Livet, Fångvaktaren & Madrassproblemen!

Det här nya livet alltså...inom vården. Det är ju egentligen helt nytt för mig men samtidigt så känns det som att jag aldrig har gjort något annat. Som att det är så självklart att det är det här jag ska göra. Vissa dagar undrar jag vad det är jag egentligen håller på med. Som när jag blir utskälld och idiotförklarad (eller utkastad, haha), när jag torkar bajs på sjukt märkliga ställen eller när jag genomsvettig och dubbelvikt på golvet kämpar med hela kroppen för att få på en stödstrumpa på ett smalben bredare än båda mina lår ihop...eller när letar igenom hela jäkla ICA-butiken efter Finn Crisp, isterband och legymsallad. Vad fan är legymsallad liksom? Varför kan gamlingarna inte bara äta vanliga saker som Pågenlimpa och Geisha? Tänk så pinsamt när jag själv är 90 bast och ska skicka med min lista! "Rött, vitt & rosé, choklad, Pepsi Max, ljusa Polly, Billys panpizza och batterier till vibratorn". Det blir ju lite stelt känner jag. Det kanske är så att vi i hemtjänsten får handla "tantvarorna" och att de egentligen allihop har en annan hemlig kontakt som köper det som de egentligen vill ha och sedan gömmer hemma..? Annars verkar det ju sjukt tråkigt att bli gammal...om det är "legymsallad" och TV-tidningen man fantiserar om på kvällarna när en annan bara kommer vilja dricka Galliano och äta Gott & Blandat.

Meekatt goes vården!

Andra dagar ler jag hela vägen hem ifrån jobbet. Jag älskar verkligen mitt jobb! Absolut det roligaste och viktigaste jobb jag har haft och man får så otroligt mycket uppskattning tillbaka för små små saker. För att man smörjer in en öm rygg, frostar av en frys där dörren knappt går igen, gör extra fina kvällsmackor med ärtskott på, filar lite vassa naglar, lagar ett par trasiga glasögon med superlim man jagat ifatt i leksaksbutiken, stannar på en kopp kaffe och frågar om barnbarnsbarnets kalas eller plockar med sig lite fina liljekonvaljer in och ställer på köksbordet. Små enkla saker som är så självklara för mig men som inte alls är det för dem. Små små saker som man gör av bara farten. Och plötsligt står man med en telefonlur i örat och en tacksam anhörig på andra sidan som tackar för att man gör...sitt jobb. Lite extra fina mackor bara. För att man kan. Och vill. 

Ibland vill man springa därifrån. Ibland vill man inte gå vidare alls. Man vill stanna kvar och lyssna på alla häftiga historier och livsöden. Om glädje och möten de upplevt, stora sorger de överlevt, barn de är stolta över, yrken de haft, resor de gjort och sjukdomar de kämpat och kämpar mot. Titta på alla gamla fina saker och se hur de njuter av att få berätta och visa. Ibland vill jag bara packa ihop mina fina vårdtagare och ta med dem hem. Inte alla! (Gode gud nej, haha.) Men en del av dem! Man lär känna varandra och man bygger upp en härlig relation till några av dem. Man vet vem man kan driva med, vem man absolut inte ska skoja med, vem som älskar att man masserar hårbotten extra länge när man hjälper till med duschen, vem som säger nej till kvällsmat men ändå äter glatt när man berättat något roligt om barnen och smugit ihop en macka och man vet vem som bara behöver berätta samma historia igen för trettionde gången med samma inlevelse. Man lär känna dem och de blir som en del av ens liv liksom. Häftigt och värdefullt. Fint. 

Ja, man känner sig som en fångvaktare ibland. 2 kilo nycklar i fickan... 

Man hamnar i de märkligaste situationerna. Man skrattar och man gråter. Man skrattar ofta inombords, knyter näven i fickan ibland och man går fullständigt i bitar ibland. Man lär sig att stänga av känslor (och sinnen också ibland - tack gode gud!) Man drar bara på sig visiret, skoskydden och handskarna och man hugger i utan att ens fundera. Bacillskräck och känslig mage eller annat gnäll finns det liksom inte utrymme till här. Man bara gör. Och värdigheten och ödmjukheten inför uppgiften tar över helt. Det man fruktat förr gör man nu nästan med glädje. För att det är bara så det är. Och det kunde varit min mamma. Eller jag. Eller min dotter. Man tömmer en urinpåse och berättar att man själv gick med en sån förra året innan jag fick opererat min njure...och man får ett tacksamt leende. Vi är ju alla samma sort - bara i olika fas. Jag kan stanna upp i vissa situationer ibland och skratta och tänka "Vad i helvete är det jag håller på med och hur hamnade jag här?!" Men så går man till nästa...och möts av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att hjärtat blir som fyllt med sockerdricka.  En del dagar fnissar man sig igenom sin runda - andra dagar står man i hissen och torkar tårarna efter att man försökt trösta en dement vårdtagare som inte vill leva mer. Livet alltså. Tänk att man är där...i just de stunderna. Jag. Vilket jäkla ansvar liksom. Men tänk - ibland kan man tigga till sig ett par glada danssteg om än med en rollator emellan. Livet alltså. Och som de här människorna levt! Wow!

Ja, så här ser vi ut...

Häromdagen fick jag klappa en trött liten farbror på kinden igen och säga "sov så gott" när han somnade in efter att jag suttit vak hos honom i tre dagar. Att få vara den som ser en riktig kämpe tappa sina sista krafter mot cancern och dra en sista suck i livet. Att få vara den lugnande och trygga punkten för en anhörig i stor sorg och förtvivlan som jag så väl känner till. En sorg så stark att jag kan se den, smaka den och ta på den. Att få vara den starka, varma, lugna och trygga för den som nu känner det jag kände då. Det är helande för hjärtat. Livet. Och döden. Att få vara den som tillsammans med sköterskan vattenkammar och tar en fin skjorta på den sköra kroppen som gett upp. Lägga blommorna på bröstkorgen, sträcka ut och släta till täcket. En sista klapp på kinden. Så oerhört viktiga och starka stunder och så värdefullt, ömt och fint. 

Igår kväll var en kollega nästan i slagsmål med en aggressiv vårdtagare som fick ett litet bryt och själv stod jag inrullad i ett jävla madrasskydd och skrämde nästan livet ur en stackars tant som möttes av ett 2 meter långt vitt spöke i sovrummet. Idag glömde jag både telefonen och bilen och sprang maraton över hela Laholm i full panik, haha. Men det är ju här jag ska vara. Trots att lönen knappt räcker till mjölk när hyran är betald...så älskar jag det. Med min spegelvända namnskylt på instagram, osminkad och med fula blå skoskydd som jag jämt glömmer att ta av och springer över torget med. Med hela stadens portkoder, tvättstugor och soprum memorerade i hjärnan, med min hand på en skör liten hand, med en nyckelknippa i fickan så tung att jag nästan tappar byxorna, med larmtelefonen som ger mig trippel puls varje gång den piper, med de bästa kollegorna man kan tänka sig och med tanter och farbröder som äter legymsallad och för sjätte gången frågar efter rätt sida i TV-tidningen. Där ska jag ju vara. För sån é ju jag.

over and out. 

//Meekatt...