På Nyhetsmorgon idag pratades det om ekonomi och om barnens "okunskap" när det kommer till ekonomi. Svenskarna är tydligen usla på att få barn att förstå pengars värde och det där är ju jätteviktigt. Jag har funderat en hel del kring detta den senaste tiden och vi har gjort lite förändringar här hemma.
I och med att jag har det jobb jag har så blir det en hel del grejor till barnen. Företag och jättegulliga privatpersoner skickar presenter till barnen och de får hela tiden nya fina kläder och annat. Jag har sagt stopp nu. Det håller inte längre. När vi var på Gran Canaria och firade jul och Tomten kom med paket så såg jag att Alice blev lite besviken...såklart. Vi hade med lite smågrejor som Tomten fick ge - mest symboliskt. Vi valde att resa istället och lägga pengarna på det. Resan var familjens julklapp. Men när jag såg att Alice blev besviken...fick jag lite ont i hjärtat. Inte för att hon förväntade sig mer eller inte var nöjd - utan för att vi har misslyckats som föräldrar! Vi...har inte lärt dem pengarnas värde. Och DET var lite av en käftsmäll. Jag vill inte va den föräldern.
När jag växte upp hade vi alltid så att vi klarade oss men inget överflöd av pengar. Mamma och pappa jobbade, vi hade hela och rena kläder och fick presenter till jul och på födelsedagarna som vi blev JÄTTEGLADA för! Jag minns fortfarande julen när jag var 4 år och fick en bandspelare. Åh, vilken lycka! Vi spelade in egna radioprogram och lyssnade på blandband. Alice fick en CD-spelare förra julen. Igår såg jag antennen till den i barbieskåpet...
Jag minns när vi var små att man retade sig på "de där" som alltid fick allt. De som alltid hade nya kläder, reste på semester och som skröt om hur mycket veckopeng de hade. Jag hatade dem. Bortskämda kaxiga ungar. Och vad gör jag själv? Jo, jag fyller på Alice garderob med kläder som "ändå var på rea" och belönar henne med presenter var och varannan dag. Jag gör henne...till en "sån". Hur blev det så? Elton fick en jättefin gul bil i present när Alice fyllde år och sa "en sån har jag redan!" när han öppnade paketet. Waah!? Skjut mig!
Så vi tog ett beslut. Barnen får sin veckopeng. Jag tycker att det är bra att de får "öva" i att ha ansvar för lite pengar redan när de är små. Alice får 25 kronor och Elton får en femma som han slarvar bort direkt. Nästa år kanske han lär sig att hålla reda på den och året efter ökar vi till 8 kronor, haha. Utöver detta ska barnen inte få en massa. De ska få de kläder som de behöver - men inget mer överflöd. Inga mer spontanköp på Lindex "bara för att det är rea" och presenter delas ut endast på födelsedagen, julafton och vid ytterst speciella tillfällen. Jag vill ge barnen känslan av att faktiskt uppskatta det de får. Det är en jätteviktig sak som lite har fallit bort på vägen när det hela tiden kommer fina saker på posten. Andra barn hade blivit överlyckliga för saker som mina barn knappt tittar åt. Fan. Nu är det slut med det.
Kärlek. Respekt. Empati. Omtanke. Tid för att sitta ner tillsammans och spela spel, leka, pyssla och bara tramsa. Det ska mina barn skämmas bort med. Inte saker.
Ikväll visade tv4 en dokumentär som hette "12 year old and a shopaholic" och jag mådde illa. Föräldrar som köper märkeskläder till sina barn för tiotusentals kronor, barn som tror sig behöva Ralph Lauren-ridjackor och shoppar för tusentals kronor när de är 7 år gamla. Föräldrar...som köper kärlek...men tappar respekt.
2015 ska bli året där vi tänkte om! Vi pratar ofta om pengar och om vad pengarna behövs till. Barnen får spara och sälja grejor inför våra semestrar och de förstår att man måste jobba för att få pengar. Men vad hjälper det när jag fyller på garderoben med volangkjolar och hänger på dem nya fina tröjor var och varannan dag? Jag minns så väl den där fula rosa tröjan jag alltid ville ha på mig när jag gick i trean. Det var med Mimmi på magen och den var urtvättad och nopprig. Men jag älskade den! Alice kastar kläder omkring sig på golvet och har massor med plagg hon aldrig ens hunnit prova. Det...är inte rätt. Livet är inte så för de flesta och jag måste ta mitt ansvar och lära henne hur verkligheten ser ut. Annars kommer den som en käftsmäll när hon växt upp. DET är ett misslyckande.
Så...garderoberna rensas här hemma. Kläder säljs undan och pengarna sätts in på sparkontot. När kläderna som finns kvar är urväxta eller trasiga - köper vi nya. I juni fyller Elton 4 och då ska han få något som han hunnit längta efter. Det vill jag ge honom. Känslan av att längta och få bli riktigt glad. Och kärlek.
over and out.
//Meekatt...
Vilket fint och viktigt inlägg! Mycket tänkvärt och något jag verkligen tog till mig. Det är så lätt, så lätt att skämma bort barnen av välvilja, utan att tänka på de negativa effekterna det faktiskt för med sig... Ni är sådana otroligt bra föräldrar, det märks verkligen.
SvaraRaderaNu är mina små 22 (om fjorton dagar) och 16,5 år, så det är ju total omöjligt att göra om och göra rätt men HERREGUD vad jag skulle vilja ge dem känslan av få välja en EGEN läskflaska i backen (kunde stå i över tio minuter och välja för det var ett så oerhört VIKTIGT val!) och få en HEL PÅSE med godis (och ALLA bitar var goda, för det var ju MITT godis!) på födelsedagen! Åh... vad jag skulle vilja kunna ge dem det. För när jag minns och tänker på barndomen så var de stunderna så STARKA att lyckokänslan sitter kvar. Och precis som du skriver, så saknade inte heller jag något. God mat, hela och rena kläder (de flesta ärvda, jag är yngst av sju syskon...) och OJ vilka minnen jag har! När jag i mellanstadiet började få lördagsgodis och oftast valde en gurka istället för godis! För att få ha en EGEN HEL GURKA var ju galen lyx! Och starkaste och finaste minnena över alla... alla timmar vi låg på mage tvärs över mor och fars sängar och älskade mammsen läste för mig. "Bara EN saga till"... och det kunde bli både fyra och åtta sagor till! Älskade mamma som gick bort för 1,5 år sedan och som ibland uttryckte sin sorg över att de aldrig hade råd att direkt ge oss något... är så lycklig över att hundratals gånger berättat för henne att LYCKLIGARE, finare och bättre barndom än jag hade - det finns helt enkelt inte. Och jag var ändå född med handikapp och var svårt sjuk från starten. MÅNGA plågsamma timmar/dagar/nätter/veckor/månader på sjukhus, men det är ju inte DE stunderna jag väljer att minnas. Och idag när jag kommer innanför dörrarna till ett sjukhus (i genomsnitt 2 - 3 gånger i veckan, har 11 kroniska handikapp och sjukdomar nu...) så känner jag mig TRYGG, för det lyckades mina föräldrar se till att jag blev!
SvaraRaderaFörlåt för hel biografi, men dina tankar i detta inlägget känns så GALET VIKTIGA!
HÅLL FAST!
Och tack för att du delar med dig av sådan ärlighet!
Såå klokt skrivet o ett väldigt klokt beslut! Mer Meekatt åt folket! Stå på dig. Kram
SvaraRaderaAldrig tidigare har nog dina inlägg berört mig så som idag. Jag imponeras ofta av dig och av att du skriver så fritt det är starkt och jag erkänner att jag ofta är lite lätt avundsjuk på att du kan uttrycka dig på ett så bra sätt oberoende av ämne, men detta är det bästa av dig jag någonsin läst.
SvaraRaderaJag och min familj har gjort ett lite annorlunda val, jag har till stor del varit hemma med våra fem underbara ungar vilket givetvis satt spår både i vår ekonomi och i vårt sätt att leva men just idag känner jag mig lite stolt över detta. För mina barn blir fortfarande glada när tomten kommer, när de får något de önskat sig och väntat på. Har ofta känt att vi inte kan ge dem allt men plötsligt känns det som om vi ger dem något som de kan bära med sig hela livet, känslan av att få vara speciella ibland att få något som de velat ha.
Jag har väl som de flesta andra drabbats av facebook sjukan, avundsjukan på att alla andra gör en massa roligt och köper en massa kul medans jag bakar bröd, rullar köttbullar, lagar dammsugare och handlar secondhand men just idag känner jag mig stolt över detta, du har gjort mig lycklig. TACK för det och lycka till med ditt 2015.
Kramar
Viktigt och starkt inlägg!
SvaraRaderaHelt rätt!
SvaraRaderaSå bra skrivet! Du beskrev det jag funderat på länge! För drygt ett år sedan separerade jag från barnets pappa. Jag har ett välbetalt jobb men ekonomin blev ändå en annan som ensamstående. Min son har fått lära sig att spara och längta efter saker sedan dess. Otroligt nyttigt! Han fick ett Kinect till sitt älskade Xbox i julklapp. Den glädjen när han öppnade paketet! Och han hade inte en tanke på att det låg i en skokartong istället för original-Xboxkartong (smarta mamman hade köpt Kinect plus spel på Tradera gör 1/3 av nypris).
SvaraRaderaOerhört bra skrivet, och du sätter fingret på EXAKT det jag tänkt på själv! Kunde faktiskt skrivit exakt hela inlägget själv, från min egen uppväxt till hur man gör med barnen. Det är vansinnigt svårt att få dem till den där "längtan", och jag tror att (åtminstone jag själv) man kanske försöker kompensera för sitt dåliga samvete över att inte vara den perfekta, pedagogiska föräldern som ger barnen all uppmärksamhet, tid och kärlek man skulle vilja ge dem...
SvaraRaderaVilken ögonöppnare!! Min dotter är 1,5 och jag vill ju ge henne allt och lite till. Men att inte alltid köpa en leksak bara för att hon pekar på den det blir ju inte bra i slutänden. Det blir till att tänka till i fortsättningen!
SvaraRaderaKramar och tack!
Ett otroligt bra inlägg som säger mycket om vårt samhälle. Du har stärkt mig. Tack! :)
SvaraRadera/ Mariahusetfullt
Ett väldigt bra inlägg som verkligen fick mej att tänka till! Vi hade det som du också när vi var små, presenter vid jul och födelsedag och kläder om de vi hade var trasiga, och vi uppskattade det verkligen.
SvaraRaderaNu har jag 2 döttrar och jag vet själv att vi skämmer bort dom. Sambon köper ofta leksaker/filmer/böcker spontant och jag köper kläder och klänningar på rea och tradera. Men nu är det stopp! Tack för ögonöppnaren, jag har känt det själv ett tag men detta fick mej att verkligen vilja genomföra det.
Såg samma program som dig och tappade hakan när pappan sa något i stil med att hans moster/faster hade sagt till honom när han var liten att man föds tomhänt och har man skulder när man dör har man lyckats.
SvaraRaderaVi ger också våra barn en hel del men säger också nej en hel del gånger, vi kan dock bli mycket bättre.
I julas hade jag varit "smart" och handlat kläder till ungarna på Kappahl, köp tre betala för två. Detta fick dom på julafton och den åttaåriga sonen blev något så fruktansvärt besviken över kläder så han fick sig en moralpredikning som heter duga. Han sura ett tag men sen var det bra med det. Finns trots allt barn som får de nödvändiga i julklapp för man inte har så mycket pengar.
Han fick dock saker han önskade sig med...
Jag tyckte dit inlägg var så bra. Så jag var också tvungen att blogga om ämnet. Hos oss ser det annorlunda ut. Jag länkade även till din blogg, hoppas det var okej?
SvaraRadera/ Mariahusetfullt
Jag tycker det är jättebra att ni ger barnen veckopeng och lär dem värdet av pengar. Men 5 kronor är väl lite väl lite. Jag men det finns ju typ inget man får för 5 kronor i dagens läge. En fralla kanske. :P
SvaraRaderaMan kan ju spara femmorna och köpa ngt vettigare när man fått ihop lite mer 😉
RaderaÅh, vad jag känner igen mig! Jag har också insett att vi öser saker på vår dotter. Och varför? Hon har ju inte bett om att få hälften av sakerna. Ibland behöver hon ju nya kläder, hon är bara tre och börjar ju först nu kunna använda kläderna en längre tid men leksakerna?! Herregud! Det hjälper ju inte att hon är enda barnet, enda barnbarnet på min sida och att utsikterna för att vi skaffar ett syskon hon får lära sig samsas med är små p.g.a. en mycket krånglig graviditet.
SvaraRaderaDet får bli ändring och en insikt om att det är VI som vill ge, inte hon som vill ha. Jag tröstar mig med att hon är en fantastiskt generös tjej. :-)
Grymt inlägg, våga & vilja förändra. Jag är på & 2015 julen åker vi till Gran Canaria, inte en julaftonen till här i Svedala.
SvaraRaderaTack för grymme blogg!
Underbart!! Du är fan bäst! Jag hakar på, vi har också infört månadspeng här nu och de får köpa för den och inget mer! Känns mycket bättre! Jag kommer också ihåg känslan när man fick hett efterlängtade saker! Den vill jag att mina barn skall känna.. Men det är bra med rea! Men köp och lägg undan till kommande födelsedagar eller köp en storlek större tills de får användning för dem!
SvaraRaderaKram påre!
Vilket oerhört klokt inlägg.
SvaraRaderaHär är de månadslönen som gäller. De får spara till de grejer de vill Ha. Eller önska sig när de fyller år/ julklapp. Efter att ha levt knapert nu i flera år har barnen lärt sig spara pengar lite väl mycket. Lucas skällde på mig när jag köpte vindruvor på Ica en dag, för han hade koll på att man kan få dem billigare på Netto Haha.
Deras biologiska pappa köper däremot pojkarnas kärlek med iPhonen, barnförbjudna tv-spel (som den elaka mamma som Jag är säljer för 16års spel är INTE ok för en 10åring enligt mig) och andra coola prylar.
Jag var verkligen inte bortskämd som barn. Och de är jag tacksam för idag.
Däremot får jag nog börja tänka mig för när de gäller kläder till Nellie, skämma nästan när jag ser hur mycket kläder hon har.
Men de är ju så svårt att låta bli ;)
Kramar
yay!!!! bra Malin!! Vi är väldigt sparsamma här med vad vi ger barnen. de får alltid hjälpa till om e ska ha nått. visst slösar vi ibland men tror faktiskt dem lärt sig lite av pengars värde. Hejja hejja!
SvaraRaderaKram kram Ida Larsson
Jättebra skrivet! Jag har i många år haft dåligt samvete för att jag inte har haft råd att köpa fina presenter, har tackat nej till barnkalas mm, FÖR att jag har inte råd att köpa en present. Minns en storhandling för många år sedan, med 3 tjejer som säger i affären mamma nästa gång vi handlar kanske vi kan köpa ett nytt ritblock, ett ritblock på 3 barn!!! Men jag hoppas att de har fått tiden att umgås i stället, att vara ute och hitta på egna lekar, och efter 10 år är de fortfarande nöjda med playstation2. ensam mor
SvaraRaderaSå sant! Superbra skrivet 👍😀😘
SvaraRaderaUnderbart inlägg..... bästa sanningen. Föräldrar som köper sina barn tappar respekt, det stämmer precis. Har ett syskonbarn som är ensambarn och han får allt men uppskattar inget och skiter totalt i vad alla säger. Han svara inte ens när man frågar honom något. han har totalt tappat all respekt för både föräldrar och andra vuxna MEN han HAR ALLT.
SvaraRaderaVi har alltid kört med dubbla åldern i veckopeng, fram tills de är tio år och får en högre månadspeng istället. Så vår sex-åring får 12 kronor i veckopeng, och längtar tills hon ska fylla sju år och då ökar till 14 kr.
SvaraRaderaSå sant! Här är det tyvärr raka motsatsen, då jag med inte så hög inkomst, men däremot höga utgifter, inte alltid kan ge min dotter så mycket när hon fyller år och i julklapp. När hon fyllde 12 i höstas, så fick hon ett paket hårsnoddar... Ja, hon blev väl inte så glad. Men, hon förstår hyfsat bra pengars värde och härom dagen ringde hon sin pappa och bad om förskott på sin veckopeng och sen gav hon pengarna till mig, så att jag kunde handla mat. "för du behöver pengarna bättre än mig, mamma".
SvaraRaderaUsch vad du har rätt och usch vad vad vi gör fel i vår familj. Måste bli skärpning här med!
SvaraRaderabra. fler borde förstå det. Köp inte barnen ge dem er tid i stället de är allt dem vill ha..
SvaraRaderaÄven jag tänker mycket på detta och får verkligen tänka mig för. tur vi påminner varandra
Själv är ju uppvuxen i ett fattigt hem, dock har jag alltid haft hela rena kläder på kroppen, tak över huvudet, mat på bordet och presenter vid juar och födelsedagar. Det är inte för än jag vart vuxen som jag faktiskt insåg att jag kom från ett fattigt hem. Så får väl säga att mina föräldrar lyckats bra på den fronten. Nu är jag själv förälder till tre underbara gullungar och ensamstående på det och eftersom jag även är sjukskriven ligger vår levande standard på samma som jag växte upp med till och med lite under då man lever själv.
SvaraRaderaMen det som överraskar mig är hur bra jag verkar lyckas med att hålla just vi-är-fattiga stämpeln borta från barnens vetskap då dom vill hjälpa fattiga barn och skänka dom leksaker och kläder dom inte leker med eller kan ha.
Min nu 8 åriga dotter fick veta förra året att vi faktiskt hör till dom fattiga under ett av våra djupa samtal och blev väldigt förvånad och sa "men mamma det är vi ju inte vi har ju allt vi behöver".
Man kan inte bli annat än stolt när man hör sitt barn bekräfta det man hoppas att man lär dom.