Sov gott lilla mamma!

Idag har vi begravt Jespers älskade mamma. En fin ceremoni med massa kärlek. 

 

Tack lilla "mamma" för att jag fick låna dig en kort tid i mitt liv. Och i barnens liv. För att jag fick lära känna dig, skratta med dig, ha djupa fina samtal med dig och få vara irriterad på dig. Tack för att du visade mig TV-kanalen TLC och fantastiska Dr Nowzaradan och programmen med karlarna som har jättemånga fruar och alla dess intriger. Och alla hoarders! TLC kommer föralltid vara min bästa kanal! Fantastiskt underhållande. Jag ska fortsätta följa våra par i 90 days och hålla dig uppdaterad!

 

Tack för att du gav mig en chans igen...även efter att jag gjort din älskade Jesper ledsen. För att du tog tillbaka mig i din lilla värld - som egentligen BARA hade plats för Jesper och dina katter. Fint. Du blev oerhört viktig för mig. Som att få en ny chans att ha en mamma. Och så skrämmande många likheter. Lika svåra, irriterade och lika besatta av porslinskatter, haha. Lika brutalt ärliga och lika kärleksfulla och stolta. Nu är ni på samma plats och ni kommer garanterat finna varandra som bästa vänner. Och titta besviket ner på oss när vi fortsätter ta dumma beslut och göra konstigheter, haha. Men såna é ju vi!

 

Mina barn fick låna en farmor ett tag och du log alltid när Elton gick in till dig och sa "Vill du ha något farmor?!". Ni fann varandra ni två. Jag kom hem från jobbet och ni satt i soffan och kollade på "Svensson Svensson" och mumsade italiensk glass som jag hade gömt längst in i frysen. Fnissandes och stolta över att ni hittat min hemliga gömma.

 

 

 

Du hade ett tufft liv. Motgångar. Kamp. Sorg. Men också en enorm kärlek till ditt barn. Min Jesper. Och du har rest och sett världen. Framkallat foton och satt i album. Du har gjort karriär. Du har ibland haft ett helvete. Men du har älskat och skrattat och lärt din älskade Jesper vad som är viktigt i livet. Du fick för 50 år sedan ett barn som inte skulle överleva. Yngst i Sverige med pacemaker. Kampen. Förtvivlan. Sorgen. Styrkan. Livet... Alla operationer, alla frågor, all osäkerhet... Livet!

Jag känner ingen i hela världen som stod sin mamma så nära som Jesper. Men det är ju inte konstigt. Du förlorade honom nästan. Om och om igen. Och din styrka och kamp räddade honom. Det var verkligen ni två mot världen! Alltid! 2 samtal - minst - varje dag. "Hej lilla mamma! Vad gör du? Jag älskar dig!" Tänk att ha fått ynnesten att få säga "jag älskar dig" två gånger om dagen...i hela sitt liv. 

Och jag fick komma in i er starka trygga bubbla. Det var motigt och svårt, haha. Men jag ville ju så gärna. Och det blev till slut ett "Jag älskar ER!" istället för "Jag älskar dig!". Så fint. Så stort. 

 

Jag är så ledsen att vi inte fick mer tid ihop men tiden vi haft kommer jag bära i mitt hjärta för alltid. Våra skratt i duschen när jag försökte tvätta ditt hår utan att få vatten i dina öron. Din min när jag fick klippa av ditt hår och du sa "hoppsan!", haha. Och hur du stolt mannikängade i dina nya fina kläder jag köpt till dig. Och din härliga blick när du fick se din snygga sjukgymnast Tobbe i Skummeslöv och blev alldeles röd om kinderna, haha. Fina lilla mamma. Tack för dig!

  

 

 

Kroppen ville inte mer. Du var så tunn och liten. Och hur vi än försökte med mat och näringsdrycker....så var du färdig. Du sa det själv. Du var klar. Vi var inte redo...men du var. 

 

Tack älskade lilla mamma för dig! Sov gott! 

 

over and out. 

 

//Meekatt...