"Nu ska jag snart bli Tennisproffs!"

Vi satt vid köksbordet häromdagen när Elton plötsligt utbrast "Nu ska jag snart bli Tennisproffs!". Som att det var världens mest självklara sak. Dagen innan hade jag anmält honom till en veckas Tennisskola i Skummeslövsstrand - vårt nya "hemmaplan". Jag bara ÄLSKAR hans känsla. Älskar att han kastar sig in i nya saker med det självförtroendet! Tänk att stå inför en ny utmaning och bara veta att nu ska jag bli bäst på det här. Coolt. Själv blir jag nervös bara jag ska gå in i en ny affär, haha. Sån é jag. 

Livet har svängt ganska rejält de senaste åren. Skilsmässa, två boksläpp i Norge, flytt till Halmstad, nytt jobb, singelliv, särboliv, mer jobb, flytt "hem", för mycket jobb... Kroppen har gått på 300%. Framför allt det sista året. Och just nu står jag i ett slags vacuum känner jag och vet inte om jag ska gå framåt eller bakåt. Om jag ska vara vaken eller sova. Om jag har ätit eller ska äta. Jag vet bara att kroppen är totalt slutkörd och att jag behöver påminna själen emellanåt...om att den också är trött. Sjukskriven. På paus. Slut. 

Jag glömmer saker. Viktiga saker. Jag sätter mig i bilen och kör in till stan. När jag kommer fram sitter jag kvar i bilen i tio minuter och funderar på varför jag kört dit. Ibland kommer jag på det. Ibland får jag köra hem igen. Som en dement gammal tant. Jag har ringt till kompisar och frågat "skulle vi ses och luncha nu?" och fått svaret att "Vi pratade ju klockan elva Malin och du sa att du inte orkade idag." Så...lever jag mitt liv just nu. Fick en panikångestattack i kön in till barnens skolavslutning och fick skynda mig därifrån och missade den. Har lämnat kundvagnen full med mat inne i affären för att springa ut till bilen och köra hem. Svimmat, åkt ambulans med kramp i magen, glömt bort mitt eget telefonnummer och gått upp klockan halv fem på morgonen och trott att det varit eftermiddag och börjat laga pyttipanna. Bra frukost i och för sig. Det kunde varit värre. Jag kommer åtminstone ihåg att klä på mig innan jag åker hemifrån. Det är ju positivt. Så ja, jag kämpar med att komma ner i varv...och andas. Och fortsätta klä på mig innan jag går hemifrån. Livet på paus...

Jag älskade mitt jobb på slottet. ÄLSKADE! Jag älskade mitt slott som om det vore mitt hem och jag älskade att vara där.  Till den grad att jag alltid prioriterade att vara där. Före allt annat och före alla andra. Antagligen för att mitt eget "hem" var raserat. Trasigt och tomt. Slottet blev min fristad och en plats där jag fick vara Malin. "Malin på Slottet". Jag satsade allt jag hade och förlorade också nästan allt. Vänner, familj, kärlek...min hälsa. Tidiga morgnar, långa dagar och sena kvällar och nätter. Räknade ut att jag snittat 86 timmar i veckan i nästan fem månader om jag inkluderar all tid jag lagt hemma på kvällar och nätter med att jaga serveringspersonal, svara i telefon, svara på mail och sms, göra scheman, förbereda beställningar och jaga kockar. Resterande timmar på dygnet har jag pratat jobb, drömt jobb, gråtit över jobb och stressat över jobb så pass mycket att jag varken kunnat äta eller sova. Alla har försökt bromsa mig. Alla har sagt att det inte kommer hålla. Men jag var ju duktig. Jag kunde lite mer. Bara lite till. Och fast jag till slut insåg min egen begränsning och sa upp mig fortsatte jag pressa mig själv ännu hårdare under hela min uppsägningstid. Mer jobb, mer ansvar, mer stress...tills det tog stopp. Pang. 

Nu ska jag snart bli tennisproffs istället. Eller lärare. Eller journalist. Eller statsminister. Vem vet? Möjligheterna är oändliga och ja - trots att det är lite sorgligt och nästan sjukt kan jag säga att jag samlat på mig 15 års arbetslivserfarenhet och kunskap på 15 månader. Det måste ju vara värt något i en framtid. Om jag bara kommer på och sen kommer ihåg vart jag är på väg...

Idag gjorde jag ett oerhört korkat val. Busfabriken med Elton och kompis. Samla mammapoäng kallas det visst. Detta måste ge mig minst 3 timmar på "Låt nu mamma vila-skalan". Man föreställer sig uttröttade och nöjda barn. Man får istället svettiga, rödblossiga gnälliga barn med uppskrapade knän och magsjuka. Tack Elefanten from Hell. 

Jag saknar skrivandet. Massor. Så hej...igen. Jag lever...typ. 

over and out.

//Meekatt...