Det här inlägget är jättejobbigt att skriva. Ännu jobbigare
att publicera. Men jag känner att jag måste det. Jag måste få det ur mig…och hur
konstigt det än låter så har jag alltid känt och känner ett oerhört starkt stöd
ifrån er läsare. Ni har hejat på mig i mina uppgångar, ni gläds med mig när det
går bra och ni stöttar och peppar när det är tufft. Jag är otroligt tacksam för
det. Så nu blottar jag mig…mer än jag någonsin gjort. Mina innersta tankar och
rädslor…och min verklighet. Innanför skölden. För sån här…é jag.
Jag har en stor skräck i livet. Och det handlar om min roll
som mamma och min relation till mina barn. Skräcken att man en dag bara kan
försvinna. Lämna dem. Att inte finnas där. Att mina barn ska behöva gå igenom
den fruktansvärda sorg och förtvivlan det innebär…att förlora den man älskar
mest. Jag lever med det varje dag, varje timme, varje minut. Och det gör så
fruktansvärt ont att sakna. Att se den man älskar tyna bort och ta sitt sista
andetag. Att bli lämnad kvar. Övergiven av livet. Övergiven av allt man trott
på och sviken så hårt att hjärtat stannar. Att inte kunna få luft. Att inte
vilja få luft. Att inte våga gå vidare ett enda litet steg…för att OM hon
kommer tillbaka…och allt rättas till…så måste jag stå precis där….där vi sa
hejdå. Jag väntar ju där och när någon inser att det var fel person som dog…och
ger mig henne tillbaka… då fortsätter bara livet. Då släpper jag pausnappen,
andas ända ner i magen och går framåt igen. Jag kommer på mig själv köra till
hennes hus…för att se om hon kommit tillbaka. För det ska hon väl?! Detta blev
ju fel. Mamma…skulle inte dö.
En mamma vet allt. De kan allt. En mamma håller i nyckeln
till hela ens liv, barndom och alla minnen. När mamma försvann så försvann den
nyckeln. Hon tog den med sig. Alla funderingar, tankar och frågor man har…som
bara hon kan svara på. Livskartan… Känslorna, kramarna och kärleken man fick
fast man inte alltid förtjänade den men behövde så oerhört mycket mer just då.
Den hon var för mig – har jag glömt att jag måste vara för mina barn.
Jag satte allt på paus. Jag stängde av Malin. Jag kopplade
på autopiloten och körde på så gott det gick. De där tabubelagda tankarna som
man inte får tänka…svalde jag. Men det kom ifatt mig. Jag kan inte fortsätta
fly. Jag måste smaka på de där salta tårarna och jag måste säga det högt. Mamma
dog. Och det är åt helvete fel. Hon fattas mig i allt jag gör och jag är inte
hel utan henne. Jag hatar alla de där stunderna på sjukhuset. Jag hatar alla
läkare som ljög, jag hatar smärtan mamma fick uppleva, jag hatar att jag
behövde se henne så drogad och att jag skulle behöva se henne ha så ont. Jag
hatar att vi inte kunde avsluta det. Att jag inte kunde avsluta det. Jag hatar
att jag satt med och lyssnade på alla samtal utan att våga visa vad jag kände
och jag hatar att jag behövde låsa in mig på toaletten på sjukhuset för att
gråta och spy av panik. Jag hatar att mamma behövde uppleva den skräcken hon
gjorde och paniken över att hon skulle lämna mig innan Alice hann födas. Jag
hatar mamma…för att hon inte vann vår kamp. Fy fan för det.
Men jag måste vidare. För mina barn behöver sin mamma just
nu mer än vad jag behöver min. Så jag måste släppa taget om tanken att det ska
förändras. Det värsta som kan hända har redan hänt. Det värsta som kan hända…har
redan hänt. Hon kommer aldrig tillbaka. Det blev inte fel. Mamma försvann. Hon
somnade där och då och det sista hon hörde innan hon somnade var mina ord ”Jag
älskar dig mamma! Det är okej mamma. Släpp taget nu. Jag älskar dig!” Där…tog det stopp. Och jag
måste acceptera det nu.
Jag är ingen bra mamma. Jag flyr hela tiden ifrån barnen och
familjen för att jag inte orkar vara en bra mamma och för att jag någonstans är
rädd för att bli den allra viktigaste för dem…som en dag bara försvinner.
Istället för att ta vara på varje minut med dem…så är jag rädd för tiden med
dem. Jag är inte rädd för att dö men jag är skräckslagen inför det faktum att
de en dag ska behöva uppleva samma sorg och rädsla som jag gjort och gör.
Nästan som att jag förbereder både mig och dem på att vi inte alltid kommer
vara tillsammans…istället för att faktiskt vara tillsammans nu. Så jag flyr och
jag vågar inte ta plats i deras liv. Jag gömmer mig i arbete och jag flyr ifrån
alla jag älskar. För om inte jag är viktig så sårar jag ingen. Då behöver de
inte känna det jag gör idag.
När mamma blev sjuk fick jag panik. Hon måste få uppleva att
jag blir mamma! Hon måste dela det med mig! Jag blev gravid sju veckor efter
att vi fick beskedet ”cancer i bukspottkörteln”. Ingen tid att spilla. Det är
nu…eller aldrig. Om mamma bara kan få längta tillräckligt mycket så kommer hon
inte kunna lämna. Om mamma bara får hålla i henne…dofta på henne…pussa på henne…så
kommer hon överleva. För mamma vet ju att jag inte kan själv! Hon måste ju
finnas där och dela detta med mig! Sju dagar. Sju dagar slog det på. Som att
livet ställer sig upp och hånskrattar åt en. Som en spark i magen samtidigt som
någon pressar en ner under vattenytan. Lungor fulla med luft men ingenstans att
andas ut. Förtvivlan. En kall hand på min stora mage. Det var för sent. Det gick
inte. Min plan om att rädda livet på mamma funkade inte och där satt jag på
golvet intill mamma...med en 39 veckor gammal bebis i magen…och kände att det
är för sent. Vi hann inte Alice. Vi räddade inte henne. Och jag hatar det!
Vi valde en vit kista…och orkidéer. Och en dikt till
tidningen. Kläder till mamma. Nya strumpbyxor kändes viktigt. Smyckena. Skorna
hon hade på vårt bröllop 3 månader tidigare. Vackra mamma. Alice låg stilla i
magen under mötet på begravningsbyrån…och sex timmar senare låg jag uppkopplad
med CTG och följde hennes hjärtljud. Ett par dagar tidigare letade vi hjärtljud
på mamma. Det fanns inga. Nu slog hennes hjärta i Alice. De bytte plats. När Alice
kom ut och hamnade på mitt bröst…skulle jag vara lyckligast i världen. Det var jag
faktiskt inte. Alla runt omkring mig sa ”Så är livet. En försvinner och en
kommer. Njut nu av er lilla familj!”. Fy fan för er! Fy fan! Jag hatade er
allihop! Jag hade bytt vilken sekund som helst.
Jag älskar mina barn över allt annat. Jag kan alla deras
styrkor och svagheter. Jag känner igen varje millimeter på deras små kroppar
och jag kan känna deras doft fast jag inte träffat dem på fyra dagar. Jag vet
exakt vad de tycker om och inte tycker om, jag vet hur jag triggar Alice humör
och jag vet hur man tröstar Elton bäst. Jag är stolt över deras personligheter,
älskar deras humor och jag avundas deras mod och styrka. Jag önskar att jag
kunde skydda dem ifrån allt ont i livet…men istället har jag skyddat dem ifrån
mig. Jag inser det nu. Och den insikten är värre än all sorg i livet. För de
behöver ju mig nu. Och jag ska ta vara på det och ge dem fantastiska minnen som
vi tillsammans kan skratta åt när jag är 150 år…eller som de två tillsammans
kan skratta åt och njuta av om jag inte blir 150 år.
Ikväll ska vi berätta för barnen att jag ska bo i
strandhuset på riktigt. Inte bara ”vara där för att jag behöver jobba eller
vara ensam”. Jag har gjort det en tid nu och för barnen är det egentligen inget
konstigt. Jag är iväg mycket. De är vana och trygga med att jag är där och att vara sin mesta tid
med Freddy och de känner sig hemma i båda husen. Och Freddy är världens bästa
pappa till våra två barn. De älskar honom och ser upp till honom och det finns
ingen som är så engagerad i och stolt över sina barn som Freddy. Jag älskar
honom innerligt för det och jag är så oerhört tacksam över att just vi två är
föräldrar till Alice och Elton. Vi har så mycket att ge dem, visa dem och lära
dem. Vi har belönats med två ljuvliga barn som är omtänksamma, kärleksfulla,
roliga och mysiga. Och skitjobbiga. Men de är våra. Och vi är deras. Och det
ska vi förvalta så bra vi bara kan!
Freddy och jag separerar. Känslorna just nu är så fruktansvärt
tunga att jag inte ens kan sätta ord på dem. Och det vill jag inte ens. Jag
behöver få vara jag nu. Malin. Ensam. Jag behöver få vara mamma…ensam…på mitt
sätt. Jag behöver få andas, hitta mig själv igen och komma tillbaka till den
jag egentligen är. Jag behöver få ro i själen och bli en bra mamma till mina barn. Jag
känner en längtan efter att få andas långt ner i magen. Skratta med barnen.
Vara mamma. Och de senaste åren har jag backat ut från familjen och till slut
finns det liksom inte plats kvar. Jag älskar Freddy. Vi har delat 16 år
tillsammans. Det går inte ens att beskriva hur viktig han är för mig. Utan
honom hade jag inte levt idag. Utan honom hade jag inte tagit mig igenom de här
åren. Vi delade allt. Varje minut av det tunga. Han var med i det värsta…och
han älskade lika mycket som jag. Han höll om mamma när hon somnade in. Vi
delade smärtan hela vägen och gör det än. Men vi blev trasiga på vägen. Och hur
egoistiskt det än låter så måste jag få laga mig själv nu.
Jag ber alla er som står oss nära och som bor nära att respektera
den här situationen. Det är svårt när man till viss del blivit en offentlig
person…att förvänta sig att ingen ska lägga sig i. Men i detta är jag inte en
offentlig person. I detta är jag Alice och Eltons mamma. Bara det. Både jag och
Freddy har en stor rädsla i att folk ska börja prata, döma, spekulera och fråga
barnen en massa. Alice är 8 år gammal. Elton är snart 5. Livet ska inte vara
tungt och jobbigt. Det ska vara lek och bus. Men de senaste åren har det varit
tungt och jobbigt…för att jag inte mått bra. Och när jag får bo själv i
strandhuset så mår jag bra. Då orkar jag skratta med barnen. Och det måste vi
ge dem. Vi gör inget dramatiskt av det. Mamma bor här, pappa bor där. Då kommer
vi vara gladare. Det är det viktigaste för oss alla fyra. Framtiden kan vi inte
spå i. Men just nu är detta rätt för mig. Och mitt i kaoset, tårarna och sorgen
över att göra någon så ledsen som jag gör nu…så känner jag ett lugn…över att
jag är en bit på väg…upp.
Jag ska göra ALLT i min makt för att vara rädd om Freddy,
Alice och Elton. Och jag hoppas innerligt att de runt omkring oss hjälper oss
att hålla barnen över ytan genom att inte prata, spekulera, ifrågasätta och
backa undan…utan istället kanske finns där lite extra just nu. Alice ska inte behöva svara på svåra frågor i skolan...för hon har inte svaren. Livet ska vara
roligt. Lek och bus. Det är vad de behöver just nu.
//Malin...
