INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!

Jag delade en länk ikväll på Facebook. En film (<--länk) där man ser ett gäng mellanstadiebarn protestera mot rasism. De står på sin skolgård och utanför pratar Sverigedemokraterna. Någon spelar Pippi Långstrump på trumpet och barnen skriker i takt till musiken "INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!" Jag får pytteskinn över hela kroppen. Både av glädje och av sorg. Glädje över att dessa barn - vår framtid - ryter ifrån...på det allra bästa av sätt. Och sorg...över att det behövs. Inga rasister på våra gator!

Jag fick ganska snabbt två arga mail i inkorgen. Jag är inte bara en jävla idiot, fitta, meningslös jävla åsiktshora - jag är också en mamma som förstör mina barn. Jag förstör dem genom att tycka att detta är positivt. "Barn ska inte veta vad politik är! Barn ska vara barn!!" och "Barn ska inte vara slagpåsar i en vuxen värld!" osv.

SÅ JÄVLA FEL!! För vet ni vad? På söndag den 14 september går vi TILLSAMMANS till vallokalen och röstar. Vi klär oss fint, vi går tillsammans och barnen hjälper oss stänga kuverten och sen firar vi! Barnen ska också få rösta på våra egna små valsedlar i lekstugan. Att rösterna handlar om lördagsgodis, sängtider och ansvar att gå ut med Agge är oväsentligt. Vi äter smörgåstårta och dricker sockerdricka och firar det faktum att vi faktiskt FÅR rösta. Det är ingen självklarhet i vår värld. Det är en rättighet som människor kämpat och SLAGITS för. Och det finns människor i vår värld som hade offrat sina liv för den rätten. Barn ska vara barn - men här hemma finns ingen "vuxenvärld" - här finns VÅR värld. Och den delar vi på ett sätt som är alldeles lagom okomplicerat för mina barn.

Mina barn har inte en aning om vare sig vad partierna heter eller vad de står för - men de vet att de finns och Alice är stor nog att förstå att "man röstar på den man tycker kan bestämma bäst saker för vårt land". Det räcker så. Alice och jag körde förbi en plats i Mellbystrand där någon hade vandaliserat och sparkat ner alla valskyltar och Alice sa "Titta mamma! Alla viktiga skyltar! Någon har haft sönder dem!" Ja, alla är viktiga. De ska få stå där. Politik må vara förbannat tråkigt ibland men det är viktigt!

Jag har fått äran att få bli mamma till två fantastiska barn. Jag har fått i uppgift att ta hand om dem, lära dem saker och att uppfostra dem till bra och självständiga människor. Det är mitt jobb. I det ligger bland annat att lära dem värdesätta sig själv och andra människor, att vara ärliga, lära dem empati och förståelse för andra människor. Lära dem livet. Alla människors lika värde.

Det finns politik...och så finns det idioti. Och HÄR har jag som mamma en viktig uppgift. Att lära barnen att säga till när något är fel! Jag ber inte barnen skrika högt över höjda skatter eller indragna satsningar inom arbetsmarknaden. Jag visar att vi aldrig - ALDRIG ska acceptera rasism och mobbning! Aldrig. Det är för mig inte politik - det är sunt förnuft och en självklar lärdom att få tidigt i livet. Rasism finns i skolorna. Främlingsfientlighet är inget som kommer krypande på vår 18-årsdag som en överraskning tillsammans med körkortet. Den finns här nu! MINA barn vet att alla människor är lika mycket värda och Alice är stor nog att förstå att det är en helt logisk tanke. Hon är stor nog att förstå att man ska hjälpa dem som har det svårt, att mobbning är fel och att man ska SÄGA IFRÅN om någon blir orättvist behandlad. Hon kanske inte alltid vågar (!) säga ifrån - men i ryggraden vet hon att det inte är okej att mobbas. Alla människors lika värde. Inga rasister på våra gator.

När jag gick i lågstadiet hade jag tre "pins" på min stentvättade fula jeansjacka. "Rör inte min kompis!" stod det på dem och det var vårt sätt att säga NEJ till rasism och främlingsfientlighet på 80-talet. Vi visste vad det var. Vi mår inte psykiskt dåligt idag för att vi i tidig ålder fick lära oss om att livet inte alltid är rättvist. Var det politik för er? Eller var det en kamp mot det orättvisa? Sunt förnuft? Livets skola. Inga rasister på våra gator? Jag gick gymnasiet i Klippan i slutet av 90-talet. Skolan var uppdelad i två läger. Invandrare...och rasister. På min student var jag med om en olycka och väntade på ambulans. Samtidigt fick en kille på samma fest en kniv i hjärtat. Rasister. Hat. Några veckor innan studenten skedde ett mord och vi som åkte buss till skolan gick förbi mordplatsen på morgonen...helt ovetande om att det låg en mördad man i buskaget. Hat. Rasism. På våra gator.

Barn är inga dumma varelser. De förstår. De känner. De brinner för saker. De älskar. De hatar. De drömmer, hoppas, längtar och de har en massa kloka åsikter. Inga rasister på våra gator. Det är väl OAVSETT om man röstar grönt, rött, blått eller gult en SJÄLVKLARHET!? Eller? Till och med Jimmie Åkesson säger att de har nolltolerans mot rasism! Nolltolerans! Så om det nu är så...att det finns något av de här barnen som inte vet vad rasister är - är det då en så hemsk sak att skrika? De skriker ju inte "DÖD ÅT REINFELDT!" eller "HATA VÄNSTERN!!" De skriker "Inga rasister på våra gator!" De sätter ner foten mot orättvisor i världen! Det borde för fan vara ett eget ämne i skolan! En timmes marscherande genom stan varje vecka med detta budskap. NEJ till rasism. NEJ till mobbning!

Alla skyddar sig bakom att "Alla har rätt att framföra sin politiska åsikt utan att bli störda!" NEJ!! Så är det väl för fan inte alls?! Ska jag som mamma tycka det är okej att låta al-Qaida få stå och vråla utanför mina barns förskola för att "i Sverige får ALLA göra som de vill"? Det är inte politik och demokrati vi pratar om. Vi pratar om människor som inte tror på människors lika värde. Människor som dammsuger med Nazistsymboler på ärmarna, slåss med järnrör, kallar invandrare för kackerlackor och ohyra. Människor som motarbetar demokratin! Det är en jäkla skillnad och i många fall också olagligt.

Det är inte de vuxnas värld vi lever i. Vi lånar världen av våra barn...som ska växa upp i den, bli vuxna i den, få egna barn i den och leva ett förhoppningsvis långt och lyckligt liv i den. Det är vår förbannade skyldighet att vara rädd om den. Att utrota främlingsfientlighet, orättvisor och våld. Att säga ifrån! Att stå upp för det vi tror på. Att forma världen till något som våra barn och barnbarn ska vara stolta över? Eller ska vi vara generationen som föddes missnöjda, levde missnöjda och som av missnöje röstade in ett odemokratiskt parti i vår demokratiska Riksdag? Ska det vara nu det vänder? Den demokrati som folk har offrat sina liv för... Ska vi spotta den i ansiktet, hånskratta missnöjt och säga "Skyll er själva. Jag röstar på SD för att "markera" att något är fel och ingen tar det på allvar!" För så låter ursäkterna...eller förklaringarna ofta. Är det logiskt? Kom igen?! Vi måste vara smartare än så?

over and out.

//Meekatt...

VÄNLIGEN HÅLL GOD TON MOT VARANDRA I KOMMENTARSFÄLTET. ♥