Självinsikt och äventyr - utan vuxen!

Livet tuffar på här. Det går lite upp och ner men jag kämpar på och tar en dag i taget. Tror det är viktigt nu att inte tänka för mycket eller tänka för långt fram utan att försöka fokusera här och nu. När jag vacklar i måendet vill beroendet ta över och jag måste bli stark i mig själv. Det har varit ett par extremt jobbiga dagar nu och kroppen hamnar lite i krisläge. 

Jag har kört på lite med stödhjul de här månaderna känner jag och blivit trygg i det. Klamrat mig fast i människor som jag känner mig trygg med och lagt all min fokus på dem - istället för att jobba med mig själv. Det är enkelt att hålla sig nykter om man limmar sig fast i människor. Men jag måste ju också klara av att vara stark ensam. Och det har jag aldrig varit. Jag har nog utstrålat det många gånger - men inte känt det. Jag är expert på att stötta och hjälpa alla andra - men oftast på bekostnad av mig själv. Och det är inte bekräftelsen (att jag är duktig) jag mår bra utav - utan bekräftandet för mig själv av att jag duger till någonting. Att jag även om jag känner mig helt trasig - ändå kan få någon annan att må bra eller lyckas. Och det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Minns när jag var liten och människor nära mig var ledsna...hur jag alltid försökte reparera, roa, hjälpa till för att alla andra skulle må lite bättre. Minns hur jag tjuvlyssnade på mina föräldrar i skilsmässan för att jag skulle veta vem jag behövde trösta mest. Och det beteendet har fortsatt hela livet. Jag ger mig in i saker, anställningar och förhållanden och ganska snabbt tar jag rollen som den som ska "fixa" saker. Ta hand om, ställa upp, förenkla, laga och ordna. Jag glömmer bort mig själv varje gång. Blir min chef sjukskriven går jag all in och tar allas roller. Har min dotter det jobbigt i skolan ska jag slåss för Sveriges alla ungar. Är någon ensam ska jag sammanföra, organisera aktiviteter och styra upp. Jag ställer mig i fronten som en "mamma" och tar allas fighter...men inte min egen. För då måste jag ju titta på mig själv...och det är för jobbigt.

Jag mår väldigt bra i stunden när jag gör alla de där sakerna. Känner att jag har en betydelse. Jag engagerar mig, blir duktig och sen när jag närmar mig ett mål...så fallerar jag. Detta är ju det jag måste jobba med. Att sätta gränser för mig själv och för andra. Att inte ge mer än vad jag har. Och att ge mig själv först. Både tid och kärlek. Fråga mig själv vad JAG behöver och vad jag mår bra av. Och be om hjälp att hitta verktygen jag behöver. Jag har många fina människor omkring mig som jag VET vill hjälpa mig om jag bara släpper in dem och släpper garden lite. Jag ska öva på det. 

Idag har jag varit ute på äventyr! Skönt ändå att jag fortfarande är samma förvirrade livrädda och konstiga Malin, haha. Jag kom på igår kväll och att jag skulle på mammografi idag på morgonen. Och eftersom att jag varken har cykel eller bil nu så tänkte jag att jag skulle få promenera till sjukhuset. Alice sa "Men det är ju bara att ta bussen mamma?!". Vadå "BARA att ta bussen?!" Jag har fan inte åkt buss ensam sen gymnasiet och stressar upp mig enormt bara av tanken på det. Var går jag på? Var ska jag av? Hur betalar man? Ska man ha en app? Ska man boka biljett innan eller köpa på bussen? När ska jag plinga? Det är ju mycket som ställer till det i min hjärna här, haha. Men jag fick tydliga instruktioner, skärmdumpar och bilder. Och bästa vännen peppade mig på sms, haha. 

Jag kom så tidigt till busshållplatsen att rätt buss redan stod på plats. Det stod sjukhuset på den. Men det var fel tid så jag vågade inte hoppa på utan väntade snällt till den bussen som Alice och Anna hade sagt att jag skulle ta. Alltså exakt samma...men 20 minuter senare. Men jag betalade med kortet efter att jag frågat busschauffören om bussen stannade på sjukhuset (trots att det stod "SJUKHUSET" på bussen, haha) och satte mig. Stolt messade jag en bild och fick hejarop. Sen började nästa fundering...

Varför finns det TVÅ knappar? Vilken ska jag trycka på och när ska jag trycka? Varför har alla andra bara en knapp? Är den röda en "Nödstopp" och alla passagerare kommer åka ur sina säten när jag trycker? Jag valde den blå knappen. Det pep jättehögt i bussen, den sänktes ner och dörren var öppen jättelänge, haha. Tank Malin kunde sakta och säkert kliva av. Nu vet jag att det är den röda knappen jag ska trycka på. Tänk vad man kan lära sig. 

Väl framme fick jag brösten ihopklämda och undersökta och här lärde jag mig även att klänning inte är det ultimata plagget när man ska på mammografi. Men det gick i alla fall bra och är alltid skönt när det är gjort och brösten hittar sin normala form igen efter tillplattningen. Jag promenerade hem från sjukhuset. Jag behöver ju inte utmana mig själv mer än en gång om dagen kände jag. 

Sen har jag börjat beta av den där jobbiga listan med saker jag måste göra. Försäkringskassan, A-kassan, sjukintyg, laga och sälja bilen...fortsätta släcka bränder och försöka nå näsan över vattenytan. Tjatat på If angående ersättning för min cykel men det verkar vara ett evighetsjobb. Jag behöver verkligen en cykel. Jaja, en sak i taget. Checka av listan. Andas. Vara snäll mot mig själv. Ta hand om barnen och Elviz och inte alla andra.

Imorgon är Alice ledig och jag tänker att vi behöver en mysig dag ihop. Hon är verkligen min klippa i livet nu och jag är så tacksam för hennes kärlek. Behöver ge henne en massa kärlek och tid. Fick en jättefin(!) swish igår med meddelandet "Gör något kul med barnen" så jag tänker att jag kanske ska ta med henne till Helsingör en sväng. Ta tåget ner, bara strosa runt, käka glass och andas lite. Det behöver vi. Även om det är sjukt fattigt nu så är dessa pengar öronmärkta till barnen. Och på måndag kommer Elton äntligen och han ska få njuta av eget rum nu när vi möblerat om och jag flyttat ut i vardagsrummet. 

Massa bra lärdomar idag. Fokusera på mig själv först och främst, tryck på den röda knappen och ha inte klänning på mammografi. Och - jag klarar mig utan vuxen...ibland. 

TACK för all er pepp, stöttning och kärlek! 

//Malin