Nu har jag luktat färdigt mamma!

Så var den här igen...torsdagen. Bytesdagen. Hjärtkrossardagen... Man vänjer sig aldrig. Alla sa det. Att det tar ett tag men att man vänjer sig vid känslan. Jag gör inte det. Lika lite som jag kan vänja mig vid sorgen efter mamma...kan jag vänja mig vid sorgen över att behöva säga hejdå till mina barn.

Jag trivs bra i livet just nu. Varannan-vecka-livet är skönt ofta och jag känner att jag är en bättre mamma till mina barn nu än förut. De säger att jag är det. Och jag har så mycket mer energi till dem. Men...den där jävla dagen då man ska säga hejdå...och kramas i bilen utanför skolan...är vidrig. Jag vänjer mig aldrig vid den känslan. Det är så onaturligt och fel.

Idag var det bara Elton som skulle lämnas. Alice har halsfluss och ligger hemma i soffan med feber. Men det är alltid Elton som är svårast. Han har liksom hjärtat utanpå kroppen. Och han sätter ord på varje liten känsla. Så tydligt och bra att mitt hjärta exploderar av sorg emellanåt. Igår kväll när han skulle sova kröp han upp i min säng och sa "Mamma, kom och kramas med mig nu jättehårt så jag kan lukta in en massa mammalukt till nästa vecka!". Och han gör verkligen det. Han trycker sig hårt hårt intill mig och jag känner hur han andas djupt ner i sina lungor. Han somnade så. Själv hade han tagit på sig sin nya fejkparfym ifrån Rusta...för att lämna lite "snygg-kille-lukt" hos mig. Älskade Elton.

Jag vaknar alltid med en klump i halsen de här dagarna. Jag gjorde en kopp varm O´boy till honom och satte mig på sängkanten och strök honom över håret. Hans coola rödfärgade hår. Älskade Elton. Torsdagar måste börja bra. Inget bråk om strumpor och tandborstning, inga onödiga diskussioner. Det måste vara bra morgnar...annars faller allt. Vi kan inte säga hejdå ledsna...eller arga. Jag är tillbaka i mitt "andas-inte-ända-ner-i-magen"...för då känns det så mycket mer. Tar jag bara ett enda djupt andetag så kommer tårarna och de går inte att stoppa. Och jag måste skydda honom ifrån mina tårar och min sorg. Den är för tung att bära...till och med för mig. Älskade Elton. Förlåt.

Jag vet att jag gjorde ett val och jag vet att valet är rätt. Men jag valde inte att göra mina barn ledsna. Jag valde inte att beröva dem en "vanlig uppväxt"...vad det nu är. Jag valde inte att tvinga dem genomgå dessa vidriga avsked...vecka efter vecka. Det får man på köpet. Och jag vet ju att barnen har det bra och att det antagligen är jobbigare för mig än för dem. Men han har hjärtat utanpå kroppen. Han sprang runt bilen i morse, ryckte upp min dörr och kastade sig in i min famn och sa "Jag måste bara lukta lite till på dig mamma så näsan är full av dig!" Hjärtat går i en miljon bitar. Och man ler. Och säger "Hejdå fina bajskorv! Vi ses snart!" och han skrattar och går därifrån...med näsan full av mammalukt...som ska räcka i en hel vecka...

Och så följer jag honom med blicken tills han rundat hörnet på skolan. Lilla fina Elton med sin stora ryggsäck. DÅ kan jag gråta. Andas...ner i magen. Hejdå älskade Elton. Förlåt...
Ikväll är det Taekwondo och du har längtat jättemycket. Och veckan går fort...jättefort. Du kommer ha fullt upp med annat. Spela X-box med pappa, mysa med Smillan, leka med din Olivia. Och jag kommer ha fullt upp med annat. Men just idag...står tiden stilla...och allt det där blir så oviktigt. Man vill stoppa allt, ta tillbaka allt, skruva tillbaka klockan...bara precis för att slippa de där minuterna då man säger hejdå till varandra. Slippa känna hur du andas in så mycket du bara kan...av mig...för att jag ska finnas kvar där...hos dig.

Vi sjöng "Guld och gröna skogar" hela vägen till Mellbystrand så högt vi bara kunde, skrattade och tramsade. Älskade Elton. Så fort vi kommer förbi Mellbystrandsskylten känner jag att bilen saktar ner...nästan av sig själv. Man vill ha varje sekund man kan få. Även om man kvällen innan varit tjatig och gnällig så kan man i det ögonblicket inte få nog. Varje sekund vill man ha. En vecka går fort. Jag har vant mig vid det och jag kan tycka att det är riktigt skönt. Jag kan lägga all energi på jobbet utan att behöva ha dåligt samvete. Veckan går fort. Men den där jävla stunden...när man ska kramas för sista gången...och samla in den sista doften och kärleken...den kommer mitt hjärta aldrig vänja sig vid.

Fulgråt i bilen hem till Halmstad. Här ligger Alice med feber och sover gott med två katter på magen. Och Eltons rum är tomt... På golvet står en resväska som ska lämnas hemma i Mellbystrand imorgon. Pappavecka. Dags att bädda hans säng och ställa i ordning grejorna. Och sen stänga dörren...så att doften av hans fejkparfym ifrån Rusta stannar där inne...

over and out.

//Meekatt...