Aldrig blinka.

”Hej då Alice. Vi ses på torsdag. Jag älskar dig!” Hjärtat stannar och lungorna fylls med vatten. Ingen luft. Kramp i bröstet. Om jag blinkar nu kommer tårarna forsande och det finns inget slut på tårarna. Om jag kippar efter andan...dör jag. Jag. Får. Inte. Blinka. Ett leende. Ett leende som gör ont ända in i själen. Ett leende som försöker visa styrka men som kommer ifrån den svagaste av de svaga. Mig. Att le nu och försöka få bekräftelse på att vi är okej. Men vi är inte okej. Ingen av oss är okej. Vi är alla trasiga. Ett leende. Som att dansa på någons begravning. Jag får inte blinka. Aldrig blinka.

Ut i bilen. Vinka. Hej då barnen! Vinkar frenetiskt och ler igen. Elton springer ifatt bilen. Stanna mamma!! Snälla mamma, åk inte ifrån oss! Stanna med oss mamma! Vi är ju en familj mamma! Får jag följa med dig? I dörren står Alice. Besviken. Sårad. Trasig i själen. Lämnad. Av mig. På hennes små axlar vilar ansvaret att trösta lillebror. Och pappa. Och sig själv. Hej då barnen. Det blir bra…sen. Aldrig blinka. Jag får inte blinka. Vi drunknar då…i mina tårar. Allihop.

En glad mamma är en bra mamma. Gör det som är rätt för DIG. De mår bra om du mår bra. Men om inte jag mår bra då? Mår alla dåligt då? Våga visa känslor. Det är okej att visa barnen att man mår dåligt. Det är så de lär sig att hantera livet och sina egna känslor. Men om inte jag kan hantera mina känslor då? Om mitt hjärta brister och min själ ligger utsmetad på motorvägen och blir överkörd om och om och om igen…vad lär jag dem då? Om jag ligger i fosterställning i badrummet och kräks hela nätterna? Om jag är så rädd för mina egna känslor att jag inte vågar krama mina egna barn? Blinka inte Malin. Du får inte blinka. Då drunknar vi allihop. Krama inte barnen för hårt, då kan du inte släppa taget och de kan gå i bitar. Sätt dig i bilen och kör iväg. Annars drunknar vi allihop. 

over and out. 

//Meekatt...