Jag rasade igen...

Det har varit ett par tunga dagar på den här sidan. Verkligheten kommer ifatt mig igen. Jag har en massa jobbiga saker som jag måste ta tag i och även om jag vet att det är bra för mig...och för min familj också i slutändan...så är det pest att ge sig in i processen. 8 år av känslor som ska kräkas upp. 8 år som jag lagt i en låda, limmat och spikat igen med trippla spik. Det håller inte längre inser jag...och med den insikten är jag väl en bit på vägen. Så jag ringde läkaren igår och bad om en remiss till en psykolog. Heja mig. Sist jag pratade med en psykolog var jag 19 år gammal och trodde att jag skulle dö för att jag inte trivdes på jobbet, haha. Nu är jag helt övertygad om att jag ska dö igen...av brustet hjärta. För om man inte säger det högt...så finns det inte. Nu ska allt det där sägas...högt. Och finnas. Fy fan för det.

Så ja, jag rasade igen. Och ni får liksom hänga med mig i alla upp- och nedgångar. Men jag har ju folk omkring mig som håller mig uppe och det är jag oändligt tacksam för. Freddy drar ett monsterlass hemma med barn, mat, tvätt, läxor, städning och allt...och jag sitter i strandhuset och gråter. Totalt handlingsförlamad. Jag är ju den som "alltid är så glad och rolig"...skjut mig. Jag saknar barnen samtidigt som jag inte orkar med dem. Jag saknar energin och går runt som ett vrak. Och jag saknar mamma. Hon skulle ju finnas här nu. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. Och nu måste jag säga det högt. Det kommer bli på riktigt och jag kommer gå i en miljon bitar för jag måste berätta för mig själv...att det var på riktigt.

Jag har världens finaste vänner omkring mig. Massor med kärlek ifrån er läsare. Och min familj. Och pappa som stöttar mig... I can do it.

over and out.

//Meekatt...