Magsjuka, Ny kärlek & Misären!

Alltså...det är ju ingen hemlighet att jag bajsar. Alla gör det. Eller ja, alla som har en mage gör ju det. Jag har ju till och med skrivit en hel bok om mitt bajsande (mer eller mindre) som numera finns på tre språk. "Låt mamma bajsa ifred!" är en storsäljare i Norge och jag får dagligen mail ifrån mammor som hyllar mig för min brutala ärlighet både när det gäller mammalivets baksidor...och vår egen "baksida". Eller ja, själva bajsandet då. Ändå tar det lite emot att vara "brutalt ärlig" när man har en ny kärlek i livet, får maginfluensa och magen beter sig som om man var 15 år och hade druckit en halv liter hembränt utanför Ekebo. Man är inte så kaxig då...

Jag vaknade i fredags morse och kallsvettades och mådde skit. Tänkte att det nog var kaos i kroppen nu när jag fortfarande har lite jetlag efter min Los Angeles-resa. Jag sa till Micke att jag skulle gå upp och fixa kaffe och kände hur magen började bete sig som ett tivoli. Oh. My. God. Jag stod i köket och kände hur svetten rann på ryggen. Magsjuka?! Skjut mig!! Eller lite bakis efter tre glas vin kvällen innan?  Eller var det helt enkelt döden som kommit för att hämta mig?! Och den stora frågan - SKA JAG SPY ELLER SKA JAG BAJSA?! Det vill man INTE ha svar på när man har sin nya kärlek i rummet intill, papperstunna väggar och bara en toalett i huset. Inte jag i alla fall. Ja, jag är 38 år gammal och fortfarande inte bekväm med bajsandet. En del saker tycker jag man ska lämna utanför en relation. Kommer du hem till mig och bajsar med öppen dörr, ber mig klämma en finne på din rygg eller klipper tånaglarna så att jag ser eller ens hör det så dör all kärlek. Direkt. POFF. Och den kommer inte tillbaks. För sån é jag! Och jag visar samma respekt tillbaka. Jag bajsar ifred. Låt mig för fan få göra det!

Så gick han då upp ur sängen till slut. Självklart skulle han ligga extra länge den här morgonen. Snooza på du bara älskling så spyr jag i en hink bakom garaget(!?)...suck. Men han kom upp och klädde på sig och jag kämpade emot allt vad jag kunde. Känslan när man vet att man inom en minut måste spy...och han går där i godan ro och borstar tänderna...haha. Alice gick in på toaletten. Precis innan hon stängde dörren vrålade jag "NEEEJ ALICE!! Du får INTE kissa! Mamma ska snart spy!!" Och Micke gick där lugnt och fint och smålog och plockade ihop sina kläder...som om vi hade hela dagen på oss. Det handlar om sekunder här!! Hallå!? Till slut fick han ett "ÅK TILL JOBBET NU FÖR FAN!" och en och en halv sekund efter att han stängt dörren började misären.

Man är inte kaxig alltså. Jag tror att jag ska dö när jag har maginfluensa. Eller ja, jag VILL dö. Jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och jag gråter hysteriskt. Det finns inget ynkligare läge än det här på mig. Stackars Alice stod utanför dörren och kollade var femte minut "Lever du fortfarande mamma?" och varje gång fick hon svaret "Ja, tyvärr gumman!", haha.

Det värsta var över på lite mer än åtta timmar och jag hann väl gå ner ungefär 15 kilo...kändes det som. Freddy kom med blåbärssoppa och hämtade barnen så att jag skulle kunna få dö ifred (TACK!) men ett dygn senare spydde såklart Alice hemma hos honom. Och igår kväll var Micke här...och började känna att det bubblade i magen. OH NO!? Här kom ännu en kärleksdödare och knackade på dörren och vi hade en av våra mest mogna diskussioner någonsin, haha. Överlever en relation om någon skiter på sig? Skulle man någonsin se på varandra med samma ögon igen?! Hur löser man det rent praktiskt om man skiter på sig i sängen? Jag får ångest bara jag tänker tanken och kommer inte våga fisa på en månad nu. Ja, inte för att jag brukar fisa i alla fall då... ;)

Jag älskar dig Micke. Skitmycket. Krya på dig!

over and out.

//Meekatt...ifrån misären. 

Lämna gärna en kommentar! ♥