90 dagar, De där jävla känslorna & Stylisterna!

Igår tog jag min efterlängtade 90-dagarsbricka. 90 dagar nykter och drogfri. En sån jäkla bra känsla att sitta på det där mötet och ta emot all kärlek och kloka ord! För 91 dagar sedan hade jag absolut inget hopp om att klara av detta. Jag var så djupt nere på botten och trodde inte det fanns någon väg upp. Varje minut kändes som en vecka. Jag hade dödsångest, min kropp var totalt slut, jag såg ut som ett spöke och jag höll på att förlora precis allt och alla jag tycker om. Jag gick in på det där mötet på skakiga ben, kunde inte lyfta kaffekoppen och hjärtat slog i 180. Jag kallsvettades, var för trött för att gråta och såg absolut ingen väg ut ur helvetet. Men nu vet jag att jag kan. Jag har kunnat i 90 dagar. Gör jag bara exakt samma sak i 90 dagar till...har jag 180 dagar. 

Jag är stolt över mig själv och jag har lärt mig så mycket bra saker på de här dagarna. Men det absolut viktigaste är "bara för idag" - i resten av mitt liv. Att inte slappna av och känna "detta går ju bra". Detta GÅR bra just för att jag hela tiden tar en dag i taget och inte tillåter mig själv att släppa fokus. Jag måste sätta nykterheten först i alla lägen. Inte utsätta mig för platser, människor eller situationer som inte är bra för mig. Ta beslut varje dag. Idag ska jag inte dricka. Påminna mig själv om vad jag är tacksam för. Och den listan varierar. Ibland är jag tacksam för hundra olika saker. Vissa dagar är jag bara tacksam över att jag inte tog det där första glaset som skulle leda tillbaka i fördärvet. Sinnesron...kan ju diskuteras, haha. Den kommer inte på köpet bara för att man blir nykter. Den glimtar till emellanåt...och ibland vill jag ta livet av alla jag ser, haha. Det är inte enkelt bara för att man tar ett beslut. Sinnesron som alla tjatar om känns förbannat långt borta ibland. Och då får jag ta en minut i taget. Men jag har insett att jag inte kan själv, att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har lärt mig att be om hjälp. Och jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv. Inte jaga lycka och bekräftelse utan att hitta det i mig själv. Jag är bra precis som jag är. Tillräcklig. För mig. 

Många år är liksom "kidnappade" av mitt beroende och allt förknippas med drickande. I allt jag gör så fattas drickandet då det varit en så stor del av mitt liv under väldigt lång tid. Även om det varit väldigt destruktivt och idag bara förknippas med ångest så är det ett så invant beteende att det på något vis saknas och vill ta plats. Vad ska jag använda handen till om jag inte har ett vinglas i det? På den nivån är det emellanåt... Som att lära sig gå igen. Och det finns ju precis överallt - in my face! Jag kan inte scrolla på mobilen utan att bli bombarderad av reklam för vin och drinkar, jag kan inte gå på stan utan att passera krogar, uteserveringar eller påverkade människor och jag kan inte prata med gamla vänner utan att det kommer på tal. Det lär jag mig sakta att hantera. En dag i taget. Jag lär mig att gå lite omvägar på stan, dölja annonser i flödet, välja mitt sällskap och min omgivning. Inte utsätta mig för situationer som kan få mig att släppa garden. 

Bara jag ska ringa ett samtal så kommer det upp. Vinglaset? Var är det? Eller laga mat...städa...skriva. Det där jävla vinglaset (eller kaffekoppen oftast) hängde med mig som en jävla snuttefilt under så många och nu har man ryckt den ifrån mig. Så mycket trygghet satt i det där äckliga vinet. Även om jag idag ser (och insåg för många år sedan) att det bara förstörde mitt liv så var det min snuttefilt att ta till vid alla känslor som uppstod. Och den invanda reflexen sitter kvar tills min hjärna lärt sig nya beteenden och fått nya minnen utan den snuttefilten. I helgen åkte jag till Göteborg och skapade nya fina minnen - utan alkohol. Sist jag var där åkte jag ambulans...efter att ha försökt döva en njurstensattack med 4 oxynorm och tre liter vin. Den här helgen strosade jag på stan, fikade med en fin vän...gick på ett NA-möte och åt världens hotellfrukost. Utvilad. Hungrig. Glad. Inte bakis och illamående med dödsångest. Nya minnen som ska nötas in i hjärnan tills de tar över de gamla.

Det är ju de där känslorna som ställer till det. Och hur jag hanterar dem. Att stänga av fungerar inte längre. Att dränka dem fungerar inte heller. Snuttefilten är borta. Så jag måste stanna i de där jävla känslorna och låta dem passera. Och lära mig att jag överlever. Känslor kan inte döda mig. Snuttefilten gör det garanterat. 

Jag var på ett behandlingshem i Skåne förra våren vid den här tiden. Där skulle jag för första gången prata om mina känslor kring mammas död...inför hela gruppen. Jag hade förberett min uppgift och skrivit ner allting. Men när väl orden skulle ut ur min mun blev det totalt stopp. Jag fick inte luft. Hela mitt inre skrek i fullständig panik och det kändes som att jag skulle dö. I femton år höll jag de där orden inne. Jag kunde skriva orden. Jag kunde sätta ord på känslorna. Men att verkligen KÄNNA dem...kunde jag inte. Då tittade min kloka behandlare Mats på mig och sa "Malin...andas. Det värsta som skulle kunna hända...har ju redan hänt!". De där orden alltså. De har bitit sig fast och där och då lossnade det. Jag gjorde min redovisning - fulgråtandes och utan luft i lungorna, haha. Men jag fick sagt allt det där...som jag trodde jag skulle dö om jag sa högt. Jag satt i känslan, pratade om den och överlevde. Det är bara känslor. Och de är inte farliga. Bara om jag agerar på dem...och dricker på dem. 

Jag tränar på detta varje dag. Att inte stänga av känslorna. Att säga ifrån, att prata om saker som irriterar mig, gör mig ledsen och arg. Att inte bita ihop som jag gjort i så många år. För varje gång jag gör det letar kroppen efter sin snuttefilt. Så jag säger ifrån även om det är obekvämt istället för att samla ihop en massa känslor till en knut i magen. Jag har alltid varit usel på att hantera känslor. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag har ätit på känslorna, stängt dem inne, druckit på dem och dövat dem med annan skit. 

Med nykterheten kommer verkligheten som en käftsmäll. Konsekvenser av livet jag levt. Relationer som behöver tid att repareras, praktiska saker som skjutits åt sidan...skrivandet som halkat efter. Men det kommer även helt fantastiska vinster varje dag. Små och stora saker. Idag och igår har jag fått njuta av en av de största vinsterna. Tid med Alice och att få följa med henne till skolan. Hon var ledsen och behövde lite pepp och extra kärlek och jag kan finnas där för henne när hon behöver mig nu. Och jag fick spendera två dagar på fina Drottning Blanka och i hennes klass. Extra lyx att hon pluggar till stylist och jag blir ompysslad till max, haha. Idag fick jag en håruppsättning och igår fick jag en uppfräschning i ämnet sexualkunskap! Bara en sån sak, haha. Hur många 16-åringar VILL ha med sin mamma på en sån lektion?! Jag hade hellre dött när jag var sexton, haha. 

Varje dag är en vinst. Små steg framåt. Ibland flera steg tillbaka. Men jag vill aldrig mer tillbaka till det som varit. Till ångesten, till de dåliga relationerna, till det destruktiva, till en förgiftad döende kropp... Jag fortsätter på min väg. Små försiktiga steg. 

Tack alla ni som följer min resa och hejar på mig. Tack för alla fina kommentarer och mail. Tack till er som vågar be mig om hjälp och för att jag kan ge er den. Jag hade en "frågelåda" på instagram men alla era frågor försvann så ni får gärna ställa dem här i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. 

Nu ska jag ge mig ut och handla i min fina balfrisyr, haha. Ögonen är i alla fall på mig så jag kan passa på att göra lite reklam för de duktiga stylisterna på Drottning Blanka när jag ger mig ut.

//Malin