En osynlig uppfostran ♥

Jag har fått den stora äran att gästblogga här. Jag blev faktiskt lite nervös. Jag menar, min lilla blogg har max 100 besökare om dagen, Meekatt är ju liksom kändis! Men jag älskar att läsa om det verkliga livet med all humor som Malin bjuder på. Att det är okay att inte alltid orka, och att det är okay att det blir fel ibland, även om målet är att alltid lyckas. Tack för att jag får dela med mig av mina erfarenheter.

 

Jag tänkte berätta lite om en annan slags uppfostran, när livet inte följer mallen riktigt. Lite om varför vi väljer att inte säga ifrån, och att det som utifrån ser slapphänt ut i själva verket kräver 110% närvaro och beredskap från oss. Min önskan är att öka förståelsen, och kanske väcka lite nyfikenhet.

 

Det betyder inte att jag är emot gränssättning. Jag tror inte att barn får några men av att bli tillrättavisade, eller t.o.m. orättvist utskällda när tålamodet tar slut. Man kan alltid säga förlåt och bli vänner igen, det är inte farligare än så. Jag tror nog att det är värre att ha en fasad som talar om för barnen att man aldrig får misslyckas. Det räcker gott att vi lyckas för det mesta. Jag är ganska övertygad om att dom flesta av oss, både barn och vuxna, gör så gott vi kan, utefter våra förutsättningar. Dom allra flesta är dessutom väldigt bra föräldrar till just sina barn.

 

När Sandra var liten, före tre års ålder, var det inte några större problem med omgivningen. Dom flesta, som hade egna barn, log mest vid utbrotten. Men när ”trots-åldern” aldrig gick över, och inga metoder hjälpte, så började omgivningen reagera med arga blickar och kommentarer. Då blev det jobbigt.

 

Jag förstår folks reaktioner, man reagerar på det man ser och glömmer att det finns en orsak. Jag blir bara irriterad när det inte hjälper att förklara. Men jag önskar att vi alla tänker ett steg längre innan vi dömer. Vad det än gäller, faktiskt.

 

Sandra har autism och när hon fick sin diagnos kunde vi lära oss att bemöta henne rätt. Det syns inte på utsidan, men man märker det efter ett tag. Känner man inte till det så uppfattas hon som bortskämd och ouppfostrad. Dessutom måste vi bemöta henne på ett sätt som utifrån ser nonchalant och slappt ut. Jag ska ge er ett par exempel på händelser som är vardag för oss.

 

Sandra och hennes pappa satt på en bänk och åt glass. Det kom två tjejer i övre tonåren och satte sig på samma bänk och Sandra blev väldigt stressad, som hon blir när folk kommer för nära. Hon skrek ”Jävla tjockis” till tjejerna. Utifrån såg hon ut som vilken 10-åring som helst, som faktiskt ska veta bättre än att skrika oförskämdheter åt folk på det viset.

 

Just den gången kunde inte min man förklara läget, eftersom han var ensam och hade fullt sjå med att förhindra ett utbrott, vilket man bäst gör genom att vara tyst, placera sig mellan Sandra och det som oroar, och vända sig ifrån henne. Vad som absolut aldrig funkar är att säga till. Det hade med största sannolikhet utlöst ett utbrott och någon hade troligtvis fått glassen kastad på sig.

 

Nu är det inte så att vi accepterar att hon skriker ”Jävla tjockis” till folk, men vi måste hantera det på, för Sandra, rätt sätt. D.v.s. skydda henne från det som oroar, och eventuellt förklara händelsen i efterhand. Vi har lärt henne att man inte skriker så åt folk, så det vet hon. Däremot kan hon inte styra sina handlingar när hon är stressad. Det enda vi måste göra då är att försöka behålla lugnet själva, varpå vi förstås uppfattas som slappa föräldrar. Stress hos en del kan också leda till utåtagerande beteende, självskadebeteende och/eller att skrika fula ord.

 

Det är oftast inte medvetet, eller går iallafall väldigt sällan att styra. Att säga till då förvärrar bara situationen. Vi ”npf-föräldrar” (npf – neuropsykiskt funktionshinder) lägger vårt största fokus på att förebygga, bereda vägen och försöka förhindra att stressen ska uppstå. Det jobbet får helst inte märkas, eftersom det i sig kan leda till utbrott.

 

När vi flög en gång, satt Sandra och sparkade med benen. Jag förklarade för personen framför att vi tyvärr inte kunde göra nånting åt det just då, och lämnade över en liten lapp där det kortfattat står vad autism innebär. Personen tyckte dock att jag fick hålla i benen på henne och säga till på skarpen, och tillslut sa han åt henne själv.

 

Det blev ett stort utbrott, förstås. Sparkarna på sätet framför blev betydligt hårdare samtidigt som hon kastade sig bakåt gång på gång så killen bakom höll på att få sin drink i knäet. Resten av passagerarna höll för öronen och stirrade förskräckt på oss. Hade alla varit lugna, och tysta, så hade jag kunnat avstyra det hela genom att agera på rätt sätt, vid rätt tillfälle. Jag hade kunnat be Sandra att sätta sig på sina fötter, när det blev läge för det. Hon hade troligtvis inte fått det där utbrottet med näsblod, och vi hade kunnat fortsätta bereda vägen rätt under resan.

 

Vid ett annat tillfälle var vi i Thailand, och badade i en pool där vi nästan alltid var själva. En dag badade en farbror där, och Sandra blev väldigt stressad. Hon började stänka vatten och skrek ”Håll käften jävla tjockis” till farbrorn. Han såg att vi blev pressade av situationen och sa ”Det är ingen fara, jag har egna erfarenheter av det där” och jag började nästan gråta av tacksamhet mot honom. Bara lite förståelse betyder så väldigt mycket.

 

Dom flesta är överens om att det är skillnad när det handlar om funktionsnedsättningar, men det är just det. Vad vet vi om människor vi inte känner, när det inte syns på utsidan? Om vi bara kunde ha i bakhuvudet när vi ser barn/elever som verkar ouppfostrade och bråkiga, att det med all sannolikhet finns en orsak vi inte vet.

 

Vi tar förgivet att föräldrarna har brustit i uppfostran, och visst är det säkert så i vissa fall (och det har ju troligtvis också en orsak vi inte känner till). Dom sa på nyheterna häromdagen, att 2-3 elever i varje klass har adhd, och behöver anpassning för att orka sitta still och lyssna.

 

Dom eleverna behöver oftast små klasser och fler lärare. Istället ska alla inkluderas, klasserna slås ihop och bli större, och kraven på eleverna ökar. Barn som behöver extra stöd klarar inte längre av att vara i skolan. Dom misslyckas varje dag och får bara skäll för det. Barn i 8-10 årsåldern får depressioner och orkar inte med livet. Hemma står maktlösa föräldrar som förtvivlat försöker få skolledning och beslutsfattare att följa lagen.

 

Dom här funktionsskillnaderna finns överallt bland oss i samhället, därför tycker jag att det är så viktigt att vi alla är medvetna om det, och att vi försöker vara mer toleranta mot varandras olikheter. Oavsett diagnos eller inte. Många anser att man inte ska sätta diagnoser för det ger barnet en stämpel. Visst skulle det vara bra om vi kunde respektera varje individ utan diagnos, men där är vi inte idag. Det är inte diagnosen som stämplar barnen, utan bristen på förståelse och anpassning.

 

Tack för mig J

 

/Nina

nina-livetistort.blogspot.se