Årets viktigaste tips till föräldrar!

Ni vet när man vaknar en lördag efter en vecka med vabbande, gnäll och stillasittande och tänker att "IDAG ska jag vara en sån där bra förälder och aktivera barnen!" När man vaknar och supermorsan inom en liksom träder fram och man tar sjukt idiotiska beslut...baserade på erfarenheter man inte har? Idag var en sån dag. Jag vaknade med Fjällrävenryggsäcken på och scoutledaren inom mig tog kommando! Jag lyckades till och med värva barnens pappa...vilket är en jäkla tur så här i efterhand. Utan honom hade den här scoutledaren åkt iväg med två barn men kommit hem med ett... 

Jag packade filtar, fika, fyllde termosen med kaffe och vi gav oss iväg ner till mitt gamla hemland - Skåneland. Jag hade ett SVAGT minne om att vi varit på en plats som heter Nimis när jag var i 11/12-årsåldern och att det var ganska kul. Jag. Hade. Så. Fel. Detta var ju uppenbarligen ett sånt där trauma ifrån barndomen som jag förträngt och som säkert hade kommit fram under en hypnos efter att jag dödat en sörplare på ett café. Nimis. Memorera detta och ÅK ALDRIG DIT! Okej? 

Platsen ligger mellan Kullen och Mölle och hit vallfärdar folk ifrån överallt för att titta på en massa pinnar...som en känd konstnär (en idiot enligt Alice, haha) har spikat ihop nere på en stenig strand. "En riktigt härlig utflykt för den hurtiga familjen som gillar utmaningar, klättring och motion!" NÄR kom jag på att jag var en sån person? Men jaaaa - NIMIS blir mysigt familjen, detta gör vi!!

Så oerhört fel jag hade. Väl på plats kom alla minnen tillbaka. Gode gud vilket träningspass!? Jag har ont EXAKT överallt nu (och imorgon kommer jag antagligen inte kunna röra mig alls!), jag är totalt genomfrusen och har en dotter som hatar mig. Mysig dag i naturen. Verkligen. 

Första bilden. Vitsippor. Jag ÄLSKAR vitsippor och redan på parkeringen vid Nimis fanns dessa. Man blir verkligen lycklig av de där första vitsipporna. Jag kände mig som Ronja Rövardotter och ville SPRINGA ner till själva konstbygget och släppa ut årets vårskrik! 12 minuter senare kände jag mig som en överkörd Borka och ville åka ambulans tillbaka till Meekattbilen, äta upp alla blåbärsbullarna och gråta. 

Bild nummer två. Denna bild sammanfattar kvällens känsla lite faktiskt. Och hur min kropp kommer att känna sig imorgon... (Inte lätt att få tag i bajspåsar såhär i "bunkringstider" kanske..?)

Jaja, vi började vår vandning genom skogen ner mot den "liiite klippigare och brantare delen". Första biten gick bra, alla var vid gott mod och vi halkade lite emellanåt men inga större skador. Det lutar ju sjukt mycket neråt hela tiden så benen får ju känna att de lever... Alice fick också känna att hon levde. Denna bilden tog vi innan vi kom till den "lite jobbigare och brantare biten"...som är innan den "mycket jobbiga och apbranta biten"...som följs av Helvetesgapet. Och sen - en massa pinnar.

"Jag går inte en meter till!!"

Men heja Alice och alla oss som tog oss ner för branten och fram till skiten. Tadaaaaaa:

Båda lever. Jag lovar. 

Mycket ved här... Ja, det är ju helt klart en unik plats. Som ett enormt plockepinn för mentalt störda människor. Som jag...som kom på den här idén. Elton tyckte dock att det var toppen. Men han är ju en sån där människa. Hurtig. Han har ju energi så att det räcker för oss alla i familjen och älskar utmaningar och fysisk aktivitet. Jag och Alice - not so much, haha. Freddy och Elton klättrade hela vägen ner och ut på stenarna vid havet. Jag och Alice googlade och försökte hitta en mening med hela grejen men Alice slutsats var bara att allt var idiotiskt och att det borde finnas både hiss och rulltrappa dit. Jag är beredd att hålla med henne.

"Vi ses i Nangijala!!" ropade Elton högt inför alla människor och klättrade högst upp medan mamman satt på en sten och förberedde mig mentalt för att få med mig Alice tillbaka hela vägen UPP för backen och tillbaka till bilen. Ner var vidrigt. Upp...ska vi inte prata om, haha. 

Så här glad var hon inte. Hon fick betalt för att vara med på bilden. 

Detta är en mer rättvis bild av Alice idag:

Behövs liksom inga ord, haha. Fina tös! 

Stort tack till Freddy med tålamod större än någon annan. Jag hade aldrig lyckats motivera Alice tillbaka hela vägen till bilen och hade alltså tappat 50% av mina deltagare på den här utflykten. Jag hade fullt upp med att le mitt mentalt störda leende och fejka "hurtig scoutmamma" inför Elton som glatt skuttade upp för backen samtidigt som jag höll på att frysa ihjäl. Mysigt med utflykt. Verkligen jättemysigt. 

Nimis. Lägg nu det på minnet och boka en massa fina utflykter i naturen i sommar - på alla platser utom denna. 

Fler som har erfarenheter ifrån Lars Vilks plockepinn? Dela gärna med er i en kommentar!

over and out. 

//Meekatt...