Riktiga andetag!

Jag får många frågor gällande bloggen och mitt skrivande och jag känner kanske att jag behöver svara på en del. Jag har övervägt att lägga ner bloggen helt. Känner att jag inte levererar, får dåligt samvete och känner mig sämst i världen. Jag älskade ju bloggen och skrivandet! Jag älskade kommunikationen med alla härliga och ärliga föräldrar och jag fick så mycket pepp själv i mammarollen och i livet i allmänhet. Och sen älskade jag ju debatterna. De arga kommentarerna, att ge svar på tal, diskutera, ifrågasätta. Jag älskade till och med idiotin som ibland fyllde inkorgen. Jag gick igång på näthatet och kände att jag vibrerade av lycka när jag fick skriva av mig och bemöta det. Jag kände att jag hade något viktigt att förmedla och att jag gjorde det förbannat bra emellanåt.

När det började krisa mellan mig och Freddy förändrades det. Eller jag förändrades. Det var plötsligt inte lika kul att bli igenkänd överallt. Det kändes som att det stod SKILSMÄSSA i pannan på mig och som att alla visste vad som hände i vår privata sfär. Där jag inte släppt in någon. Plötsligt var det jobbigt att bli stoppad på stan av främmande människor som bara ville ge mig en kram eller tacka för en bra blogg. Jag kände att jag var skyldig alla en massa förklaringar. Misslyckandet...

Jag har delat med mig av mitt och vårt liv...men bara en liten del av del. Plötsligt kändes det som att jag var inte längre var ärlig...mot er. Jag har alltid varit det. Skrivit det jag känt och menat och varit noga med att dela med mig av min verklighet på ett öppet och ärligt sätt - för sån é jag. Allting med bloggen har ju handlat om det. Och det är det jag fått mina läsare på. Ärligheten och öppenheten. Att jag vågar säga som det är. Inga rosa moln. Men när det händer saker i livet som man inte vill eller kan vara öppen med så känns det falskt att skriva om andra saker. Som att man gömmer verkligheten. Som att verkligheten inte är viktig. Och det är den ju. Den är ju viktigast. Och så oerhört svår att leva i. Det enda som hade kunnat hjälpa mig framåt hade egentligen varit skrivandet men så har man människor att ta hänsyn till. De man älskar mest. Och då går det inte. De icke befintliga rosa molnen...blir svarta. Och där står jag...ensam...och oförmögen att få bearbeta livet på det enda sätt jag kan. Med skrivandet. 

Jag har kommit en lång väg känner jag. Jag har tagit tag i tunga bitar och jag har hittat människor omkring mig som kunnat hjälpa mig fram...och upp. Jag vet ju att det är sorgen efter mamma som nästan slukat hela mig och jag börjar inse att jag låtit den göra det. Jag har gömt mig bakom den istället för att leva med den. Den försvinner aldrig. Den blir inte lättare och jag kommer aldrig att bli överens med den. Jag kommer aldrig att förlåta livet för att det svek mig. Men jag har en mening som ekar i huvudet hela tiden som håller mig ovanför ytan. Jag bröt ihop inför en psykolog och förklarade att jag kände att jag kommer att dö om jag pratar om det. Det känns som att jag ska dö. På riktigt. Om jag säger orden...att mamma blev sjuk och dog...och lämnade mig. Då kommer jag att dö. Hjärtat slutar slå. Alltså kan jag inte prata om det. Hon tittade på mig och sa "Det värsta som kan hända har redan hänt." Jag upprepar de orden inom mig och hittar en slags tröst i det. Det värsta som kan hända har redan hänt. Det kan inte göra ondare, det kan inte bli svårare och jag kan inte trilla längre ner i sorgen och förtvivlan. För det värsta som kan hända har redan hänt och jag överlevde ju. Så jag började tänka annorlunda och plötsligt kunde jag andas lite längre ner i magen igen. Riktiga andetag...ner i lungorna. Den känslan! Allt annat som sker i livet är egentligen små saker. Vi tar oss igenom allt. För alla finns ju kvar.

Jag har också insett att jag tappat bort den jag är. Jag har gömt mig bakom sorgen och i arbete och glömt bort Malin. Låter äckligt klyschigt men när det blev för jobbigt att vara Malin...så slutade jag vara det. Stängde av. Och istället för att sätta mig ner och prata med Freddy om hur jag kände så körde jag på i 120 och tänkte att jag kör tills det smäller. Sen tar jag tag i Malin. Och det smällde...

Allt som hänt de senaste åren känns som ett vakuum. Hypen kring boken, releasen av min norska bok, vår separation. Allting på en och samma gång. När det man längtat efter mest i livet krockar med det man fruktat mest i livet...rasar man. Oavsett hur roligt det roliga är. Att vara lycklig och stolt över sig själv samtidigt som man hatar sig själv...går inte ihop. Lyckan blir oförtjänt. Jag förtjänade inte att vara stolt över mig själv samtidigt som hela min familj rasade. Hur får man ihop det?! Så jag gav upp. Släppte taget om drömmen. Jag hade den i handen men jag kunde och fick inte njuta av den. 

Livet förändras. Människor förändras. Men vardagen nöter ju på och allt det som jag älskar och brinner för finns ju kvar. Det är inte bara mörker även om en del av livet är tungt och svårt. Jag hittar nya vägar, nya mål och nya drömmar. Jag bygger upp mig själv och den jag vill vara och jag har lovat mig själv att 2017 ska bli året så jag blir hel igen. Jag ska ta reda på vem jag vill vara, hur jag vill vara och jag ska ge mig tid att känna efter. Älskar att jag lärt känna Elin som tvingar ut mig på långpromenader varje dag. Älskar att jag har Tina i mitt liv som stöttar mig i ALLT jag gör. Älskar att nya möjligheter öppnar sig och jag är spänd på framtiden. Jag älskar mina barn och sättet de älskar mig på. Villkorslöst. Även när jag inte förtjänar det. Jag älskar att Freddy finns i mitt liv även om jag inte förtjänar varken hans kärlek eller vänskap just nu. Men efter så många år...så vet jag inte hur jag lever vidare utan den. Och jag älskar skrivandet. Och 2017 ska bli året då jag gör saker jag mår bra av...istället för saker som drar mig nedåt.

Och jag älskar att jag kan andas ner i lungorna igen. Efter 10 år med en stor klump i halsen...så kan jag säga att jag saknar mamma något oerhört. Men jag behöver inte hålla andan när jag sagt det. Riktiga andetag.

TACK ni som hänger kvar! Tack ni som hör av er, kommenterar och läser även när jag är Sveriges sämsta bloggare. Jag behöver er pepp mer än ni kan ana! ♥

over and out.

//Meekatt...