne att vi var gravida, där när hon låg i sjukhussängen på palliativa. Hon fick veta först av alla, samma dag vi testade prositivt. Vi trodde knappt hon hörde men vi såg ett svat leende och hon kramade våra händer. Hon släppte taget och försvann och två veckor senare gick hon bort. Känslan av saknad och tomhet som förbyts till glädje och kärlek när magen växer och ett nytt liv kommer till världen. Ett liv för ett liv...
SvaraRaderaTack för din blogg, den sätter ord på mina känslor.
Kram Linda
Stor kram! ♥
RaderaÅh fina, fina vännen min! Du är en sån fantastisk mamma och jag ser verkligen upp till Dig! Jag är en av dem som säger att man inte ska göra en stor sak av maten men jag har ju heller inte några barn som matvägrar. Visst äter Tuva som en räka ibland och vi fick alltid höra ifrån BVC att hon låg under sin kurva och att vi skulle ge henne extra fett i maten. Men å andra sidan så äter hon som en häst ibland så jag oroar mig inte. Hon är helt enkelt en späd tjej (TACK GODE GUD för att hon inte har fått sin mammas kroppsformer!) Jag hoppas Du kan slappna av lite nu när Du vet att Alice mår bra. Jag finns ALLTID här om du vill prata! Jag hoppas att du vet det min älskade vän! Många pussar och kramar!
SvaraRaderaÄlskar dig fina du! Tack för att du finns! ♥
RaderaSå fint du beskriver kärleken och oron! Det där med maten är så himla jobbigt, efter fyra barn som ätit det jag ställt fram så kom femman.... Han var totalt ointresserad av föda, inte ens amning var särskilt intressant. Orkade lära honom att dricka välling till slut, men gröten den satt på köksfönsterna efter att han dängt iväg skeden och så var det med det mesta. Men nu har han fått upp ögonen för mat, fyra och halvt år gammal :) Jag blir lika lycklig var gång han ber om påfyllning!
SvaraRaderaLycka till med allt, och fortsätt skriva så bra som bara du kan, Kram!
Tack snälla! ♥
RaderaKram!
Äter hon kanske kall risgrynsgröt med saftsås?
SvaraRaderaExakt vad menar du med den kommentaren? Hoppas jag misstolkar den!
RaderaJa, kanske äter hon det. Jag får prova... ♥
RaderaJag kan bara fylla på i kommentarsfältet, vet hur det är både med matvägrande barn & hur det är att mista en nära familjemedlem.
SvaraRaderaKram!
RaderaDet är otroligt lätt att bli hemmablind men när jag ser på bilderna ser jag inget annat än en högst välmående liten tjej. Absolut inte mager någonstans. Däremot kan jag förstå din oro.
SvaraRaderaJag har 4 barn varav en är född i mars -08, alltså relativt jämngammal med Alice. Han har alltid varit liten, äter lite och idag 6.5 år gammal väger han 15 kg. Sen är han kort också, typ 110 cm men ff djäkligt liten och lätt.
Det jag märker som faktiskt skiljer honom mot syskonen är att han behöver perfekta förutsättningar för aptit. Det är det första som försvinner om han blir sjuk, det sista som kommer tillbaka. Får han en magsjuka tar det 2 veckor innan han äter ordentligt igen och därför blir ju återhämtningstiden rätt enorm. 3 veckor efter han varit sjuk kan ha ff ha problem att orka cykla lika långt som innan. Där pratar vi mörka ringar under ögonen, så fort han blir sjuk släpper det sista lilla underhudsfettet i ansiktet och han blir hålögd på riktigt.
Jag börjar fundera kring om han har någon bugg i sina kroppssignaler för det är inte bara aptiten han ignorerar. Fryser han bryr han sig inte om det föränn han i princip är en isbit. Jag skojar inte, han kan bada så kallt att han är helt blå och tappar motoriken. Han bastar ut mig om han får chansen och han gick med en handledsfraktur i 1.5 vecka innan vi förstod att något var fel när han var 2 år och han skulle aldrig tillstå att han är trött föränn han somnar stående.
Ska han ha en chans att äta kan det inte finnas något annat som lockar, absolut inget alls. Tack och lov äter lillsyrran väldigt långsamt så oftast säger vi att alla barn måste sitta kvar tills alla ätit upp. När han då sitter där och har tråkigt brukar oftast något slinka ner. Inte alltid men ofta, han har ändå inget bättre för sig och då kan han äta. Sen har han ju två äldre syskon också som kan roa honom och vips äter han nåt utan att tänka på det. Man får inte ställa fram grönsaker först för då äter han några gurkor och så är han mätt. Oliver gillar han och det är ju energirikt så det får han isf heldre äta än gurka. Jag har helt gett upp att tjata på honom. Det händer att han äter bra, inte ofta men det händer och han väljer inte bort specifika livsmedel så han får ju i sig lite iaf. Och ja, han är kollad för det mesta men jag tror eg bara att hunger, liksom annat kroppsligt obehag har djäkligt låg prio i hans värld och så gott tycker han inte det är att det är värt att äta för den skull.
En annan sak man inte får göra med honom är att låta honom få något innan middagen. Då äter han inget alls. Visst 30 min innan kan han få en gurkskiva men äter han en banan t ex 1 timme innan då är det ju kört. Likaså smörgås. Å andra sidan blir han överhungrig kraschar han i tårar i soffan och äter inget så det är en fin balansgång.
Det är vanligare än man tror med matstrejkande barn...
RaderaJa, Alice vikt är jag inte alls bekymrad över. Det är mer näringen...så att hon får i sig BRA saker som kroppen behöver. Men enligt läkaren så kan hon inte få näringsbrist...och vi ska bara fortsätta kämpa som vi gör.
Åh, många tipsar om gluten....ska kolla upp det.
SvaraRaderaVad skönt att ni fått svar! ♥
Kram!
Luft och kärlek kommer man uppenbarligen långt på! ;)
SvaraRadera♥
Du skriver så bra. Ibland skrattar jag så jag får ont i magen. Och ibland, som nu, får du mina tårar att rinna. Du skriver så fantastiskt bra och jag kan känna igen mig (som många andra, förutom mammamaffian) i många situationer. Jag hoppas verkligen att läkarbesöket gjorde gott och att hon förstår att mat är viktigt och så att din oroar dämpas. Jag har en vännina som tjatat på sin pojk i 2,5 år nu om mat. Jag ser hur jobbigt det är och förstår hur du har det.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Kram!