Hej Facebook!

Så här är det: Jag driver en blogg och ett företag och i och med detta har Facebook kommit att bli en viktig del av mitt arbete. Jag får en massa trafik in via Facebook och det är en kostnadsfri och effektiv marknadsföring. Så yeyh för det såklart. Privat är jag inget större fan utöver det att jag uppskattar smidigheten kring att man blir påmind om när folk fyller år. Samtidigt inser jag ju att det är lite tragiskt att det krävs en sådan tjänst för att man ska komma ihåg folks födelsedagar och  jag kan väl erkänna att jag grattar mest av bara farten och inte för att jag egentligen bryr mig så mycket. Men sån é jag. De jag bryr mig om på riktigt ringer jag till. (Och ibland glömmer jag bort även de jag tycker om.) För sån é jag.

Sen är det lite kul att ha lite koll på vad gamla arbetskamrater, klasskamrater (och gamla ligg också för den delen, haha) pysslar med idag. En del stjärnskott i skolan blev inte det man trodde och en del värdelösa skoltrötta partyprioriterande stjärnor gick det oväntat bra för. Som mig, haha. Det är ju lite kul att kunna uppdatera sig lite och se hur det gick för en del. Men allvarligt talat så skiter jag fullständigt i vad Johanna i 9B åt till middag igår, vem som sitter och bajsar, vart Åsas tröja är köpt och jag fullständigt avskyr alla sockersöta jävla citat om hur bra vi alla är. Jag. Hatar. Dem. Fånga daghelvetet bäst fan ni vill men gör det tyst!?

Men det är såklart frivilligt att logga in och läsa skiten - det är jag fullt medveten om. Jag lämnar ut en väldigt väldigt liten del av mitt liv i bloggen och på sociala medier. Ändå tror en del att de känner mig utan och innan. Men en del lämnar ut HELA sina liv på sociala medier och jag blir nästan generad när jag läser deras statusar. Jag vill inte veta allt om folk jag egentligen inte vet något om. Känns lite skumt nästa gång man ska ta i hand med kompisens make när det dagen innan stod på Facebook att han var ett jävla svin. Ska man säga något om det då? "Jag läste om dig igår, hoppas du är ett mindre svin idag!" Men ja, alla är vi olika och det är högst frivilligt att ha ett Facebook-konto. I know that. Och jag kan ju välja att ignorera skiten.

MEN! Jag använder Facebook för marknadsföring och för att kunna hålla kontakt med mina läsare. Det är en fantastiskt produkt för just det ändamålet. Så nära "direkt" kontakt man kan komma med bloggläsarna utan att behöva kramas på Maxi och jag tror och hoppas att det uppskattas lika mycket av dem som av mig. Vi har jätteroliga diskussioner där inne ibland, tipsar varandra och berättar om roligheter. Skriver jag om mamma får jag alltid en massa kärlek och styrkekramar - skriver jag något extra bra delas det så att många fler kan få ta del av texterna. Fantastiskt! Och jag är så tacksam för den kontakten med mina läsare. Utan mina läsare finns inte bloggen. Så tack. ♥

Jag vill inte se döda barn på Facebook. Jag har absolut ingen förståelse för er som delar de här bilderna som cirkulerar nu och jag mår uppriktigt sagt illa av det. Det kunde varit Alice. Det kunde varit Elton. Det kunde varit mina älskade barn som låg där...uppspolade på en strand på andra sidan jorden. Mina barn. DINA barn. Det absolut viktigaste jag har i livet. Det är så oändligt tragiskt det som sker i världen just nu. Det finns inga ord som kan beskriva den skräck som dessa människor känner och det finns INGET som kan ta bort deras rädsla, panik, katastrofala sorg och uppgivenhet...inför livet. Här sitter vi med armarna i kors, sippar på Rosévin och ger ungarna ipads istället för godnattsagor och kärlek. Deras barn ligger på havsbotten. Döda. Och istället för att gå in och krama om era barn och vara tacksamma över att de finns...så går ni in på Facebook och delar bilderna på andras döda barn. Ni tror att ni på något vis hjälper dessa familjer genom att engagera er och "uppmärksamma" det som vi redan vet sker. Men när det väl är dags för folkomröstning orkar ni inte ens resa era arslen och ta ställning. Då...när ni väl har en chans att påverka på riktigt...då orkar ni inte. Ni som delar - sitter ni med era 13-åriga barn (för jag förutsätter att  ni håller er till reglerna och inte ger dem ett Facebook-konto innan de uppnått rätt ålder) och förklarar känslorna kring dessa bilder?

Varje dag dör barn. Överallt. Vi har nyhetsgranskare världen över. Det finns en anledning till att man inte visar dessa bilderna på TV4 och det handlar inte om att man vill tysta ner eller lägga ett "vackert charterljus" över båtresorna som sker över det som nu kallas dödens hav. Det handlar om respekt. Om empati. Om medmänsklighet.

Jag blev blockerad i tre dagar för en bild på lite sommarbrun hud i sommar. En somrig bild på fyra glada människor som gjorde bomben i poolen. Det är totalt oviktigt i sammanhanget (jag vet!) men de säger lite om Facebook, om de som arbetar där och om nivån på folket som använder tjänsten. Jag anmälde en bild för "olämpligt innehåll" för första gången igår. En bild på fyra döda små älskade barn som låg uppspolade på en strand och fick till svar:

"Tack för att du tagit dig tid till att rapportera något som du anser bryta mot våra communityregler. Det är sådana här insatser som gör att Facebook kan fortsätta att vara en säker och välkomnande miljö. Vi har granskat inlägget som du har anmält för att ha irriterande och smaklöst innehåll och vi anser att det inte bryter mot våra gemenskapsregler."

 Det kunde varit mina barn. Men jag drog ju vinstlotten i livet. Lycko mig?

over and out.

//Meekatt...