Näthat, Svar & Sorg!

Det blev lite mycket i förrgår och jag stängde ner. Jag satt och skrev på ett inlägg men valde att radera det. Jag har bestämt mig för att aldrig skriva i affekt utan att alltid tänka igenom det jag skriver och vad det egentligen är jag vill ha fram i mina texter istället för att agera på känslan. För jag får leva med den texten sen. Alltid. Men ibland kokar även jag. Ibland vill jag skrika könsord, be alla dra åt helvete, hänga ut idioters profiler på bloggen och jag vill personligen åka hem till alla fega jävlar och slå dem på käften. Men det löser ju inget. Jag vet det. Så jag behärskar mig, andas, tar ett glas vin, känner efter...och sen agerar jag. Så här kommer mitt svar till er som vaknade i debatterna häromdagen och valde att gå till attack ifrån olika håll:

Hej!

Jag heter Malin. Jag är 35 år gammal och har två små barn. Jag bor i hus, kör en Volvo, hatar Tacos, tycker att livet är förbannat orättvist som tog min mamma ifrån mig och jag älskar att skriva. Jag är ingen supermorsa men jag gör så gott jag kan. Jag upplevs som underhållande, ärlig och omtänksam av mina vänner och jag ger hellre än får. Mina barn är det absolut bästa jag har även om jag ibland önskar att man kunde backa tiden till då när jag bara var "Malin" och inte "Mamma Malin". Jag dricker hellre kaffe än te, hellre vin än vatten och jag tuggar alltid med munnen stängd. Jag tycker om att resa, hatar att betala räkningar och jag läser för mina barn på kvällarna. Jag tänker att det kan uppmuntra dem till att läsa och kanske till och med skriva i framtiden samtidigt som de där stunderna är mysiga.

Jag har sjuklig skräck för magsjuka, blod, offentliga toaletter och jag tycker det är apäckligt med kroppsvätskor av alla de slag. Ändå älskar jag att campa hela sommaren och skulle lätt kunna hångla med en främling om jag var riktigt berusad och om främlingen var Harvey Spector. Motsägelsefullt. Men sån é jag. Jag hatade skolan hela min uppväxt fast pappa var rektor, jag har fyra syskon, var garanterat katt i mitt förra liv vilket återspeglas i mitt nuvarande genom min bekvämlighet, lathet och mitt behov av närhet och kli i nacken. Jag dricker alldeles för mycket Pepsi Max och är beroende av Espressohouses räksallad. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner med min familj och mina vänner, jag har nästan bara svarta kläder och jag blir illamående av särskrivningar och doften av mysk. Jag bär på en stor sorg som jag aldrig kommer lära mig att hantera, jag lyssnar alltid på Mr Vain när jag ska göra mig redo för en utekväll och jag älskar choklad. Skulle jag få välja tre saker att ta med mig på en öde ö skulle jag ta vin, papper och penna. Jag går nästan alltid barfota, sover på rygg med armarna ovanför huvudet och älskar att driva med telefonförsäljare.

Om jag vann en miljon skulle jag starta en egen tidning, jag är beroende av min mobiltelefon och jag önskar ibland att dygnet hade fler timmar så att jag kunde få skriva mer! Jag kan se humorn i nästan allt, jag älskar att nå ut och beröra och jag får alltid en extra stor tekopp när jag är på Cecilias i Laholm. Jag önskar att jag träffade min pappa och mina syskon oftare, jag saknar arbetskamrater och samtidigt så älskar jag att vara ensam. Jag får hatkänslor av folk som äter äpple, sörplar och slår gaffeln/skeden mot tänderna, jag är grym på att göra Irish Coffee och jag tror inte på Gud. Jag engagerar mig ofta alldeles för mycket i olika projekt, jag läser aldrig vuxenböcker och jag får panik om jag har fula naglar. Jag längtar efter att få bli gammal, tycker cupcakes är ett löjligt jävla påfund och jag älskar politik och blir nästan besatt i valtider. Jag har levt tillsammans med min man i 15 år, jag blir aggressiv om jag inte hittar min laddare, använder galet mycket handsprit, köper alldeles för mycket kläder och doftljus och jag kan inte hålla en blomma vid liv i mer än en vecka. Jag gråter och spelar gitarr när ingen hör, jag skrattar högt, jag duschar tills varmvattnet tar slut och jag tycker att Mamma Scans köttbullar och färdiga pannkakor är skitbra. Jag äter goda saker med gott samvete. Jag lär mina barn fula ord och snuskiga sånger. Jag spelar hög musik i bilen. Jag tycker om min kropp. Jag älskar innerligt. SÅN é jag.

Jag är ingen hora. Jag är inte rasist. Jag hatar inte invandrare. Jag uppmuntrar inte pedofili. Jag skriver inte för att jag vill ha uppmärksamhet. Jag är ingen dålig mamma. Jag hatar inte mig själv och nej...jag vill inte se mina barn drunkna och spolas upp på en strand. Tack för era mail och kommentarer - men ni har uppenbarligen ingen aning om vem jag är.

Jag är en helt vanlig mamma. I mitt yrke ingår det förvisso att vara offentlig men jag är fortfarande en helt vanlig mamma. Jag älskar mitt jobb och jag är så oändligt tacksam för att jag får pyssla med det som jag älskar...och att jag kan leva på det. Jag skriver om det jag brinner för och jag skriver om det som berör och upprör mig. För sån é ju jag. Man måste inte läsa min blogg. Man måste absolut inte hålla med mig. Jag är noga med att aldrig hänga ut någon, att aldrig trycka ner någon och jag sitter då och då med knutna nävar och kämpar med att hålla mig saklig i alla debatter som uppstår. Jag. Sänker. Mig. Aldrig. Argumentera är jag grym på, debattera är något jag tycker är jätteroligt och om man inte kan hålla sig till sakfrågan, ta kritik och formulera sig bra så gör man bäst i att hålla käft. Så tycker jag. Det är min högst personliga åsikt såklart.

Men vi måste prata om det här med mobbning. Om näthat. Om vårt ansvar. Om vuxnas ansvar. Vi måste verkligen prata om det. För jag blir rädd...på riktigt. Jag blir ledsen och rädd och jag känner en stor oro inför framtiden. Idag är det för lätt att hata. Lite axplock ifrån mina mail de senaste dagarna:

"Malin du är en sjuk jävla hora som ska dö!"

"Ta din jävla blogg och dö äckliga människa. Soc borde ta dina stackars barn och kastrera dig för alltid!"

"Hoppas dina barn drunknar så du får känna på hur det känns ditt jävla SD-svin!"

"Din rasistfitta, du vet inget om hur det är och du bara gömmer verkligheten så ingen ska se!"

"Hoppas du råkar ut för pedofiler så du fattar så sjukt det är att ha barnen på nakenbad. Äckliga människa!!"

Där har vi en liten del av de mail som trillat in. En del mildare. En del värre. Och som jag skrev i förrgår på Facebook. Jag blir inte rädd för att folk hotar mig. Jag tar inte åt mig av skiten som kastas. Jag är starkare än så. Men jag blir uppriktigt ledsen. Inte för att alla inte tycker om mig eller håller med i det jag skriver utan för att det är så lätt...att hata. Ni slänger ur er så mycket skit att jag skäms på er bekostnad. Jag blir ledsen för att mina barn växer upp i en tid då vuxna obekymrat mobbar och näthatar andra vuxna i brist på annan sysselsättning. Jag blir ledsen för att jag inser att jag kommer behöva stånga mig blodig i min mammaroll under alla år för att försvara mina barn mot såna som er. Istället för att lägga energi på roliga saker. Jag blir ledsen för att mina barn...kommer att möta era barn. I skolan, på arbetsplatser och ute i livet. Barn som växer upp med er. Det skrämmer mig och det gör mig ledsen.

Vuxna människor, föräldrar...lärare...undersköterskor...butiksbiträden. Mammor. Ett klick på avsändarens profil och allting finns där. Obekymrat. Öppet. Ni är förebilder till vår nästa generation. Era barn. VÅRA barn! Ni ska lära dem rätt och fel, ni ska föregå med gott exempel, ni ska vara uppmärksamma och ni ska guida dem genom livet. Ni sitter på era arbeten och hemma och ägnar er åt mobbning, hot och trakasserier. Ni har fått en gåva, en livsuppgift och ett ansvar som föräldrar och även om man ibland skulle kunna byta ungarna mot en bag-in-box så är de det viktigaste vi har. Ert ansvar - vårt ansvar - är att lära dem livet, att guida dem och att skydda dem.

Jag kan inte skydda mina barn ifrån allt ont. Jag vet det. De kommer bli retade, få ovänner, kompisar kommer prata skit om dem och de kommer med all säkerhet få sina hjärtan krossade. Och jag är inte perfekt. Jag är fullt medveten om att mina barn också kommer retas, säga dumma saker och bete sig illa. MEN! MINA barn kommer att veta att det är fel! Hur ska era barn veta det? Hur ska era barn veta att det inte är okej att skrika fitta efter någon på skolgården, att trakasseras och mobbas på instagram, facebook och sms och hur ska era barn förstå att det finns konsekvenser av allt? Det är lätt att hata. Det är så lätt att slänga iväg en mening på datorn. Det tar bara en sekund. Men personen på andra sidan..? Den 14-åriga tjejen som får ett "Din fula äckliga fitta!" på sin instagram... Det tar inte en sekund för henne att glömma det. Hon kanske aldrig kommer över det. Hon kanske inte vågar gå till skolan till slut. Hon kanske tar sitt liv. Konsekvenser. Livet.

Jag skrev att det var omoraliskt, oetiskt och respektlöst att dela de där bilderna på de döda barnen. Jag skrev att det kunde varit mina barn och hela min själ vrider sig av förtvivlan varje gång jag loggar in på facebook och ser bilderna. Det betyder inte att jag vill "gömma verkligheten" eller låtsas som att det inte sker. Barn dör varje dag runt om i världen och vartenda litet barn är EXAKT lika viktigt. Alla de där barnen är någons allt. Facebook tycker inte att bilderna "strider mot facebooks gemenskapsregler" och med tanke på hur ni använder facebook så är det ju helt logiskt. För här inne haglar skiten...

Mina barn kommer under inga omständigheter få tillgång till ett eget facebook-konto innan de har åldern inne. Men jag vet att många många ger sina barn fri tillgång till facebook och övriga nätet långt innan det. Och det skrämmer mig något oerhört. För ni som delar de här bilderna - sitter ni ner på kvällarna och pratar med era 7-åringar, 10-åringar och 12-åringar om det? För de ser ju bilderna. Döda barn som ligger uppspolade på en strand. Era barn får det kastat i ansiktet och inte ens en 13-åring är redo för de känslorna. Jag är 35 år och kan inte hantera det. Och ännu värre...de ser er med. Allting finns där ute. Det är inte som förr när man skrev något dumt i dagboken och man kunde riva ut pappret och slänga det. Allt finns kvar. Allt jag skriver i min blogg kommer mina barn kunna läsa en dag. Och all den skit ni kastar ur er på nätet...den kommer era barn att kunna läsa. Ni skriver öppet i forum att ni önskar livet ur mig och mina barn. Ni är era barns absolut största och viktigaste förebilder i livet. Och mina barn ska växa upp och leva i samma värld som dem. Fy fan för det!

over and out.

//Meekatt...