Vikitigast först & lite Hockey!

Jag är sjukt trött. Både kroppen och hjärnan är slut känner jag. Det är mycket tankar som snurrar nu. Jag närmar mig nästa milstolpe som är 90 dagar nykter och drogfri och varje dag nu är ett nytt personligt rekord. Jag har inte haft så här många nyktra dagar sammanhängande på väldigt många år. Jag måste påminna mig själv om min bedrift och om min tacksamhet kring den. Vissa dagar är det enkelt - andra dagar är det sjukt svårt. Igår var en riktig skitdag och idag är heller ingen bra dag. 

Jag ÄR väldigt tacksam för min nykterhet, mina vänner och det liv jag sakta men säkert försöker bygga upp här i Halmstad. Och jag vet att det måste få ta sin tid. Att inget kommer utan ansträngning och att tankar och mål stannar vid just tankar och mål om jag inte faktiskt gör något aktivt. Jag måste alltid sätta nykterheten först och se till att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att klara av det. Hålla balans i det grundläggande med mat och sömn. Bryta isoleringen och umgås med personer som gynnar min nykterhet. Prata om mina känslor och gå på möten. Acceptera att det är svårt emellanåt...för så är ju livet. Oavsett om man är beroende eller inte. Skillnaden nu för mig är ju bara att jag inte flyr ifrån mina känslor. Men det är inte så "bara". Jag har gjort det i så många år att det är en invand reflex. Innan jag hinner tänka klart en "jobbig" tanke eller ens identifiera var känslan kommer ifrån har min beroendehjärna redan hittat lösningen på problemet och skriker ut den till mig. 

Idag känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att inte vakna med den där ångesten, planerandet och förhandlandet. När ska jag dricka? Vad ska jag dricka? Var ska jag handla? Var ska jag gömma det? Hur mycket behöver jag? Har systemet öppet imorgon? Behöver jag köra mer bil idag? Hur ska jag komma ifrån det där mötet jag bokat in? Vad ska jag säga när jag avbokar lunchen med vännen? Kör jag förbi något systembolag på vägen hem? Har jag något ärende förbi? Ska barnen sova hemma? Vem kan ha vin hemma som jag kan hämta och vilken ursäkt ska jag hitta på? Det är så JÄVLA skönt att slippa det där eviga planerandet som maler sönder ens hjärna och tar över hela ens liv. 

De första dagarna var såklart jobbigast. Då var jag ju i akut abstinens och kroppen mådde skit. Jag fick hjälp av min läkare med nedtrappningsmediciner för att lindra den farligaste abstinensen. När de dagarna väl passerat och hjärtat började slå lite lugnare började det mentala arbetet. Från total besatthet dygnet runt till att bara försöka andas och ta en minut i taget. Efter hand blev minuterna till timmar...och dagar. Men ibland är jag tillbaka på "en minut i taget" och det är okej. För jag vet att det blir bättre igen. Det är bara tankar och känslor och de går över. Agerar jag på dem på mitt gamla invanda sätt kommer jag bara spä på dem och ge de där tankarna och känslorna makt över mitt liv igen. Så andas...här och nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag vet inte vad som händer imorgon. Men här och nu kan jag välja att andas mig igenom det som känns jobbigt, prata om det och låta det passera. 

Efter morgonmötet igår cyklade vi en runda i det fina vädret. (Eller ja, jag satt ju tryggt och skönt i "kattlådan" och njöt av solen, haha.) 

Lådcykel är ju det bästa!

Men vi cyklade i alla fall förbi AA här i Halmstad och slank in på ett lunchmöte i min gamla "hemmagrupp". Kändes fint att komma tillbaka dit med lite nykter tid och känna att man tillhörde även där. Förra omgången kände jag aldrig så. Jag dömde ut dem och jag dömde ut mig själv. Jag var inte som dem. Nu är jag PRECIS som dem. Vi kommer ifrån helt olika bakgrunder men vi vill alla exakt samma sak - och det skapar en fantastisk tillhörighet och samhörighet. Och det behöver jag känna. Varje dag. 

Och det var någon mening med att vi cyklade förbi och hoppade in på det där mötet. Idag ska de ha ett öppet möte (alla är välkomna!) där det är en föreläsning kring sjukdomsbegreppet. Jag har lyssnat på den flera gånger men den är SÅ viktig och bra. Jag sålde mina Röglebiljetter och styrde om hjärnan till "viktigast först". Så ikväll ska jag dit. 

Och många mailar mig och ber om hjälp, vill gå på möte och vill ha svar på sina funderingar. Både beroende och medberoende. Och ska jag tipsa om EN bra sak idag att göra - så kom på detta mötet. Det är här i Halmstad klockan 18 på Hertig Knutsgatan 39 (källaren). Det är en väldigt givande föreläsning för alla människor som berörs av beroende på ett eller annat sätt. Sitt och lyssna, ta en kaffe och andas lite bara. 

 

Idag är jag fylld av saknad och sorg. Konsekvenser av mina tidigare beslut blandat med viss orättvisa. Jag försöker att inte vara bitter och lägga över skulden på andra. Men det är väldigt svårt ibland. Det är lätt att jag tar på mig allas olycka på mina axlar. Skam och skuld som gör att jag inbillar mig att allt som händer är mitt fel. Så är det såklart inte. Det finns ju fortfarande idioter där ute, haha. Allt kretsar inte kring mig, mitt beroende och min skuld. Alla vill inte mig väl helt enkelt. Så är det ju. Så jag försöker att inte ta på mig andras känslor.

Jag har suttit på socmöten där jag känt mig som en måltavla som ALLA kastar pil mot. ALLT är mitt fel. Ingen annan har en del i problemen som finns. Titta på Malin, hon är alkis och allt som går åt helvete beror på henne! Den känslan förmedlades om och om till mig. Jag har aldrig känt mig så utsatt och idiotförklarad som där och då. "Vad har du för plan NÄSTA gång du tar ett återfall Malin?" Inte "Hur arbetar du med din tillfrisknad nu?" Och inte "om" jag tar ett återfall utan alltid "när". Och är man under utredning vågar man inte ens andas i de där rummen.

Det är sorgligt. Det är SÅ många som inte vågar be om hjälp av just den anledningen. Okunskapen och bristen på förståelse. Man kan studera sig till en titel men äkta förståelse och kunskap kommer ifrån egen erfarenhet. Det är så lätt att döma andra människor. Jag gör det också varje dag. Men för varje dag blir jag lite bättre på att förstå vad som kan ligga bakom den där masken eller fasaden. Att arrogans kan vara rädsla, att ilska kan vara sorg, att bitterhet kan vara något så enkelt som hunger eller trötthet. Att allt inte är som det ser ut och att man kommer väldigt långt med att bara lyssna och försöka förstå istället för att döma och peka med hela handen. Jag får många "rop på hjälp" i inkorgen ifrån just mammor med en enorm skräck för just soc och deras utredningar. Jag har själv legat hemma dödssjuk i abstinens och inte vågat ringa ambulans av just den anledningen. Och mitt sjuka jag tyckte det var bättre att faktiskt riskera att dö...än att be om hjälp. Det säger ju en del om bemötandet jag ibland fått, om skulden jag känt och om rädslorna. 

Kunskap är makt. Ju mer jag lär mig om min sjukdom desto mer verktyg får jag för att tillfriskna. Så ikväll hejar jag på Rögle ifrån en sunkig källare i Halmstad istället - tillsammans med andra människor som också väljer livet varje dag. Och jag kan ju göra det i min Rögletröja. Fint ändå!

//Malin