Rädsla, Makt & Mobiltelefoner

Världen vibrerar av oro och rädsla. TV4 ägnar morgonen åt att prata energidrycker och höstdepressioner samtidigt som människor skjuts till döds av terrorister...bara några timmar härifrån. Skräck. Facebookflödet matas med främlingsfientlighet och hat. Människor är rädda. Och korkade. Människor vrålar "STÄNG GRÄNSERNA!" och glömmer bort (eller ignorerar?) det faktum att människorna som tar sig hit...flyr ifrån just det - skräcken. De flyr för sina liv...ifrån det som vi fruktar mest och vi säger "SLÄPP INTE IN DEM!". Men vart ska de ta vägen då? Folk tänker att om vi släpper in 1000 flyktingar så "halkar det med" ett par terrorister. Som om inte de skulle ta sig in i alla fall? Vi pratar om några av världens farligaste människor. Fanatiker. Människor som är beredda att spränga sig själv på en parkering för att få fram sitt budskap. Människor med oerhörda resurser, med makt och med en styrka nog att ta över hela länder. De behöver inte åka gummibåt hit. Kom igen!? 

 Är vi verkligen så jävla naiva? För ett par veckor sedan sa man "Öppna era hjärtan, öppna era hem!" Människor donerade pengar, grät och sa "det kunde varit vi!" Sen kommer skräcken närmre och vi säger "STÄNG GRÄNSERNA! TA INTE IN DEM!". Hur ska vi ha det egentligen? 

Fortfarande ser jag folk i mitt flöde som förfasas över det faktum att flyktingarna som kommer hit har mobiltelefoner och varje gång blir jag Gordon-Ramsay-arg. Varför skulle de INTE ha mobiltelefoner? De flyr ifrån krig - inte ifrån 1700-talet! Vi kan själva inte gå på toaletten utan att ha mobilen i handen. Hade vi blivit beskjutna och tvingats lämna våra hem hade mobilen varit det FÖRSTA vi hade tagit med oss. Och laddaren. Måste man vara fattig för att vara rädd? Invånarna i Paris som utsattes för samma skräck och terror hade också mobiltelefoner... Men det är ju skillnad på folk och folk...eller? 

Alice berättar att det ska komma nya barn till skolan. Barn ifrån Syrien. De pratar om det i skolan. De ser på Lilla Aktuellt och de förstår att människor behöver hjälp. Vi pratar om det hemma - varje dag. Förra gången jag var med Alice i skolan berättade en av Alice klasskompisar att hans mormor hade tagit sig an ett par ensamkommande flyktingbarn. Han berättade om deras öde och det knöt sig i magen på mig. Världen liksom rullar på...med vardag, höstdepressioner och tacofredagar. Alice sitter i soffan med ipaden. Varm, mätt och trygg. På Medelhavet sitter en liten flicka i en gummibåt...ensam, kall, hungrig och rädd. Och vi säger "Stäng gränserna! Släpp inte in henne!". Fy fan. 

Alice frågar mig hur hon kan hjälpa till. Jag svarar att det finns ett jättebra sätt. Bli vän med de nya barnen på skolan! Bjud dem på frukt på rasten. Visa dem runt. Se till att de får vara med. Ge dem ett loombandarmband. Hemma pratar vi om allas lika värde. Att det kunde varit vi. Det kunde varit vi som var på flykt. Vi ser på nyheterna tillsammans och vi förklarar och svarar på frågor. Jag tänker att det är bättre än att barnen hittar på sina egna sanningar. Man kan inte skydda dem ifrån allt. Men man kan hjälpa dem förstå. Hjälpa dem att vara tacksamma...över att vi har det så bra. 

En del barn växer upp med föräldrar som inte tänker så... Föräldrar som sitter hemma vid köksbordet och pratar om att stänga gränser. Som ser "vi" och "dem" och som menar att den där jävla mobiltelefonen och Adidaströjan inte är förenligt med skräck och terror. Undrar hur deras barn bemöter de nya eleverna på skolan..?

over and out. 

//Meekatt...