När allt går emot en...

Etthundranio dagar nykter. Det känns som fem minuter ibland och ibland som tio år. Varje dag är ett nytt världsrekord för mig och jag är tacksam för varje kväll jag lägger mig i sängen nykter. Tacksam för varje kväll jag kan krama Alice godnatt utan skam. Tacksam för varje morgon jag vaknar utan abstinens och dödsångest. Tacksam för varje bra beslut jag fattar längs vägen och för de vännerna som berikar mitt liv idag och alltid finns ett samtal bort. Utan dem hade jag inte suttit här idag. 

Men vissa stunder känns livet jäkligt tufft och ohanterligt. Och då skakar det inom mig. Som att kroppen vill tala om att det "finns en lösning". En sjukt påtaglig känsla som jag fallit för så många gånger. En instinkt så inarbetad och rotad att den alltid slår sig fram även om jag VET att det är fel. De gånger jag tidigare försökt sluta dricka har den känslan vunnit varje gång. År efter år. Den där inneboende idioten som har lösningen på precis alla problem som finns. En snabb och enkel lösning som inte bara tar bort det fysiskt vidriga utan även lugnar själen och tankarna för en stund. Varför ska jag inte välja den lösningen när hjärtat slår i 180, kroppen skakar och jag är helt trasig inuti? Det är ju inte så att jag tappat all logik. Jag VET att det är fel. Jag vet att det kommer konsekvenser. Jag vet att jag kanske inte överlever. Men den där instinkten är starkare än all logik i världen just där och då.

På mina etthundranio dagar har jag kommit en bra bit i mitt arbete med min "inneboende idiot". Jag har försonats med dess tankar och lärt mig att vinna förhandlingarna - en efter en. Det där eviga förhandlandet inombords. "Det spelar ju ingen roll om jag dricker EN dag till", "Barnen är inte hemma så ingen märker något i alla fall", "Jag behöver trappa ner så jag måste dricka lite idag", "Soc har i alla fall dömt ut mig så vad spelar det för roll?", "Om jag inte dricker idag kommer jag må ännu sämre och det går ju ut över barnen"... Alla dessa förhandlingar där jag trots att livet står på spel, barnen står på spel och hela min existens står på spel...förlorar. När jag var aktiv i mitt beroende hade jag tappat precis all kontroll och makt över mitt eget liv. Det är svårt att förklara känslan. Maktlös. Totalt maktlös. Oavsett vad människor sa till mig och oavsett hur väl jag själv visste vad jag behövde göra och inte göra - så var jag helt maktlös inför det. Som att beroendet flyttat in i min kropp och tagit över den och min trasiga själ bara hängde med i farten utan förmåga att säga stopp. 

Jag är rädd idag. Rädd att jag ska tappa fotfästet, tappa fokus och viljan. Att jag när jag hamnar i en svår situation ska glömma bort alla de verktyg jag fått och måste använda dagligen för att hålla mig på rätt väg. Att den där instinkten sitter så djupt rotad att den ska ta över och kidnappa mina tankar på nytt. Men jag tror att det är bra att vara rädd. För det håller mig uppmärksam. Så länge jag uttrycker min rädsla och sätter ord på de där känslorna uppstår inga inre diskussioner. De kommer när jag blir tyst. När känslorna blir hemligheter. Jag har inte råd att ha hemligheter nu. Så även om det är jobbigt ibland att öppna upp och bjuda in så vet jag att jag måste det. Diskussionerna, tankebytet och förhandlandet måste ske utanför min hjärna - inte i  den. Är jag ensam umgås jag ju med en beroende. Det måste jag påminna mig själv om ofta. 

Många frågar mig om vad vändpunkten var. Vilket var min botten? Vem vet - den kanske inte är nådd än? Jag tar inte det förgivet. En dag i taget hela tiden - i resten av mitt liv. Jag letade efter en botten i flera år. Jämförde mig med andra beroende och tänkte att "Så illa är det i alla fall inte". Jag hade ju inte förstört allting. Jag bodde fint, hade en fungerande familj, arbete, pengar och vänner. Ingen märkte något och de som anade kunde jag enkelt stöta bort. "Jag satt i alla fall inte på en parkbänk som andra alkisar". Men det var ju precis det jag gjorde. Min parkbänk var bara lite finare. Min parkbänk var mitt sovrum i Mellbystrand. 

Man kan ju tycka att en orosanmälan till socialen kan vara en botten. Eller när ett fint förhållande tar slut pga drickandet. Eller när jag ligger på ett toalettgolv på ett sjukhus och får HLR och hamnar på intensiven. Eller när jag får delirium och sliter sönder mina egna armar i tron om att det kryper insekter innanför huden. Eller när barnen är ledsna och besvikna. Allt det där borde vara bottnar. Det var det inte. Förhandlaren hade alltid ursäkter och förklaringar. Jag kan inte säga exakt vad det var. Men en dag sa det bara stopp. Jag var helt jävla dränerad och slut. Det fanns inte mer Malin kvar. Luften gick liksom ur och jag orkade inte med kämpandet längre. Det fanns bara två val. Att be om hjälp och verkligen mena det...eller att ge upp...och inte överleva. Jag valde livet den dagen i januari. Och jag gör det fortfarande varje dag.

Den här första tiden har mitt fokus varit en enda sak - att inte ta det första glaset. Och att gå på möten, hålla mig nära de människorna i mitt liv som vill åt samma håll som jag. Att försöka skapa rutiner och hålla dem. Och att ta mig igenom dagen...ibland en minut i taget. Och det har jag gjort i 109 dagar nu. Jag är oerhört tacksam för det. Min kropp är tacksam. Mina barn är tacksamma. 

Men medan jag reparerat Malin har mycket runt omkring mig kraschat. Man får ofta höra att "Bara du håller dig nykter så löser sig allting!". Så är det inte. Livet pågår ju samtidigt och saker som MÅSTE göras...måste göras. Det viktigaste beslutet jag tagit på min resa var att bryta upp från Mellbystrand och min isolering där. För att komma därifrån behövde jag en plan ekonomiskt och det var att plugga. Jag kastade mig in i en utbildning på distans och hoppades kunna ha fokus och disciplin att fixa det. Det hade jag inte. All min energi har gått åt till att överleva den här första tiden. Jag har försökt hämta upp, komma ikapp och rädda upp studierna men det har inte gått och jag är utskriven från skolan. Dessutom tvingades jag ta på mig två dubbla hyror i flytten, fick tre månaders elräkningar kastade på mig och en bil som kraschade och rensade allt jag hade. Så nu...står jag liksom här. Nykter dock. Men riktigt i skiten. Och då ska jag hålla näsan över vattenytan och ta en minut i taget. Inte ta till gamla lösningar. Be om hjälp...

Jag har behövt den här tiden för att laga mig. Jag har inte haft något val riktigt. Jag känner ju mina begränsningar och efter så många år av att ta fel beslut så har jag vetat exakt vad jag måste prioritera. Som aktiv beroende var jag sjukt produktiv. Bäst på att starta upp saker! Kasta mig in i nya yrken och nya förhållanden. Kasta mig in debatter, mediabrus och roliga projekt. Men jag lyckades sällan slutföra. Mitt senaste engagemang i Alice skolgång i Laholm och det helvete vi gick igenom blev min totala undergång. Det kändes som att jag slet mig själv i tusen bitar för att hålla Alice hel. Så värt det såklart. Jag är så otroligt stolt över min Alice som står stark idag även om det tagit hårt på henne. Jag var mitt trasigaste jag när jag stod i kommunfullmäktige. Skakade nästan sönder av abstinens när vi hade föräldramöte, åkte direkt in på psykakuten och blev inlagd efter det där besöket hemma hos föräldrarna till eleven som hotat Alice...och väl därinne skrev jag nästa debattartikel till aftonbladet. Och sen SVT och ta kampen för "alla våra ungar"...när jag inte ens orkade slåss för mig själv. Men jag tog oss igenom det - ensam. Jag gav allt(!) jag hade...och jag tog fullständigt slut där. Ibland undrar jag hur fan jag fixade det. Men är så tacksam att min kropp orkade hela vägen innan den gav upp. 

Mina prioriteringar detta året har varit att andas. Att se till att Alice andas hela vägen ner i magen med stolthet. Att visa Elton att jag kämpar och vill åt rätt håll. Att inte ta det första glaset. Att välja livet. Det har dock inneburit att jag inte mäktat med skolan, inte orkat jobba extra för att rädda upp alla gamla elräkningar och dubbla hyror som nu kommer som käftsmällar hos kronofogden. Vidrigt...riktigt vidrigt. Och nu hopar sig allting. Min cykel blev stulen och mitt försäkringsbolag drar ut på en "utredning" gällande om jag ska bli ersatt eller ej. Min bil är trasig och jag kan inte laga den ens för att kunna sälja den. Så jag får snällt promenera dit jag ska. Csn stängde av mig och jag har ett glapp på åtta veckor utan inkomst. Så hyran är inte betald. Och ja...just nu känns det sjukt hopplöst och det enda jag har just nu...är min nykterhet. Och även om den alltid ska komma först...så räddar den inte mig genom detta. 

Jag har gjort upp en ny plan som är mer realistisk. Jag söker efter en billigare lägenhet. En hyra på nästan 12 000 kronor är ohanterligt men jag fick ta det jag fick för att komma loss ifrån Mellbystrand. Jag har sökt in till högskolan i augusti. En utbildning som jag verkligen brinner för och en utbildning som görs i skolan och inte på distans. Inget beslut tagit i panik för min överlevnad utan ett beslut som grundar sig på något jag verkligen vill och tror på. Ett beslut som är Malin. Jag söker sommarjobb nu för att kunna hanka mig fram tills dess men har a-kassa som förhoppningsvis kommer gå in under tiden. Men det som hopat sig nu skrämmer skiten ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det som måste lösas idag. Be om hjälp? Var och hur? Sälja mina böcker för 1000 kr st? Jag saknar min mamma. Hade behövt hennes klokhet och hennes kramar nu. Jag saknar min familj. Det jag vet är i alla fall att nu är det viktigare än någonsin att ta det där beslutet varje morgon. Idag ska jag vara nykter och drogfri - oavsett tankar, känslor och händelser. Och jag ska fortsätta göra saker som jag mår bra av. Skriva på min bok, umgås med och tanka kärlek ifrån de som är bra för mig. Krama mina barn. Påminna mig själv om konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Ignorera idiotiska mail, brev och kommentarer om hur värdelös jag är. Ta en dag i taget och försöka be om hjälp även om det tar emot. (Så, vill du köpa en jättedyr bok så maila mig!) 

//Malin

Men hur fint?! ♥️