Jag kan (inte) allting...

Det här året alltså. My god. Jag tyckte att 2007 var året som gud glömde men 2019 fick han fan en tillfällig Alzheimers igen. Jag störtade på jobbet, förlorade kärleken, blev jättesjuk, en stor operation, båda katterna blev förgiftade och dog, min bil kraschade, jag stötte bort alla vänner och de som bryr sig om mig och jag...tappade mig själv. Jag. Är. Trött. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur tröttheten igen. Jag har en massa planer men absolut ingen ork i kroppen. Alla säger "Men vila! Det behöver du! Låt det ta tid!" Men vila och tid betalar inte mina räkningar. Jag behöver energi. Nu.

Jag inledde året med att jobba ihjäl mig. Jag jobbade så mycket att jag inte har några minnen utanför Wapnö Slott det första halvåret av 2019. Inga minnen på saker jag gjort med barnen ens. Förutom när jag i panik tvingats ha dem med mig på jobbet för att hjälpa mig duka bröllop. Jag hade människor i mitt liv som jag älskade men valde jobbet...varje gång. Dygnet runt. För ingenting. Offrade alla vänner, barnen, familjen, hälsan...och kärleken...för ingenting. Jo, för detta. Alla visste och alla sa till mig att det skulle spricka men jag körde på. Jag försökte rädda de jag kunde på vägen och säga "Gå hem, det är bara ett jobb!" men själv stannade jag kvar...med allas jobb.

"Jag kan allting" har varit mitt mantra i flera år och jag börjar väl inse hur fel det är. Min besatthet av att visa alla att man inte knäcker mig, att man inte kan trampa på mig och att man inte behöver ta hand om mig...har bara lett till en sak: Att jag knäcker mig själv. Ja, jag kan mycket. Men inte allt. Och jag måste nog lära mig att även om jag faktiskt kan bära hela 180-sängen ensam genom hela huset...så är det enklare med hjälp. Även om jag kan själv. Livet...kan också bli lite enklare...med lite hjälp. I förrgår bad jag om hjälp...för första gången på många många år (någonsin kanske?) och det samtalet gav mig så många käftsmällar att tårarna fortfarande rinner. Hade ingen aning om att man kunde öppna den där kranen igen. Att jag kunde prata om det. Att det fanns hjälp. Tack!

Jag slutade på Wapnö och blev sjuk. Jag var ju sjuk innan men valde att ignorera smärtan och jobba på. Jobbet först - alltid. Och jag ÄLSKADE ju mitt jobb.  Mitt slott! Njuren slutade fungera och det följde månader av fruktansvärt ont, ambulansfärder och massor med nätter på sjukhus. Ensam. All den jäkla smärtan, alla morfintabletter, alla tårar och längtan efter mina barn. Här sprack mitt "Jag kan själv". Detta kunde jag inte själv. Även om jag försökte att inte vara till besvär...och vara ensam hemma och ta smärtstillande och sömntabletter för att slippa ifrån det...så slutade det flera gånger med ambulansfärd in. Och en stor operation...infektioner...slangar...mer komplikationer och mer ont. Men nu i november är jag äntligen smärtfri och helt fri från värktabletter. Nu ska jag vara frisk - åtminstone i kroppen.

Jag kommer in i så konstiga svackor känner jag. Jag har liksom tappat mig själv och vet inte riktigt vem jag är. Jag var ju Meekatt. Bloggaren. Hon som alltid var rolig och glad. Sen blev jag "Katten på slottet". Hon som alltid jobbade och var glad. Sen blev jag sjuk. Och ledsen. Och nu...vet jag inte riktigt vem jag ska vara. Malin...är jag ju. Men vem fan är det? Och är hon glad..? Jag har helt tappat fotfästet, tar korkade beslut, stöter bort folk jag egentligen vill ha och behöver i mitt liv, är livrädd för att släppa in någon och livrädd för att förlora någon. Känns som att jag har en massa personer som bryr sig om mig men samtidigt har jag aldrig känt mig mer ensam. Som att alla runt omkring mig tänker att "Du har alltid fullt upp och en massa folk omkring dig...så vi ska inte störa." Så ingen stör...av omtanke. När jag låg på sjukhus hade jag massor med folk som var oroliga för mig. Men sen kom jag hem...och kom tillbaka till mitt "jag kan allting"...och folk backar. Njuren är återställd. Själen...halkade efter.

Just nu är jag hemma. Inte sjukskriven för enligt läkaren är jag helt frisk och ska jobba. Jag lever på luft just nu...och mina barns kärlek. Min bil kraschade totalt och det blev den sista käftsmällen som fick hjärtat att gå i bitar. Löjligt, jag vet. Men jag älskar min bil. Det enda riktiga jag äger liksom. Som är MITT. Och nu är till och med det skit. Suck. 25 000 kronor har man inte direkt i bakfickan när man är ensam med två barn och varit sjukskriven i sex månader. Ännu en sak jag inte kan själv. Laga bilhelvetet. Så vi cyklar till skolan. Och hem. Och till Maxi. Suck. Ännu en smäll på mitt mantra som hållit mig vid liv de senaste åren. Insikten om att jag INTE kan...själv...är vidrig. Har ju hängt upp hela mitt liv kring detta. Igår började jag gråta när jag ringde kommunen för att berätta att de glömt tömma min soptunna. Inte ens det funkar i mitt liv just nu - soporna, haha. Fatta ironin i detta...

Förlåt för ett sjukt deppigt inlägg, haha. Igår var det torsdag och då sjunker jag alltid ner en extra halvmeter. Barnen åkte hem till pappa och det blev tomt. Och såklart startade inte min lånebil heller på morgonen så vi fick ett dåligt avslut på mammaveckan trots pannkaksfrulle. Jag saknar mina älskade katter mer än någon kan förstå. Saknar Baileys liggande tätt tätt intill mig  spinnandes på nätterna och jag saknar Whiskeys strykande kring benen i köket. Saknar att ha dem väntandes på mig när jag kommer hem och saknar att ha dem sovandes på mitt bröst i soffan. Känns som att jag förlorat två bästa vänner och min enda trygghet när jag är ensam. Jag kommer fortfarande på mig själv med att öppna altandörren för att ropa på dem...älskade Meekattungarna.

Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Rädd att göra fler fel. Att bli påkommen med att vara värdelös. Så känner jag.  Så jag sviker först - innan någon kanske inser att jag är dålig och kastar bort mig. Tänk om alla fattar att jag är värdelös. Rädd för att barnen ska inse att jag är ganska kass just nu. Utan barnen hade jag inte överlevt detta året. De ger mig så mycket kärlek och vi har så mysigt tillsammans. Men när de åker härifrån...tar de mitt hjärta med sig. När jag kramar dem hejdå vill jag nästan superlimma fast mig vid dem. När de åker och jag vinkar i dörren håller jag andan och ler även om hela min insida skriker av sorg.

Jag måste hitta rutiner i mitt liv som gör att jag kan värdesätta den här veckan igen. Saker jag gör för mig...för att må bättre alla månadens veckor. Inte bara kärlek (även om det är fantastiskt mysigt) men saker för mig som inte beror på andra människor. Är livrädd för att lägga min lycka i någon annans händer...för alla försvinner ju någon gång. Och då finns ju jag kvar här. Jag måste börja jobba och bli bra på något igen, reparera själen och ta lite hjälp...på vägen. Hitta saker (inte människor) som själen mår bra av. Träning, matlagning, bra musik i högtalarna, promenader vid havet... För jag vet. Jag kan inte allting själv. För sån...é inte jag.

over and out.

//Meekatt...