Många skriver till mig och säger ”VAD HÄNDER MEEKATT? VARFÖR BLOGGAR DU INTE LÄNGRE!?”
Ganska mäktigt egentligen…att flera utav er skriver till mig att ”Jag har följt dig i fjorton år nu!”. 14 år!? Det är ju helt galet egentligen att ni hänger kvar. Tack!! JAG vill inte ens hänga kvar själv ibland…men är så tacksam att ni vill ha mig kvar här ute i ”ingemansland”.
Livet liksom. Som det blev?! Vafan? Inte alls(!!) som jag tänkte att det skulle bli när jag började blogga om mammalivets ärligheter och härligheter och skulle vara den där roliga mamman. Men det blev som det blev. Men min styrka i skrivandet har alltid varit min ärlighet. Och jag har ju nästan klarat det? Alice fyller 17 på nyårsafton och min Elton är 13 år gammal. Vad hände liksom? Många har följt mig sedan innan Elton var född… Tack igen. Wow liksom!
Idag är det julafton. Igår var det 17 år sedan min älskade mamma somnade in. Och det var första gången på 17 år som jag inte vaknade ledsen och med en klump i hjärtat. Istället vaknade jag tillsammans med mina älskade tonåringar och Alice pojkvän hemma hos min pappa…glad! Jag hoppade i mina snygga ”Starwars-inneskor” som jag fått av Elton (via Tomten) och smög upp till min pappa, drack kaffe och lyssnade på Mix Megapols envisa julmusik. Jag tog på mina fula läsglasögon och läste lite ur min bok ”Kriminalitet som en livsstil” som ingår i min utbildning och bara njöt utav julstämningen, pappas sällskap och lugnet. Det är en helt ny känsla för mig. Att bara vara…och inte känna panik. Och att känna mig helt hemma hos pappa. Älskar den känslan!
2024 har varit ett fantastiskt fint år och samtidigt ett riktigt vidrigt år på samma gång. Jag skrev förut att 2023 var min ”botten” och det var det ju nog. (Hoppas jag!) Det var året då jag vågade prata om och vara ärlig kring min alkoholism, var på behandlingshem i Skåne, tappade nästan alla mina vänner(!), förlorade allt jag byggt upp i livet, flyttade ifrån mitt älskade Mellbystrand som jag bott i under nästan 20 år och tvingade mig själv ner på botten.
Jag kände att om inte jag vågar vara ärlig mot mig själv och alla er som följt mig och hejat på mig så länge – så har jag inget. Och VILKET fantastiskt gensvar jag fick. Det var det läskigaste jag någonsin gjort. Att gå ut i mina sociala medier och skriva ”Jag är alkoholist!”. Men för mig var det ”leva eller dö”. Och det är ju precis så. Jag har varit nära döden flera gånger…med hjärtstopp, delirium, intensivvård mm. Senast för en vecka sedan…
Och jag hade hoppats att jag nu kunde skriva och stoltsera med min nykterhet och ”antal dagar” och färgglada brickor. Det kan jag inte. För helvete (!) vad mycket svårare det än jag trodde att det skulle vara!? Sluta dricka är ju en sak… Att ta hand om alla de där känslorna är ju en helt annan sak. Jag var på ett NA-möte i Malmö där en kille sa ”Om alkoholen var din lösning…Vad FAN var ditt problem då?!”
Och ja, där trillade lite proletten ned för mig. Alkoholen var inte min lösning (även om det ofta känns så) utan mitt problem! Men det räckte inte för mig. Jag var tvungen att prova igen…och igen…och igen. Men jag fortsatte gå…för att för mig själv på något vis intala mig själv att ”Jag kan hantera det här!”. Men det kan jag inte. Mitt logiska jag säger ”Du ska aldrig ta första glaset Malin!” men mitt ”Beroendejag” säger ”Kör bara!” Du kommer må bra! Ett glas vin klarar du! Det blir kull!” Men det är ju precis det… att jag klarar inte det!
2024 har varit tufft för mig. Vidrigt emellanåt. Jag vet att det är hemskt att skriva men OM jag ska orka skriva så MÅSTE jag vara ärlig. Och det har alltid varit min mening med skrivandet. Även om den inte är så vacker… För sån é jag? Skrivandet har alltid varit min ventil. Ända sedan min farmor lärde mig skriva dagbok vid sex års ålder. (Tack Farmor Gittan! Du fattas oss varje dag!)
Jag saknar min mamma. Jättemycket. Antagligen ohälsosamt mycket...för att jag har lagt hennes välmående i mina händer under alldeles för många år…och ”misslyckades” när hon dog. Jag hade inga verktyg att hantera hennes död samtidigt som jag skulle ta hand om en nyfödd Alice.
Idag är det Julafton. Och ja, livet är trasigt ibland. 2023 erkände jag min sjukdom inför min familj, mina vänner och alla er - jag åkte på behandlingshem i Skåne, separerade, blev skuldsatt, flyttade till Halmstad, gick efterbehandling, sålde min bil och mitt fina matbord och pantade alla mina smycken för att sätta mat på bordet till min älskade Alice. Vi äter middag i soffan, vi tar bussen när vi ska storhandla (och ofta är Alice vänner snälla och följer med för att bära!) och vi lever lite ”studentliv”. Men jag hittar ändå en enorm tacksamhet i att det finns vänner kvar. Och i min utbildning (som jag älskar!). Och i barnen, i Elviz och det faktum att jag fortfarande lever.
Och min fina familj! Utan er finns jag inte! Alla vi fem syskon
skriver till varandra nästan varje dag! Älskar det! Och jag har hängt upp 17 år
på att sakna mamma…vilket jag ALLTID kommer göra – men idag har jag alla er,
vår fina pappa och en morfar som mina barn älskar! Och DET är magiskt! Tacksam
för livet! Och oerhört tacksam för alla er som fortsättter följa mig...även om jag inte är den samma "roliga Meekatt" längre...utan bara jag... TACK!
Tack och God Jul!
//Malin
