Fulhandling, Bebisanfall & Kramar!

Det hände en jätterolig (och jättekonstig) grej igår när jag var och handlade. Jag skulle inom willys lite snabbt för att köpa en påse ljusa polly (för det är min bästa tjockislast just nu) och sprang in i butiken osminkad, i myskläder och knullrufstofs...typ. Ni vet när man är sitt snyggaste och tänker att "Äh, ingen ser mig i alla fall...jag ska ju bara..." Så blev det inte.

När jag kom in i butiken kom det fram en jättesöt familj och stoppade mig och mamman såg nästan lite läskigt glad ut (haha, förlåt!). "MEEEEEKATT!!! WOW!! Vi har varit här i två veckor och väntat på att få se dig eller din bil. Och vi ska åka hem imorgon! Och nu är du HÄR!! FATTA!!!" Haha, ja...fatta. Jag handlar också. Osminkad, mysklädd och ful, haha. (Skjut mig). Ibland blir jag så chockad när folk kommer fram till mig att jag börjar titta bakom mig efter en "riktig kändis" och tänker "var är hon?!" Jag är ju bara jag ju! En helt vanlig mamma.

Men det var inte över där. Jag blev så chockad att jag blev tyst och sen skulle vi kramas och greja. Och jag älskar ju att kramas...verkligen. Helst med människor jag inte känner, haha. Sen sa mamman "DU MÅSTE HÅLLA VÅR BEBIS!!" Waaah? Måste jag verkligen det?! Hahaha! (Förlåt igen. Men jag är ingen sån mamma som älskar bebisar. Knappt mina egna ju!) "Ja, det måste du!" svarade pappan i familjen. Hjälp. Tänk om man tappar ungen!? Men ja, jag fick den lilla (nästan nyfödda) bebisen i famnen och blev skitnervös, haha. Då åkte kameran fram. Oh no!? Kan man inte bara få vara tjock ifred...och handla ful? Jag höll nervöst upp den lilla bebisen mot kameran och log mitt mentalt störda leende. "Åh vad häftigt. Nu känns det som att hon blivit välsignad av bra mammablod!!" HAHA! Underbara människor. Och konstiga. Förlåt. Men jag vänjer mig aldrig vid det där. Jag sprang och gömde mig bakom tvättmedlet en stund innan jag skyndade mot kassan.

Hoppas bilderna blev bra! Och att bebisen inte blev skrämd för livet, haha. ;)

(Och ja, jag ÄLSKAR att bloggen är uppskattad och jag blir superglad av alla fina mail, kommentarer, presenter och kramar jag får! Utan mina läsare är ju inte bloggen värd något och det är tack vare alla ER som jag kan få jobba med det som jag älskar mest av allt. Så jag vill inte låta otacksam eller snorkig på något vis. Men jag är ju fortfarande "bara jag" för mig. Och ibland blir det så konstigt bara, haha. Och jag börjar vänja mig vid kramandet...)

over and out.

//Meekatt...