Läxhjälp för föräldrar?

"Skriv den additiva inversen". Okej...är det något man kan äta? Jag behöver tre livlinor här. "Med vilka heltal är olikheten sann?" Olikheten är vadå? Sann?! Wtf?! Jag är snart fyrtio år gammal och min 11-årings matteläxa är rena kinesiskan. Gode gud hjälp mig...

Jag vill börja med att skriva att jag hade ett jättebra samtal i morse med Alice mattelärare så detta inlägget är inte riktat till honom utan till det förlegade system som vi faktiskt har i svenska skolor när det kommer till den här sortens läxor. Jag blir uppriktigt arg och ledsen när jag läser alla mail som fyller min inkorg efter ett inlägg på bloggens facebooksida igår. Vi är JÄTTEMÅNGA föräldrar som känner samma sak. Något måste förändras NU!

Tårarna rinner ner för Alice kinder och bredvid sitter jag och känner mig som världens sämsta mamma. Jag avbokade alla planer för att hjälpa Alice med sin matte inför fredagens prov och ägnade hela eftermiddagen med henne. Tårar. Kramar. Suddgummi och utdragna blad. Bläddrande fram och tillbaka, letande efter bra appar och förklaringar i V-klass och på nätet. Vad betyder ens orden? Vad fan är en invers?

Googlar febrilt efter förklaringar på hur man räknar ut de olika talen och hur man sedan förklarar matte pedagogiskt för en snyftande 11-åring. Kämpar med att inte visa min frustration. Blir jag frustrerad blir hon stressad. Blir hon stressad blir hon arg...och jag blir ännu mer stressad. Och då blir hon ledsen och det låser sig totalt. Och då...kommer den där känslan av att vara värdelös. "Alla andra fattar utom jag!". Inte bli arg. Andas. Som om det inte är jobbigt nog att vara "minitonåring"? Man ska passa in, leva upp till alla andras och sina egna förväntningar, man ska leva i en kropp som är kaos och man ska duga precis som man är. Och så ska man känna sig värdelös och sämst på saker.

Det är snart 30 år sedan jag gick i sexan och inget har förändrats. Eller jo - det har blivit mycket svårare och ännu mer komplicerat. Andra sätt att tänka, räkna och andra ord. Jag förespråkar läxor när det kommer till läsning och saker som måste nötas in. Glosor, multiplikationstabellen...och den viktiga läsningen! Mer läsläxor och bort med matteläxor och andra saker som barnen ska lära sig I SKOLAN. Vi föräldrar KAN inte detta! (Jag vet att en del kan. Ni kunde redan i sexan och heja er så bra.)

Jag älskar mina barn och jag vill inget hellre än att hjälpa dem. Speciellt med skolan. Jag vill ha en inblick i vad de gör och på vilken nivå mina barn befinner sig för att kunna se till att de får den hjälp de behöver under skoltiden. Jag älskar att plugga inför prov med dem och se resultaten. Men jag är bestämd i det faktum att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen och att det är skolans ansvar att fylla dem med de kunskaper som de enligt skollagen ska ha. Det är inte mitt jobb att vara lärare och pedagog i ämnen som jag inte själv behärskar. Lika lite som det är lärarnas jobb att lära mina barn rätt och fel, att man ska visa respekt för sina lärare och klasskamrater eller att man ska vara ärlig och snäll. Det är MITT jobb. Sen måste man såklart hjälpas åt och stötta varandra.

Och allt är inte svartvitt - jag VET det. Jag VET att många föräldrar till barn med diagnoser tuggar fradga varje gång jag tar upp diskussionen om barnuppfostran. Och det är just därför ingen vågar lyfta ämnet. Men vi MÅSTE prata om det här. Vi FÅR inte vara rädda för att trampa någon på tårna eller känna oss kränkta hela jävla tiden. För i grund och botten så vill vi alla samma sak - att våra barn ska ha en trygg och stimulerande skolmiljö där de kan trivas, utvecklas och uppnå sina mål. Idag pratas det så mycket om allas olikheter att man glömmer bort likheterna. De är ju trots allt alla barn...med samma mål även om vägen mot målen varierar något. Vi får inte vara rädda för att prata om våra barns behov bara för att de inte har papper på dem.

Jag går inte i skolan. Det kan inte vara mitt jobb som förälder att sitta med ett söndergråtet barn och ladda hem appar, googla efter räknesätt, ringa runt till andra föräldrar och panikartat försöka lära mig matte på kvällarna för att mitt barn inte ska ha ont i magen och känna sig värdelös. Den här sortens läxor ställer till så mycket oro, osäkerhet och kamp mellan föräldrar och barn och borde förbjudas. Jag förklarade för Alice att om hon får jättedåligt resultat på sitt prov (efter att ha gjort sitt bästa såklart!) så är det inte hon som misslyckats utan skolan. Då har skolan misslyckats med att antingen göra ett för svårt prov eller med att se till att hon fått de bästa förutsättningarna för att klara av det. Provresultatet speglar lärarens arbete mer än elevernas. Samma gäller de nationella proven som hon har ont i magen över. Dåliga resultat i klassen = lärarna har misslyckats med sina mål. Så länge man gör sitt bästa, är uppmärksam och engagerad så ska det räcka. Det ska inte krävas långa kvällar med ont i magen och tårar. 

Vi pluggade sexualkunskap för några veckor sedan. Fnissigt och kul men framför allt lätt att motivera varför man behöver kunna de här sakerna. Men hur motiverar man en 11-åring som har svårt för matte att "Detta kommer du ha nytta av i livet!" när man själv sitter genomsvettig med miniräknare och google och fortfarande inte kan lösa uppgifterna? "När kommer jag använda detta mamma?!" Hela min kropp vill skrika "ALDRIG!!!!" men jag ler lite krystat och kontrar med att "Du kanske blir mattelärare Alice?!" För många utav de här sakerna kommer hon garanterat aldrig att plocka fram papper och penna för att lösa. Och uppenbarligen inte jag heller...så här 30 år senare i livet.

Många hämtar sina barn på fritids klockan fem på eftermiddagarna. Sen ska man kanske åka och handla, köra hem, landa lite, fixa middag, diska, plocka undan, kanske åka fram och tillbaka på olika aktiviteter, duscha och borsta tänderna. Sen är klockan jättemycket. Där emellan ska man hinna prata om hur dagen varit, lösa ett kärleksproblem, ett tjafs mellan kompisarna, behandla en fotvårta, tvätta en maskin tvätt, titta på Lilla Aktuellt och slänga i sig en kopp kaffe. Jag har dessutom en åttaårig grabb som är som ett plåster på mig hela kvällarna och frågar "Kan vi inte bara kela mamma?". Och DET vill jag ägna kvällarna åt. Inte sitta och gråta framför datorn och känna mig som en idiot.

Alice är elva år gammal och gråter över nationella prov och betyg och jag blir tokig. Hela min kropp vill skrika att "DESSA BETYGEN KOMMER ALDRIG BETYDA NÅGOT!". Man ska inte ha ont i magen över betyg när man är elva år. Det enda betyget som borde få finnas i mellanstadiet är betyg i uppförande/ordning och den betygsättningen borde fan följa med årligen hela livet ut. Jag vet många vuxna som hade behövt ett kvitto på sitt uppförande. När man är elva år gammal ska man inte behöva gråta över att man kanske får dåligt betyg i matte eller idrott. I sju år har vi kämpat med en tös som hatat idrotten och gråtit många många gånger över den. Man ska tycka att det är ROLIGT att röra på sig. Så kom det nu in en ny lärare som vände på den där jobbiga känslan på ett par lektioner. Förstå lättnaden man känner i sitt mammahjärta! (Tack Johan för ditt engagemang i eleverna. Vilket lyft för Mellbystrandskolan!)

Nu har vi matten kvar. Jag tog som sagt diskussionen med Alice mattelärare och kände att jag fick väldigt fin respons. Hon bytte grupp direkt idag till en mindre grupp med möjlighet till mer hjälp och imorgon ska jag vara med på mattelektionen. Som läxhjälp för föräldrar (eller dummies, haha). Det är en början i alla fall...och mitt sätt att försöka hjälpa henne genom fredagens prov. Men läxor som dessa...ska bort.

over and out.

//Meekatt...