Den sista tröskeln. 2.5 år av ångest och sorg. Nu är allt klart och vi kan leva våra liv på olika håll. Det som binder oss samman nu är barnen...och boxerpaketet med tvillingkort. Igår tog jag det svåraste klivet någonsin och strök mitt namn ifrån Strandhuset. Mitt älskade strandhus. Den plats jag haft som min trygga zon i alla år. Platsen där jag känt mig "hemma". Platsen där jag mått bra, kunnat andas och känt mig fri. Platsen dit jag flytt och den enda plats där jag känt mig nära mamma. Platsen där jag planterat mammas fina rosor. Där jag kunnat gömma mig och bara vara Malin. Enda platsen på jorden där jag...kunnat vara jag. Det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Idag känner jag mig vilse, hemlös och fruktansvärt ensam. Ingenstans är "hemma" nu och jag får ingen luft. Sitter med mitt liv i fula flyttkartonger ifrån Rusta och inser att allt som finns kvar efter 17 år...är ett par kartonger med Ikeaglas, lite påslakan och mammas fina köpmansdisk...
Jag har inget, jag äger inget, mitt namn står inte på några kontrakt och all trygghet i livet är bortsliten. Som om någon ryckt mattan under mig och jag har fallit ihop som en trasig hög. Och därifrån ska jag resa mig och vara en stark och bra mamma. På halvtid. Som en halv mamma. Utan något. Begagnade sängar på blocket till ungarna...bredbansavtal som ska jämföras och införskaffas, bil som ska servas och ett jag som ska försöka hålla mig på fötterna och påminna mig själv om att äta...åtminstone en gång om dagen. Annars svimmar man. Cyklar till barnen. Nya hjälmar och sån där jävla grej man stoppar i TV:n för att barnen ska kunna flytta sina favoritprogram från paddan till TV:n. Och en padda då...för den var inte heller min ju.
Måste jobba mer. Jättemycket mer. Måste fixa allt. Måste laga mat och köpa en brödrost och jag måste hitta nya kompisar till barnen. Söka bostadsbidrag, skaffa TV-spel och byta batterier i brandvarnaren. Och spela fotboll med Elton. Jag får inte va arg och besviken och jag ska vara tacksam. Jag måste "gå vidare och börja ett nytt kapitel" och jag har "bara möjligheter och roliga saker framför mig". Heja mig!? Dra åt helvete allihop.
Blicka framåt. Köp fina saker. Allt ordnar sig. Jag har ju världens bästa framtid att se fram emot och ska bli så jävla stark och lycklig nu. För det var ju jag som ville detta. Heja mig! Nu börjar allt. Livet. Börja om. Köp nya saker. Pengar löser sig alltid. Det är ju "bara pengar". För mig var inte strandhuset pengar. Det var mina lungor och min trygghet...för själen. Nu vill jag inte ens gå innanför dörren. Jag vill bara krypa ner i en av de där bruna flyttkartongerna ifrån Rusta och magasinera den på obestämd tid.
over and out.
//Meekatt...
❤❤❤
SvaraRaderaKärlek!
RaderaGick igenom skilsmässa och där med varannan vecka-mamma förra året. Bott i flyttkartonger och köpt grejer på blocket både till höger och vänster... Vet hur du känner. Det blir bättre på nåt vis. Inte så som man tänker kanske.. men bättre. Saknar sonen så det gör ont i hela mig (så klart) när han inte är hos mig. Men på sikt är detta ändå bäst. Han ska inte växa upp i ett hem där mamma och pappa inte älskar varandra som de borde..
SvaraRaderaJag såg min flytt och mina nya saker (som jag köpt för de där pengarna som alltid löser sig) som en nystart. En reboot. Nu kan det ju bara bli bättre!
Vad gör det om hundra år att säng eller soffa är köpt på blocket? Ähh. Jag väljer att leva livet och kanske en dag hitta den jag som jag var ämnad att träffa från början.. för detta kan inte ha varit rätt. Jag tänker inte låta det vara så. Nu ska jag vara lycklig!
Ta hand om dig! Kram Janina
Her kommer puss & kram fra et regnfullt Norge ��☔️❤️�� Heier på deg! ��������
SvaraRadera<3 <3 <3
SvaraRaderaDet går upp och ner. Det är svårt när hela ens trygghet försvinner. Men allt blir faktiskt bra! Även om alla glada tillrop och lyckönskningar känns som en jävla käftsmäll varenda gång och alla lyckliga familjer vill man bara spy när man ser. Men en dag vaknar man och känner sej faktiskt ganska okej. Man känner att livet har en mening trots allt. Man mår ganska bra och man kan andas igen. Men på ett nytt sätt. Ingenting blir som innan men du får faktiskt ny luft och så småningom så kan du andas fritt igen.
SvaraRaderaVi känner inte varandra alls men det du alltid förmedlat till oss här och Det du får igenom nu är något jag nästan alltid kunnat känna är att läsa om mej själv.
Det blir bra. Även om det ibland endast känns åt helvete så blir det bra. Faktiskt... <3
// L
Har ingen bra tröst att ge dig! Bara att du måste igenom skiten. Tillslut landar du på andra sidan. ❤️
SvaraRaderaNär botten är nådd kan man inte gå djupare och ur svackan kommer det fortsatt en tuff tid men efter den formas du om och blir en starkare upplaga av dig själv. Tro mig:)
SvaraRaderaÅhhhhh gumman ❤️❤️❤️❤️Vi klara av det! Sen har du jo M och barnen. Dina underbara barn. jag är här alltid om du tycke det roligt😂
SvaraRadera❤❤❤
SvaraRaderaDu beskriver mitt liv som det är 😦 Lätt för andra att försöka "peppa" medans man själv bara vill gå o gömma sig tills man är läkt...om man nånsin blir det? Tack för en underbar blogg och för att Du är så otroligt vanlig, och med det menar jag ingen falsk glättig yta utan visar dig skör,ilsk, glad på alla de sätt som vi alla flesta lever. Tack 💖!! Kram till Dig och vi i samma sits för vi är några rena överlevnadskonstnären ❤
SvaraRaderaDet tar tid med förändringar både mentalt och praktiskt... även om det är något man vill själv kan det vara en stor sorg och jobbigt och ta tid att hitta rätt, få det att kännas rätt... försök att fokusera på en/två saker i taget... med får många bollar i luften samtidigt blir det ibland som ett trassligt garnnystan, man drar i några tåtar är och där och så till slut fastnar de i varann...
SvaraRaderaJag har också varit där. Fast man är den som vill lämna, den som har tagit det beslutet känns det tungt. Planer, förhoppningar och önskningar som aldrig blev av och plötsligt står man där med livet i några flyttkartonger och ska börja om, skapa sig ett nytt bohag som är ens eget och en egen vardag med sig själv och sina barn. När jag valde att skiljas från min exman hade jag inte ett jota. Inget jobb, ingen inkomst, en liten summa pengar så jag precis klarade hyra+uppehälle i 5-6 månader och nästan inga grejer eftersom mitt dåliga samvete (typiskt!) gjorde att jag valde att lämna det mesta av grejerna till honom förutom det som verkligen var mina grejer, lite bra-att-ha-saker och lite till min dotter.
SvaraRaderaDet är kämpigt och tufft, och fastän man är den som vill lämna är det helt ok att vara besviken och ledsen för att det blev som det blev. En separation efter många år är ofta inte särskilt rolig.
Men det blir också bättre, självkänslan växer i takt med allt man faktiskt löser på egen hand, och man kommer ut på andra sidan. Jag kan bara prata för mig själv men jag tycker att det är underbart. För min egen del var det en krokig väg med utmattningsdepression, långvariga sömnsvårigheter och ett tredje världskrig med ex-maken, men trots det har jag aldrig ångrat en sekund. Det sköna är att man behöver absolut inte bli stark och lycklig på en gång, det kommer med tiden.
Längtar också ihjäl mig ibland efter dottern, men veckorna går fort och nu känner jag att jag har det bästa av två världar.
Försök ta det lugnt, ta det för vad det är, en hushållsmaskin och begagnad möbel i taget. Och framförallt: tillåt dig själv att inte vara så jäkla lycklig på en gång, om du inte är det. Var arg och ledsen om du vill, det är ok! En dag märker du att du trots allt står på andra sidan av detta också.
Kom ihåg att ta hand om dig, det andra löser sig så småningom.
Slumpen tog mig hit! Du ar en fin blogg! Du får gärna tittar in till mig och sätta en tass om du vill detta. Välkommen!
SvaraRaderahttp://autismmamma.bloggplatspen.se
Åh älskade katten!! Jag kan känna din smärta i varje mening, i varje bokstav. Så naket och ärligt. Så innerligt och äkta. TACK för att du delar med dig av livets ALLA sidor.
SvaraRaderaJust nu är livet som mörkast men du själv är ett ljus för så otroligt många och vi hjälper dig upp!
Kram Annelie
Åhhhh! Så väl jag känner igen mig!
SvaraRaderaHar gjort detsamma nyligen, vi hade dock inte barn ihop, däremot en massa djur och en gård! Nu är hundarna delade på, hästarna hos fodervärd och katterna hos en fd granne.
Själv försöker jag skapa mig ett "nytt liv" i en ny stad och i en lägenhet.
Sakta men säkert håller jag på att hitta fotfäste igen.