Gränser, Markering & Konsekvenser!

Då har stormen lagt sig efter de senaste debatterna och inkorgen är inte lika hysteriskt full. Jag har svarat på nästan alla mail och kommentarer och kan konstatera att det finns gott om idioter där ute, haha. Men samtidigt kan jag ju konstatera att det finns en helt otrolig massa fantastiska människor där ute som tar sig tid att skriva, peppa, berömma och skicka nätkärlek på alla sätt och vis. Den här gången gick man lite längre än vanligt och även om jag är härdad och stark så blir jag faktiskt lite förvånad. Folk har inga gränser. Alls.

Jag får många kommentarer och mail med orden "Svara inte dem! De är inte värda din tid! Ignorera dem!" Men vet ni vad? Jag känner precis tvärtom! Jag måste svara. Jag kan inte ignorera dem. De är absolut inte värda min tid - men mina barn är det. Jag måste visa mina barn att det ALDRIG är okej att mobba, trakassera, hota...och hata. Det är aldrig okej och jag kommer aldrig att acceptera det eller låta det passera. Jag. Tar. Ingen. Skit. Mina barn kommer med all säkerhet läsa min blogg en dag, de kommer höra folk prata i skolan och hemma hos kompisar och de ska veta att jag satte ner foten VARJE GÅNG och att jag kommer göra det för dem också. Varje gång. Därför svarar jag. Därför lyfter jag fram det istället för att gömma eller radera. Därför svarar jag och lägger ner tid på att formulera mina tankar. Om (eller när) mina barn blir retade så ska de aldrig känna att "jag ignorerar det så går det över".

Och det är ju bara en tidsfråga innan jag behöver fälla ut klorna och se till att mina barn vågar försvara sig. Det är vuxna människor som beter sig så här. Föräldrar. Deras barn kommer få det oerhört tufft i skolan när de inte fått lära sig det sociala spelet hemma. Gränserna. Konsekvenserna. För hur ska man som förälder kunna sätta gränser och lära barnen om livet om man inte kan hantera det själv? Jag misstänker att det är just de föräldrarna som skriker högt när jag säger att "Det är okej att säga till andras barn!". Själv älskar jag ju när andra vuxna vågar säga ifrån till mina barn. Inget är mer effektivt, haha. Men om man inte kan spelet själv...blir det såklart svårt. Nej, ryck upp er för fan föräldrar! Man kan inte göra om det. Man får bara en chans att forma barnen till bra människor. Man kan inte springa runt med "kristallen-galan-humor", hata på Flashback och spy galla på allt som inte passar in i Jimmie Åkessons påhittade lilla värld och samtidigt tro att barnen ska bli kloka, omtänksamma och trygga individer. En chans har man. Och hur jävla jobbigt det än må vara emellanåt så är det här och nu som gäller.

 

Nästa torsdag kommer jag sitta i Sjöbo på mysiga Möllans Café hela dagen och moffa semlor med Geishagrädde (<-- Tjockislycka!!) och skriva. Har jag lite läsare där nere tro? I så fall  kom förbi och ta en fika och säg hej! ♥

 

over and out.

 

//Meekatt...