Hej Johanna, jag såg dig!

Hej Johanna. Jag såg dig. Jag hörde dig. Jag hörde vad du sa och jag kunde inte vara tyst. Det var kanske dumt och det kanske gav dig ännu mer problem...men hela min kropp skrek och jag kunde inte vara tyst. Förlåt Johanna. Jag är ledsen om jag gjorde saken värre. Men jag är ännu mer ledsen över att du behövde sitta där inne på toaletten och vara rädd och ledsen. Jag ville bara slita upp dörren och trösta dig. Men det kan man ju inte göra. Jag vet det.

Förra veckan var vi iväg på sommarland och vi hade två ljuvliga dagar i solen. Våra barn åkte karusell och vattenrutschkana, vi åt glass och badade och vi tältade i det stora blå tältet. Visst hade vi lite konflikter över sovtider, antalet glassar man får äta och annat trams...men det där hör ju till vardagen och speciellt semestern. Man har så mycket förväntningar på sommaren och ledigheten och ibland lever liksom inte dagarna upp till det. Men vi hade jätteroligt tillsammans och njöt av semestern. Men det hände en sak...som jag inte riktigt kan släppa.

Vi hade åkt karuseller ett par timmar och jag gick in på toaletten för att byta om till badkläder. Det var såna där toaletter med öppning in till "grannen" nedtill. Jag hatar såna toaletter och vågar knappt kissa för att jag är rädd att grannen ska höra mig. Som om det skulle vara konstigt att man kissade på en toalett, haha. Men sån é jag.

Jag fick på mig min bikini. Då hörde jag en röst ifrån toaletten intill. "Snälla pappa! Jag är rädd!" En sån där skör liten röst som hugger rakt in i mammahjärtat. "Snälla snälla pappa, kom in här!" Här förväntar man sig att en dörr ska öppnas fort och att en pappa ska svara "HÄR är jag!" Men nej... Istället rycks dörren upp av en pappa som med sträng röst säger "Nu bajsar du innan jag räknar till tre annars går jag iväg!!" Sen slängs dörren igen och pappan räknar högt och snabbt till tre. Flickan snyftar och säger "Men snälla pappa. Kom in här! Jag är RÄDD pappa!!" Men...va? Mitt hjärta stannar lite. Jag tänker att jag måste hört fel...eller förstått fel. Jag satte mig ner på toaletten med mina kläder i famnen. Jag kunde liksom inte gå därifrån. ETT. TVÅ. TRE!

Flickan fortsätter snyfta och pappan rycker upp dörren igen. "Nu bajsar du Johanna! Jag har ju sagt till dig! Jag räknar till tre sen går jag!" Barnet snyftar och får fram "Men det gör ju ont pappa. Jag är rädd! Snälla pappa stanna här inne!" Det knyter sig i magen på mig och jag får knappt någon luft. Jag vill bara springa ut och in på andra toaletten och ta barnet i handen. Men det kan jag såklart inte. Så jag sitter kvar...

Pappan hotar igen och räknar högt och snabbt till tre och går ut igen och smäller igen dörren. Flickan ropar efter sin pappa som rycker upp dörren igen och säger "Nu förstör du semestern för oss allihop!! Du skulle ju bajsa! Gör det nu!! Annars kommer en vakt och tar dig. Jag ser en vakt här ute nu och han är på väg hit!! Jag räknar till tre sen kommer han och tar dig!!" Flickan vrålar "Men PAAAAPPAAA!! Kom in här snälla pappa. Det gör ont pappa! Jag är rädd pappa!" Jag flyger upp, samlar ihop mina saker och går ut genom dörren. När jag kommer ut har pappan gått in. Jag går en bit bort ifrån toaletten och bryter ihop fullständigt. Kanske är jag jättekänslig just nu när mitt liv är kaos, kanske överreagerar jag...men hela min kropp skrek att jag skulle göra något. Freddy såg mig och kom och kramade om mig. Jag kunde inte sätta ord på känslan...men den där flickan. Johanna. Jag kan aldrig förstå att man pratar så till ett barn. Aldrig.

Vi har många konflikter här hemma och jag går (alldeles för ofta) över gränsen och sjunker ner till mina barns nivå i våra konflikter. Jag vet det. Jag är ingen perfekt mamma och jag har aldrig utgett mig för att vara det heller. Men jag försöker så mycket jag bara kan. Ofta HATAR jag att vara förälder och jag hatar att behöva diskutera och bråka om idiotsaker som man ju måste när man har barn. Ibland är jag så trött på att diskutera kläder på golvet, lördagsgodis och skärmtid att jag vill spy på alltihop. Men jag älskar mina barn. Jag skyddar mina barn. Och jag skulle ALDRIG neka dem min tröst och kärlek när de behöver den. Aldrig. Oavsett hur bråkiga och trotsiga de varit. Oavsett hur trött, stressad och irriterad jag är så finns det INGET som skulle få mig att neka mina barn tryggheten i mig när de är ledsna och rädda. Jag...är deras mamma.

Pappan och flickan kom ut efter en stund. Hon hade torkat sina tårar och hon log när hon såg de stora vattenrutschkanorna utanför dörren. Jag såg dem gå bort till andra sidan poolen och bort till resten av sitt gäng. Jag stod kvar ett tag...sen gick jag med mina barn bort till andra poolen. Alice, Elton och Freddy tog en stor rund badring var och sprang upp mot forsen för att åka. Jag stod kvar. Jag kunde inte släppa det. Hon var inte bråkig eller trotsig. Hon var rädd! Hon sa att hon hade ont. Hon ville bara att pappan skulle vara där och han hotade henne med att vakterna skulle ta henne. Man gör inte så. Aldrig. 

Så jag vände om, gick bort till den andra poolen igen och såg flickan bada. Pappan stod vid kanten och tittade. Jag gick fram till honom och flickan hängde vid poolkanten.

- "Hej. Jag var på toaletten bredvid er förut och jag hörde hur du pratade med din flicka. Jag vet att det inte är min ensak men jag vill bara säga att jag blev jätteilla berörd och fruktansvärt ledsen när jag hörde hur du pratade med henne."

Jag skakade i hela kroppen och tårarna rann. Det gick liksom inte att stoppa hur gärna jag än ville. Jag önskade att jag kunde se arg och bestämt ut och säga en massa bra saker. Istället forsade tårarna när jag tittade på den lilla tjejen.

- "Eeh va? Det ska väl du ta och ge fan i?". Han såg arg ut. Och besvärad.

- Ja, det förstår jag att du tycker. Jag har också barn och jag vet att det är apjobbigt ibland. Jag ville bara att du ska veta att jag hörde dig och att jag tyckte det var fruktansvärt och jag blev jätteledsen över att du hotade henne med vakterna när hon var rädd! Man gör inte så. Hon sa att hon hade ont och du räknade till tre om och om igen. Det är inte okej."

Då vände hans sambo/fru sig om och sa "Vad händer?" Då gick jag. Jag gick och letade upp mina barn och kramade dem hårt och länge. Alla barn ska ha kärlek! Alla barn ska ha någon som står upp för dem! Grymma jävla värld!

Nej, jag vet INGENTING om deras situation. Jag vet det. Och det finns med stor sannolikhet en massa människor som blir upprörda på mig nu och tycker att jag borde sköta mitt och inte lägga mig i andras uppfostran. Men för mig handlade det där inte om uppfostran. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag hörde den där rädda flickan böna och be sin pappa komma in och bara stå där intill henne. Hon var rädd. Hon sa att det gjorde ont. Han hotade med att vakterna skulle ta henne och gjorde klart för henne att hon hade förstört semestern för hela familjen...genom att inte kunna bajsa under hot. Fy fan. Jag hörde dig Johanna. Jag hörde att du var rädd och ledsen. Och jag önskar att jag sagt stopp där och då och sagt till din pappa att vakterna inte tar barn. De är där för att se till att barnen har det bra när de badar. Men jag vet inte vad som hade hänt då. Du hade kanske blivit ännu mer rädd då.

Det är skitjobbigt att vara förälder. Ofta. Speciellt nu på sommaren tycker jag. Allas förväntningar krockar. Vädret blir inte som man hoppats, pengarna räcker inte till allt man vill och barnen blir uttråkade. Vi vuxna behöver vila, barnen behöver engageras. Det är inte alltid lätt att få ihop pusslet men man gör så gott man kan. Vissa dagar har man jätteroligt. Andra dagar sliter man sitt hår och längtar ihjäl sig efter vardag och dagis. Man älskar och hatar varandra. Men man gör det bästa man kan och hoppas innerligt att barnen får med sig många bra minnen ifrån sommaren. Att sitta ledsen och rädd på en offentlig toalett...med en arg pappa utanför som vrålar åt en och hotar en med vakter...är inget bra sommarminne.

Det är inte lätt att vara en bra förälder. Jag vet det. Men det är inte så svårt att INTE vara en usel förälder heller. Hur gör ni andra när ni ser sånt här? Säger ni ifrån? Får man det? Ska man det? Jag hade panik i hela kroppen tills jag hade sagt till pappan. Jag ville att han skulle veta att folk ser och att han gör fel. Jag är ju en sån som ÄLSKAR när föräldrar faktiskt vågar ta konflikter med sina barn. Hellre ett skrikande barn på Ica Maxi över en godispåse som inte får följa med hem än en dryg unge som får allt de pekar på...bara för att föräldern ska slippa en konflikt. Men detta var ingen konflikt. Detta var en rädd liten tjej...på en offentlig toalett. Med en arg pappa som vägrade ge henne ett par minuter av sin tid och sin trygghet...på ett sommarland. Ett paradis för BARNEN.

Barn behöver gränser och regler och föräldrar idag är på tok för slappa och rädda för att uppfostra sina barn. Man överlåter det till skolan och håller tummarna att det ska bli bra i slutändan. DET BLIR DET INTE. Det är vi föräldrar som ska uppfostra våra barn. Men hur gör man när det är föräldern som behöver uppfostran? Tittar vi bara på? Jag har ett exempel till som gnager inom mig. Ett barn jag borde stått upp för...men inte gjorde. Och den känslan är värre än allt annat. Så nu sa jag till.

over and out.

//Meekatt...