Livet, Paniken & Framtiden!

Livet tuffar på här. Lite skräckblandad förtjusning är en del av vardagen. Jag känner mig väldigt hemma här i Halmstad. Platsen känns verkligen "hemma" och jag älskar närheten till havet, stan och en massa fina platser. Jag älskar att paddla i Nissan på min SUP, bada i havet, tryggheten jag känner på alla möten jag går på och alla trevliga människor jag träffar på här. Men jag känner mig ändå ofta väldigt ensam och lite rotlös. Kvittot av att ha levt så ostabilt i många år blir ju just rotlösheten. Att jag inte kunnat landa ordentligt på en och samma plats på så många år gör att jag aldrig riktigt slappnar av och "bor in" mig. Känns som att jag hela tiden är på väg någon annanstans och det tar otroligt mycket energi när jag bara vill kunna landa med mina barn och bygga upp ett hem där vi trivs och vet att vi ska stanna.

Jag saknar min familj väldigt mycket. Mina syskon. Vet ju att jag har dem ett telefonsamtal bort bara...men just nu i livet skulle jag vilja klämma in dem allihop i min lägenhet och låsa dörren. Jag saknar mamma. Detta årets Mors Dag var den första på väldigt många år som jag inte kunde (eller ville) fly ifrån som jag tidigare gjort. Inte bedöva känslorna, inte byta ut dem...utan bara finnas i dem. Det är fan lättare sagt än gjort när man aldrig provat. Men jag fick en fantastisk dag med mina barn. Vi tog bussen ut till Frennarp till en favoritplats jag hittat. Och där låg vi på en filt i flera timmar. Käkade pastasallad och kakor, skrattade och grät. Lyssnade på musik, fiskade, kliade varandra på ryggen och löste akuta toabesök bakom träd, haha. Ville inte att dagen skulle ta slut. 

Mina viktigaste och bästa människor!

Att bryta alla gamla vanor, kontakter och rutiner är inte lätt. Hitta nya sätt att leva, ta sig igenom vardagen med allt vad det innebär och hantera alla de där jäkla känslorna. Skapa ett nytt socialt liv, välja människor med omsorg och sätta tydliga gränser. Både för mig och för min omgivning. Alltid sätta mitt tillfrisknande först. Öva på att säga nej. Att be om hjälp och att ta emot den hjälp som erbjuds utan att känna sig värdelös. Det är svårt när man alltid varit den som kastat sig in i bilen och kört landet runt för att erbjuda MIN hjälp, tid och kärlek. Jag trivdes med att vara den personen. Men inser ju att jag gjorde det istället för att hjälpa mig själv. Flykt & rädslor. Det är ju lättare att sitta i publiken och heja på någon annan som springer än att springa själv. För tänk om jag snubblar? Kommer sist? Gör bort mig? Inte är snabb nog..? Blir skrattad åt..?

Nu måste jag springa själv. Inte förlita mig på någon. Inte ta till någon tillfällig lösning även om hela mitt inre ibland skriker efter den enkla lösningen. "Ta ett glas vin och kom ner i varv lite. Slappna av!" Men jag vet ju att jag står helt maktlös inför alkoholen och att ett glas blir en hel BIB. Och konsekvenserna blir enorma. Jag kanske inte ens överlever. Och mina barn kan aldrig ligga med huvudet på min mage mer och skratta åt dåliga skämt på Mors Dag. Så jag måste springa själv. Hitta verktyg att våga möta och hantera rädslorna, ilskan och sorgen. Och när den där beroendepersonligheten tjatar inombords måste jag vara stark och säga NEJ. Det kräver ibland mer styrka än jag kan beskriva. Men jag försöker hitta sätt att samla kraft till de där jobbiga stunderna. Skrivandet hjälper mig mycket. Att ta SUP:en och paddla i ett knäpptyst Nissan hjälper mig. Att gå på möten och lyssna och dela med mig av mina tankar hjälper. 

Det HÄR är Sinnesro! 

En dag i taget. Hela tiden. Resten av livet. Jag försöker att inte tänka för långt fram men ibland måste jag ju ändå planera framåt. Både för att livet inte fungerar utan viss planering och för att sätta upp mål att arbeta mot. Ett stort mål jag haft i ett par år är att komma in på en utbildning på högskolan och nu kan jag äntligen checka av den punkten. På mitt femte försök kom jag nu in på den utbildning jag verkligen ville och nu bara längtar jag till augusti. Så ja, det händer ju bra saker i livet. Jättebra saker. Jag måste bli bättre på att stanna upp och njuta av de sakerna och stunderna. Och klappa mig själv på axeln lite emellanåt med. För att jag kämpar vidare, fortsätter försöka och inte ger upp när det känns som att precis allt går emot mig. I augusti börjar jag plugga precis det jag vill och jag kommer över ytan ekonomiskt igen med CSN i ryggen. Fram tills dess är det riktigt vidrigt...men nu finns det ett ljus i den där långa mörka tunneln. Och jag har ett billigare boende på gång. Det är verkligen prio på det! 

Samtidigt som jag behöver den här sommaren på mig att "laga mig" själv, landa och hitta min plats så stressar det mig enormt mycket med ekonomin. Att plötsligt stå helt utan inkomst och med massor av utgifter. Se hur skulderna växer, hyran är obetald, Elton fyller år, det är skolavslutningar och den där jäkla bilen som fortfarande är trasig. Emellanåt vill jag bara ge upp och ser liksom ingen väg ut. Men så andas jag och försöker hitta tacksamheten i att jag faktiskt lever och tar den där promenaden istället för att gråta över bilen. Och tacksamheten i att jag bor i Halmstad och har det mesta inom gångavstånd. Eller stadsbuss som jag nu vågar mig på med. Och promenaden är ju ändå bra för mig, haha. Även om den inte är lika härlig när regnet öser ner. Nu är det juni och juli jag ska ta mig igenom. Två månader. Det måste ju bara gå. Försöker sälja min bil för att lösa det mest akuta men den är ju inte så lättsåld när den inte går att flytta. Och egentligen behöver jag ju min bil...så det tar emot. Men jag får ju bara göra allt som går för att ta mig igenom detta. Och hela tiden hålla fokus på mitt tillfrisknande. Nykterheten först. Alltid. 

Jag har väldigt lätt att gå in i situationer och relationer som inte är bra för mig. Det är inte bekräftelse jag söker utan mer känslan jag har när jag fokuserar på någon annan istället för mig själv. Jag glömmer bort mig själv och mina behov snabbt och flyr in i något annat. Glömmer bort vad jag egentligen vill eller tycker är roligt. Antagligen för att det är jobbigt att ta tag i sakerna. Rädslor för vad som ska hända om jag gör det jag själv vill. För mina egna val de senaste åren har varit allt annat än bra för mig. Och så finns ju den där gnagande känslan av att jag inte förtjänar att faktiskt få må bra. 

Ett år sedan... Delirium. Inlagd på psyk. När hjärnan tror att det kryper insekter innanför skinnet och man klöser sönder sig själv fullständigt. Gör ont att titta på bilderna. Men en viktig påminnelse om hur jävla farlig alkoholen är för mig. Dit vill jag aldrig mer. Ärren lyser på mina solbrända armar idag. Inte direkt vackert. Men också en bra påminnelse. 

Ikväll hänger jag med min älskade Alice. Vi har pluggat lite och fått in en sista skoluppgift, pratat en massa viktigheter och nu ska vi ta en sväng på stan och köpa godis. Hon är så otroligt klok och stark den människan. Hon kom hem med slutbetyg A i sina praktiska ämnen idag. Jag blev så stolt att jag började gråta och för första gången på 10 år fick något tejpas upp på mitt kylskåp, haha.

Stort tack och massor av kärlek till er som hjälpt/hjälper mig genom att swisha mig. Jag har oerhört svårt att be om hjälp och att ta emot den men den har verkligen räddat mig och barnen och jag är så otroligt tacksam. Vet inte hur jag ska kunna återgälda det men kommer visa min tacksamhet genom att hålla mig stark, skriva världens bästa bok om min resa och dela med mig av mitt innersta och på så sätt förhoppningsvis kunna fortsätta inspirera och hjälpa andra människor. Ensam är inte stark. 

//Malin