Kontaktannons!



Skitkonstig möbel söker nytt hem omgående!

 

Ibland tar kärleken slut. Jag vet det. Med det kan ändå vara smärtsamt. Vi har delat många år och nu ska man auktioneras ut som en gammal trasa. Men jag tänker inte deppa ihop. Jag tänker visa upp mina bästa sidor och jag tänker vara den som skrattar sist! För sån é jag!

 

Jag köptes på en auktion av en exalterad Meekatt som rusade hem med mig och satte mig på bästa platsen i huset. Hon fyllde mig med fina saker som gamla syskrin, vackra trådrullar och böcker med en massa viktiga foton. Jag insåg direkt att jag var värdefull och viktig. Jag fick liksom glänsa där mitt i hallen under gamlamormor Kajsas fina klocka som inte tickat på säkert 30 år. Hedersplatsen i Meekatt Casa.

 

Sen växte Alice. Det första barnet i familjen. Hon fyllde 2 år och fick en rosa Bobbycar i födelsedagspresent. Fantastiskt. Hon var så lycklig! Här började mitt hat att växa. Mina små ömtåliga ben utsattes för brutal misshandel dag efter dag och INGEN sa något. Jag bara stod där...som om inget hänt. Jag kunde känna mina knän blöda. Fan.

 

Tiden gick och mitt innehåll låg orört. Tydligen slutar man sy när man får barn? Alla vackra trådrullar, nålar och dragkedjor i olika färger. Allt bara låg där...nedtryckt under 650 jävla snuttefiltar, haklappar och paket med våtservetter. Tydligen är våtservetter det nya svarta när man får barn. Själv...var jag inte värd ett skit längre...

 

2011 kom lillebror. Hallelujah! För första gången på evigheter öppnades locket och en trådrulle åkte fram. Dopklänningen skulle tydligen fixas och plötsligt var jag viktig igen. Lyckan varade i ungefär 15 sekunder. Sen hände det aldrig mer. Sen fick lillebror också en Bobbycar. Polisvarianten. Med släp. MY FUCKING GOD!?

 

Jag är ren och fin trots att jag blivit matad med allt ifrån sygrejor, böcker, sexleksaker, våtservetter till leverpastejmackor och använda plåster. Mysigt. Verkligen. Jag är 65 centimeter lång, 52 centimeter bred och 38 centimeter djup. Man kan öppna upptill och det är en låda under. Jag har lite märken efter vårdslös körning men inget som förstört mig. Tydligen passar märkena in i min i övrigt "skitfula asagamla" finish.

 

För det var så hon sa. "Ska vi inte göra oss av med den här asagamla skitfula möbeln snart Freddy?" Pang. Rakt in i lådan. Som en käftsmäll liksom. Värre än alla Bobbycarsattacker och snorkråkor. Nu var det slut...på riktigt.

 

Så ja, nu packar jag ihop och flyttar. Är det någon som vill ta sig an mig och ge mig ett kärleksfullt hem, en vacker plats att stå på och kanske fina saker som jag kan få vårda? Jag har inga stora krav egentligen, vill bara bli omtyckt. Jag är (uppenbarligen) van vid barn men kan ärligt säga att jag hatar dem och allt de pysslar med. Katt är jag också van vid.

 

Intresserad? Maila bud på info@meekatt.com.  ;)

over and out.

//Den fula jävla möbeln i hallen.