Kärlek, Prettofasad & Hatmail!

Jag älskar mina barn. Jag är otroligt stolt över dem. Jag är rädd om dem. Jag ser upp till dem. Jag beundrar dem och jag oroar mig för dem. När de somnat på kvällarna vill jag ibland väcka dem igen bara för att berätta för dem att jag älskar dem. Jag lägger nästan varje vaken minut åt att tänka på dem, ha dåligt samvete över dem och oroa mig över dem och deras framtid. Jag skulle gå genom eld för dem och jag skulle gå i en miljon bitar om något hände dem. Men allra mest är jag livrädd över att något ska hända mig. Att jag ska försvinna från dem som min mamma försvann från mig. Att de ska behöva uppleva en sorg så stor att man kan ta på den och samtidigt gå miste om den obeskrivbart stora kärlek som jag har till dem båda. Innan jag fick barn...hade jag ingen aning om vad ÄLSKA betydde. Nu vet jag. Och det är det mest fantastiska och fruktansvärda jag känt på samma gång. För vetskapen om att man kan förlora varandra är mer skrämmande än något annat i världen...

Bildkälla

 

Vi har haft en jättebra sommar och gjort en massa roligt. Vi har fiskat krabbor, åkt karusell och vattenrutschkana. Vi har grillat bananer med choklad i, ätit "bulle med bulle" till frukost, byggt en stor koja bakom staketet med riktiga väggar och möbler och vi har lekt frisör och målat tånaglar i neonfärger. Vi har bott i tält, sett på tramsiga Youtube-klipp, letat Pokémon och plockat snäckor. Mina barn har haft en bra sommar - full med skratt, mys och bus.

 

Men det är inte BARA kärlek, mys och lycka. LÅNGT ifrån! Det är det som är grejen och mitt "mission" med hela bloggandet har från dag 1 varit att slå hål på den där superfamilj-fasaden, de rosa fluffiga molnen och prettofasaden. Man FÅR lov att tycka att det är underbart att börja jobba igen efter en lång semester. Man får lov att hata tjatet, gnällandet, mellanmålen, bråken i bilen, tjafset om småsaker och det faktum att ens fd. säng numera är allas säng. Man får tycka att det är pest  att vara mamma ibland. Det gör inte oss till sämre föräldrar. Någon kommenterade inne på bloggens Facebooksida och skrev att hon önskade att bilen hade plexiglas mellan fram och baksätena. Genialiskt! Alla barnfamiljer borde ha det, haha.

 

Och ja, man får lov att säga det. Jag tänker att ju mer vi pratar om det desto mer kommer alla vi mammor kunna slappna av, släppa det dåliga samvetet över våra känslor och istället lägga energi på att faktiskt njuta av de stunderna som är bra. Det handlar inte om att vi "usla mammor" ska hålla varandra om ryggen och i grupp skratta åt alla som orkar! Det handlar inte om att "rättfärdiga" något. Det handlar om att vi är JÄTTEMÅNGA som upplever samma känsla och att det konstigt nog FORTFARANDE är tabu att skriva och prata om det. Jag älskar alltid mina barn men ibland hatar jag att vara mamma.

 

Det handlar om att ALLA mammor borde vara bättre på att stötta varandra och inte kasta skit. Jag får dagligen mail ifrån mammor som håller på att bryta ihop av det ständigt dåliga samvetet och det är just därför jag envisas med att skriva om det - även om det upprör och leder till arga kommentarer och mail. Om bara EN enda mamma kan ta åt sig och känna att "Det är okej att känna som jag gör!" så är det värt alla hatmail i världen. Jag kan ta det. För sån é jag!

 

over and out.

 

//Meekatt...